++++

Opeth

Efter att ha kollat på först My Dying Bride, vars sångare snart har både frisyr och utseende för att få en plats i Nifelheim, och sedan Mustasch, som inte helt oväntat hade bättre mellansnack än låtar, så var det äntligen dags för Opeth.

Jag hade längtat efter denna spelningen bra länge, och en inledning  med ”Heir apparent” och ”Ghost of perdition” skulle kunna få den mest impotenta snubben i världen att bli hård i brallan. Bra? Hell yeah!

Vidare sedan med ”The leper affinity”, och ett stycke jag inte känner igen alls. Men de gör liksom inget. Lättare då att känna igen ”The lotus eater” – vars intro tydligen är lånat från ”Emil i Lönneberga”. Bara en hårdrockare kan få jubel för en sådan grej.

Som sista låt var jag rätt säker på att dom skulle välja ”Blackwater park” eller ”Burden”, men nähä, det blev ”Deliverance”.

Mycket bra komposition i och för sig, men jag kan den plattan för dåligt för att bli lipig och tycka att det är det bästa jag har hört.

Slutligen kan man väl säga att 60 minuter är alldeles för kort speltid för Opeth. Sex låtar blev det. Nästa gång får de bli dryga 90 minuter i alla fall.

Så då kanske dom kan hinna med i alla fall åtta låtar.