En intelligent amerikan. Skulle kunna vara en stående sketch på Saturday Night Livs men det är Henry Rollins. Denna punkare/skådis/standupare kan prata i 4 timmar utan att bli av avbruten utan problem – han bevisade det igår. Idag har en timme men får oss skratta/spontan-applådera/starta ett eget välgörenhetsprogram på en kort stund! Grym denna Rollins!
I år har även campingområdet fått sin egna Orange Stage – och HÄR var det party igår. DJs, scenrök, vanlig rök, dans och visselpipor. Dessa visselpipor alltså.
Hej hej från djurparken och Slipknot!
En ganska svår besvikelse sänker sig tyvärr över mig denna kväll. Jag älskar Kendrick. Vem älskar inte Kendrick? Starka texter, bra vibe, skön inställning och allmänt överbra på platta men behöver mer träning live. Det saknas energi och förvisso är ljudet dåligt där vi står men det låter inte jättebra. Tyvärr. Det kan bli SÅ bra, han är bara inte där än.
Lumineeeeearna får seneftermiddagen på sig att charma publiken. Inte helt lätt när man egentligen bara har en låt som folk känner till och när det börjar regna mitt i deras stora hit ”Ho Hey”. Men. Det går ändå bra. Det är mys och det är soft. Men vi behöver nog inte räkna med några stordåd på ett tag.
Hade onekligen sett fram emot Stors gig här på Putte i parken. Och en spelning blev det, bara så sjukt kort.
Försenad och dessutom med teknikstrul på scen kom Stor igång först efter en halvtimme. På vilken konsert som helst är det sällan problem men på festival med minutschema är det så klart förödande. Så efter 15 minuter var det roliga över och kvar bakom scenen satt Linda Pira och rapparens dansare.
Man kan väl säga att Stor var ganska besviken när han klev av scenen efter att arrangören brutalt klippt pa:t.
Ungefär lika besviken som kidsen och jag. Nu får det bli recension en annan gång i sommar i stället.
:+++:
Syster Sol
Red Stage, Bråvalla.
Bäst: ”När vi kommer”.
Sämst: Tilltalet är oerhört reggae. Yao.
NORRKÖPING. ”Mad mad mad” vill Syster Sol ge till alla hatare som har sagt att hon, Isabel Sandblom, inte kan göra vad hon gör för att hon är blond, vit och tjej. Revanschen smäller mäktigt, över den dansvänliga reggaen, när hennes briljanta text* går vidare.
Det är den större av hennes segrar i kväll. Att hon ger ny profil till en stereotyp genre. Hon gör det med klok lyrik, stilsäker musik och extremt självsäkert, peppande scenspråk. I ”När vi kommer” och fina ”Guided” blir det extra tydligt vilken begåvad sångerska hon är.
Den mindre segern är den mot vädret. Sörjan av brun lera under svarta regnmoln är motpolen till den varmt böljande, solvarma belåtenhet som är reggaens hemtrakt. Det är blött nu, som Alina Devecerski skulle ha sagt. Ett armod som i solig baktakt motas bort.
Marcus Grahn
marcus.grahn@aftonbladet.se
* Nej, för en bra medborgare är en lam medhållare
utan att ifrågasätta makten och statens struktur
Hon är lam för borgare, hon är tam samt följare
av den senaste trenden inom klädindustrin
Hon gnäller inte över sin arbetstid
Hon hetsäter och tränar på sin givna fritid
Hon konsumerar flitigt, är snygg och frigid
Hon häller sina problems i en hushållsmaskin
(Isabel Sandblom)
:+++:
Neurosis
Red Stage, Bråvalla Festival.
Bäst: Den närmast autistiska introversionen.
Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.
NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.
Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.
På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.
Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.
Mattias Kling
Betyg: Fyra halva plus.
Eldkvarn
Green Stage, Bråvalla.
Bäst: ”Mina stjärnor har slocknat”.
Sämst: De plushalvor som inte syns.
NORRKÖPING. Den här recensionen skulle ha börjat för en halvtimme sedan. Då satt recensenten i en bilkö. Recensenten kommer fram när hälften av Eldkvarns timme har gått, då Plura Jonsson hälsar till Mauro Scocco med ”Jag saknar oss”. Recensenten har hört ”Fulla för kärlekens skull” med blicken på en vit incheckningstrailer, som ett slags annorlunda sätt att lyssna på en liveskiva.
Är detta viktigt att berätta?
Kanske om man hade hoppats att Norrköpings Eldkvarn skulle få ett oförglömligt välkomnande hem.
Konsertupplevelsen liknar livet självt: det är lätt att tänka mer på hur det hade kunnat bli än hur det är. När ”Mina stjärnor har slocknat” får snöbollsrulla till ett stort och ljuvligt larm av Tony Thoréns bas, Claes von Heijnes klaviatur och Carla Jonssons gitarr hade jag velat se det på kvällen, i mörkret, i festivalens extas. När ”Pojkar pojkar pojkar” och ”En liten kyss av dig” avslutar hade det kunnat vara en skenande final.
Hade det inte varit vackert?
Förmodligen, och förmodligen vettigare, är tanken att de i stället får klippa invigningsbandet på sin hemstads stora fest.
Då hade festen gärna fått en chans att hinna fram.
Att inledningen av Bråvalla präglas av väntan och logistisk frustration är inte värst för den recensent som inte hinner fram, utan för det band som inte får den publik som det förtjänar. Samt för den publik som hindras från att se en konsert som de har betalat för.
På scenen pågår en trygg, tät uppvisning i den rumlande, förälskade rock som har fått Norrköping att göra ett minnesmärke till Eldkvarns ära. Tusentals besökare är fortfarande i kö när Plura berättar om metallplattan som markerar platsen för det rivna hus där Eldkvarn bildades på fjärde våningen 1971:
”Då är tanken att flanören ska se upp och för sitt inre se hur Eldkvarn bildades”, förklarar han. ”Jävligt smart.”
Marcus Grahn
marcus.grahn@aftonbladet.se
