:++:
Krokus
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Long stick goes boom”.
Sämst: Covern på ”American woman”.

NORJE. Finns redan ett AC/DC.
Och det behövs inga fler. Kvoten är fylld. Därför är Krokus rätt onödiga.
Men efter att ha sett, i tur och ordning, Sweet och Survivor och Kiss och ett trött UFO känns ändå denna europeiska karikatyr av AC/DC lite befriande.
Krokus älskar sin fyrtaktsrock så mycket att de gett musiken ett eget namn: krok’n’roll.
Det är rock som låter som ett verkstadsgolv ser ut. Det är rock som har producerats av en keps med oljefläckar. Det är rock med mycket ”vroom” i tanken och en hel del ”pang-pang” i byxan. Det är rock som vill låta precis som albumet ”Dirty deeds done dirt cheap” eller saluten ”For those about to rock”, och inget annat. Det är rock som varken gillar disco eller grunge. Det är rock med album som heter ”Smutsig dynamit” och låtar som heter ”Bättre än sex”.
Att just Krokus uppträder på den största scenen sent på fredag säger en del om årets program. Förutom huvudakterna är det rätt syrefattigt på sina ställen.
Men det är kanske en annan diskussion.
Krokus spelar åter igen med sin originalsättning (förutom trummisen som är ny och heter Flavio). Bandet är som bäst när de härmar små australiska män i shorts rakt av och som sämst när de börjar sniffa på metal.
Inget är direkt märkvärdigt. Men Krokus har i alla fall kommit på en av de bästa låttitlarna i kukrockens historia:
”Long stick goes boom”.

Markus Larsson

:+++:

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överintressant frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Mattias Kling

Five Finger Death Punch
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Under and over it”
Sämst: Än är FFDP några riktigt starka låtar kort för att verkligen bränna till.

NORJE. Lätthoppat. Dubbelkaggetrampat och thrash-vävt.
Los Angeles-bandet Five Finger Death Punch är ett av de där typiskt amerikanska metalbanden som låter lika feta som de är tatuerade. Ibland med samma Pantera-vässade driv som Machine Head har gjort till sitt signum men ofta melodiskt nog att närma sig Stone Sour.

I sångaren Ivan Moody har bandet förstås den naturliga scenmotor som också är absolut nödvändig för att den här väldigt livevänliga genren ska fungera fullt ut. Med en närvaro som nästan gräver upp publiken till scenen gör han mycket av jobbet i kväll. Speciellt när samspelet mellan honom och den melodibegåvade gitarristen Jason Hook fungerar som bäst.

Och det är när Ivan faktiskt bokstavligt talat lyfter upp en armé av tioåriga fans på scenen som FFDP verkligen visar sin bästa sida. När sångarens prestigelösa värme lyser igenom bandets hårda muskelmetal.

Att se tio barn stå bredvid honom och headbanga sig igenom ”White knuckles” är inget annat än djupt rörande.
                                                                                                       Joacim Persson

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Mattias Kling