Ja, det här var alltså låtarna sminkgubbarna spelade i natt:
1. Stay hungry
2. We’re not gonna take it
3. Burn in hell
4. Captain Howdy
5. Street justice
6. I wanna rock
7. The price
8. Don’t let me down
9. The beast
10. S.M.F.
11. It’s only rock ’n’ roll (but I like it)
Extranummer:
12. Come out and play
13. Under the blade
14. You can’t stop rock ’n’ roll
Lemmy och Phil Campbell från Motörhead gästar Twisted Sister under en alltför utdragen cover på ”It’s only rock nu roll…” Fan, borde gå och skriva. Nu. Typ.
Temperaturmätaren visar i detta nu snålt tilltagna sju grader. Det är kallt. Det är förbannat kallt. Speciellt då jag tidigare blev dyngsur om fötterna vid kvällens regn. Jag darrar som ett asplöv i oktober.
Fy fan.
Fy fucking jävla necrotorment fan.
”The price” smeker precis min kind och jag står och vajar som en annan tonåring med iPhonen i vädret. Det kan bevisa att det fortfarande bor en 10-åring i den här 36-åriga kroppen. Eller bara att det är en jävligt bra låt.
Twisted Sister gör en Metallica och höjer temperaturen genom att köra AC/DC:s ”It’s å long say to the top…” innan 25-årsfirandet för ”Stay hungry” inleds. Och nu jävlar blir det åka av… Dee och gubbarna är på scenen. Recension får ni läsa i fredagstidningen.
Ok. Den första av tre mastodont-konserter är avklarad. Tre plus – sammanfattar lekmannen Edling. Grymt slut – seg mitt, kan man sammanfatta det som.
Början av konserten kan du själv se här:
Imorgon är en annan dag, som en viss schlagergeneral skaldade. Då står återigen Bruce på Stadions scen. Och Markus Larsson på pressläktaren?
Själv ska jag hålla på mig till på söndag. Men då jävlar ska skägget växa.
Malin Gustafsson på Rebella kommer schyst nog över med en väska som är signerad av hela bandet.
Den vill du så klart ha.
Allt du behöver göra är att mejla mig på mattias.kling@aftonbladet.se, döpa brevet till ”Hammerfall-tävling”, uppge namn och adress samt svara på frågan Vilket schlagerkrulligt band var nye gitarristen Pontus Norgren tidigare medlem i?
Senast söndag vill jag ha ditt bidrag. Då stänger tävlingen.
Let the hammer… fall.
Telefoner och uppkopplingar duckar upp under Springsteens första, regniga och svinkalla konsert på Stadion. Men alla som vill följa konserten minut för minut bör kolla upp Johan Edlings direktrapporter på en annan plats på Aftonbladets nöjessajt. Cheers.
Festivalen inleddes med glasblåsning för vår del, ett yrke som är enormt mycket svårare och detaljerat än vad vi trodde. Men också kul, vi fick hjälp att göra var sitt glas som vi sen fick behålla. En minst sagt annorlunda upplevelse!
Efter glasblåsningen var det backstagebaren som gällde, och där blev vi kvar mer eller mindre hela kvällen. Festivalarrangörerna hade den goda smaken att förse oss barhängare med två Wii-spel, ett flipperpel samt möjligheten att putta i golf. Plus öl, vin, sprit och cider i outsinliga mängder. Guitar Hero Metallica (såklart) samt Wii Punch Out, det senare en uppfräschning av den gamla NES-klassikern Mike Tyson’s Punch Out. Välbekanta karaktärer som Glass Joe, King Hippo och Piston Hondo (han hette Honda i orginalet, men på förekommen anledning kan de inte döpa honom till det nu) besegrades, liksom den nya Disco Kid. Otroligt rolig snubbe, som gjorde dansmoves innan varenda slag.
Sista bandet var Uriah Heep, som vi hade sett fram emot att kolla in. Joakim, sångare i Sabaton, var otroligt laddad men förväntansfullheten övegick snabbt i blasé efter ett par låtar. Ljudet var mycket märkligt, det var bara sång, trummor och framför allt hammond-orgel som hördes. Sen kom det fram att det var organistens fru som skötte spakarna vid mixerbordet, och då klarnade ju situationen märkbart.
Efterfesten med bl.a. Torch, Pain och Candlemass på hotellet urartade tydligen lite, men den här gången var vi faktiskt oskyldiga; vi hade redan gått och lagt oss, hehe.
Idag var det en hel del bra på programmet: Volbeat, H.E.A.T., Candlemass (som vår egen Pontus gjorde ljud åt), ZZ Top, Bullet och Twisted Sister. Med många flera, såklart. Årets festival är klockren, jag (Oscar) har bara missat två SRF under 2000-talet (två skivinspelningar och UFC 85 i London har fått företräde), och det lär dröja innan jag tröttnar på Sveriges (Europas? Världens?) bästa festival.
Det här blir femte gången HammerFall lirar på Sweden Rock (1998, ’99, ’01 och ’05), och förhoppningsvis – självklart! – den bästa. Vi får se. Bandet är otroligt laddat, vi har en ny och i vårt tycke imponerande scenshow med lite extra pyro dagen till ära. Men framför allt är det fansen som bär fram alla band till grymma konserter. Jag längtar!
Missa absolut inte Springsteen-aficionadon Johan Edlings rapportering från Bruce konsert på Stadion!
Och om ni inte tror mig – mr Edling bevisar här att han är Söderhamns största Bruce-lärjunge.