Foto: Rickard Nilsson

Okej, här har ni dem, Francis Rossi och Rick Parfitt! 64-åringarna var mäkta glada tidigare i dag, men Francis hade lite skräck för att kliva upp på scenen i kväll och göra fel. Jag vet inte om det kan ha med några former av strumpor att göra, för precis när vi ska till att påbörja intervjun frågar Francis mig ”what is stödstrumpor?”.
Försök att förklara det på engelska ni.
Jag kommer då aldrig att göra om det.

Så var det officiellt i gång alltså, Sweden Rock. På den översta bilden har Sweet precis börjat säga tack och hej och bugat och bockat och lovat att komma tillbaka om sju år igen. Sedan VÄGRADE en av dem att lämna scenen. Jag hade lite svårt att se vem, men när Andy Scott och två av de andra klev av scenen studsade den kvarvarande runt som en liten mumrik och vevade handduken över huvudet. Igen. Och igen. Och igen. Vi kan säga att han körde sitt eget extranummer. Mycket härligt! Ungefär som att de säljer färska pommes här. FÄRSKA. (Se bild 2!) Har inte provat än, gör jag det lovar jag att recensera dem lika bra som Markus, Jocke och Mattias recenserar musiken.

Hur som. Här kan ni läsa om hur Sweden Rock klarar sig undan festivaldöden: KLICK.

Och bloggkollega Christoffer gör sig redo för sitt möte med Vince Neil.

Tommy Lees äventyr kan följas här.

Nikki Sixx twittrar här.

Och så kom det sig att Sweden Rock invigdes med den svenska nationalsången inför storpublik.

Hårdrockarna i Sabaton fick de flesta i publiken att skråla med i öppningsnumret. Svårt att uppskatta hur många som var i publiken, men lätt över 5000 personer.

Många tycker att Sabatons musik är nationalistisk. I låten ”Carolus rex” (latin för Karl XII) låter det så här:
//Allt jag ser, hela vilden skall stoppa mig//
//Hela Europa ska böja sig för min armé//
//Vad jag vill skall bli mitt och jag dräper dig//
//Min vilja ske!.//
Frontfiguren Joakim Broden håller inte med om att det finns nationalistiska budskap i deras musik.
– Jag kan förklara för nio av tio att jag inte har nationalistiska åsikter. Men den tionde har redan bestämt sig, sa han när jag träffade honom och bandkollegan Pär Sundström tidigare i eftermiddags.
– Trots det faktum att min mamma är invandrare så går det inte att ändra deras uppfattning. Och ibland får jag svaret: Din mamma är invandrare och ändå är du rasist, kan de säga och vara glada. Vad ska jag säga, det finns idioter överallt, sa Broden.
Sedan gick han upp på scenen och rev av den svenska nationalsången, ett brännande hett ämne.
Bara häromdagen skrev Elisabeth Höglund en krönika i Aftonbladet om att nationalsången borde skrotas. Den avspeglar inte det demokratiska Sverige, hette det i krönikan.

Tycker jag att det är fel att musikfestivalen invigdes med nationalsången?
Jag måste nog fundera på den ett tag till.
Men två saker vet jag.
För det första: Det är förbannat tråkigt att man får smått obehagliga vibbar när tusentals människor brister ut i den. Att vi lever i ett samhälle där nationalsången blivit en paradlåt för högerextremister och nationalister.
Och för det andra: Joakim Broden har helt rätt. Idioter finns det överallt.

Vi avbryter rapporterna från syndafloden i Hultsfred för en solskenshistoria.

I vår bilaga Hårdrock! hade vi en tävling där en läsare kunde vinna en träff med Ozzy Osbourne. Överlycklig segrare blev Ellen, 17, från Skövde, som tog med sig farsgubben för att träffa The Prince of Darkness. Hon fick hans kråka – som nu förts över på hennes fot. För evigt.

En värdig vinnare, minst sagt. Kudos, Ellen.

Mr Big drog större publik än Down. Ville bara säga det.

MVH

Markus Larsson

Saxat från Sweden Rock, del 1:

• Aftonbladet bor i två stugor på en tomt. På vägen till festivalområdet passerar vi en rågång mellan två campingar, den så kallade Kukallén. Där står folk, oblygt och mitt på ljusa dagen, och pissar genom stängsel. Man blir attackerad av manliga organ från två håll. Igår räknade jag till 35 pissande penisar. Alltid en bra inledning till tung och dieseldoftande rock.

• Min kollega, kängpunkaren Röstlund, har grym koll på obskyr punk och metalband med fantasifulla namn. Han hånar mig ofta. Kallar mig för en folklig pajas, och så vidare. Och en sen natt börjar han prata om Ghost. Nej, inte filmen där Demi Moore svarvar fram en jättefallos av lera, utan bandet där sångaren bär gummimask och alla medlemmar är hemligare än Hemulen.

– De gör en grym Beatles-cover, Larsson. Jag hade inte hört talas om låten förut. ”Here comes the sun”, heter den.

Hm.

Ungefär som att inte veta att ett korsord består av ord och rutor.

• The Cult! ”Love removal machine”! Årets höjdpunkt på Sweden Rock hittills.

• Gwar! Legendarisk presskonferens. En massa män med rustningar och jättekäftar knallade in i presstältet och höll låda. En av jättekrabborna satt mitt framför mig med särade ben och gned sin…oh la la. Han behövde lite uppmärksamhet. Jag tog på mig hörlurarna och lyssnade på Candi Staton i stället.

• Gummistövlar. Bra grej.

• The Cult, igen. Trodde ett tag att det var Martin Carlsson, metalguru på Expressen, som stod på scen. Men det var bara Ian Astbury.

• Geoff Tate i Queensrÿche? På scen bar han hatt. Och liknade Peter LeMarc.

• Joan Jett? Hon är tuffare och coolare än Keith Richards. Men en påse jordnötter hade spelat bättre trummor än hennes skinnklåpare.

• Chips. Bra grej.

• Duff McKagan är alltid Duff McKagan. Och det är inte du.

• Rob Halford? En vildvittra i nitar och läder.

• Vad fan gör The Hooters här?

MVH

Markus Larsson

Fick just tummen upp av en hårig man för mitt Electric Wizard-tygmärke. Han bar Pentagram bak på sin ryggtavla. Kärleken var ömsesidig.

I Norje i morgon?

STOPPA PRESSARNA! Gwar gör presskonferens imorgon och tiden stod stilla.

Allt hopp är ute! Halvextremt gubbgäng på väg till icke-extrem festival med superextremt väder.