Fast egentligen var det ju inte sinneslöa läsare jag skulle skriva om.

Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.

Ja. Jag har varit och sett Neurosis på Debaser Medis.

Under ett samtal med lill-Henke utanför slog det mig att det var tio år sedan jag sist såg gruppen (då tillsammans med Today Is The Day och VoiVod på Klubben) men om jag verkligen kände efter var den fysiska upplevelsen Oaklandensemblen då bjöd alltjämt lika närvarande.

Och tro fan inte att det har blivit desto mindre omtumlande på detta decennium.

Gruppen är en mästare på att förvandla sin bombastiska dystopi till toner som verkligen gör saker med en. Det krävs knappt två plektrumslag från Steve Von Till för att den delikata Palak Korma-middagen från Shanti Soft Corner – ett stort tips för de som önskar mer av det indiska köket än curryrätter som smakar likadant vad man än beställer – börjar röra sig åt två kroppsöppningar samtidigt. Exakt så genomträngande är de gruvsvarta noter som kastas ut från scenen medan Josh Grahams projektioner garanterar en perfekt visuell fond. Det är brinnande häxor, springande vargar, psykedeliska mönster, explosioner, blixtar och annat vackert.

Bandet säger inte hej när det går på scenen. Yttrar inte ett ord när det lämnar den eller däremellan. Det är bara mörker, elände, känslor och samplingar som träffar dig likt en slaktmask upp i tvåan.

Så jävla perfekt. Så jävla berörande.

Utan att du behöver göra mer än att stå där och känna tarmarna lämna kroppen.

Dock måste jag framhålla nedanföljande mejl. Bara som en inblick i hur det ibland kan låta. Och, ja. Det är korrekt återgivet, med allt precis som det stod, dock anonymiserat så att personen i fråga ska slippa stå där med brallorna nere och frysa om rumpan.

Så, all hope is gone för de som hoppades vinna en Slipknot-väska fullproppad med merchgodis.

För den som kniper hem priset – bland 76 intresserade – är:

Philip Lindberg i Linköping.

Grattis, grattis.

Mia på Universal är kontaktad och kommer skicka sakerna till dig.

Är nyss hemkommen efter en resa med ett X200-tåg som snarade verkade vara på väg mot skärselden än mot Stockholm. Det mesta som kunde strula på tåget gjorde det; luftkonditioneringen var paj i de flesta vagnarna vilket gjorde hettan olidlig och strömmen i bistron funkade inte och därmed kunde ingen handla där (och jag som skippat frukosten kände mig smått panikslagen).

Dock hade jag turen att hamna i vagn två, den enda som höll dräglig temperatur i första klass. Värre var det för In Flames-medarbetaren Jörgen och Expressens Martin Carlsson som efter att ha förvärmt på bland annat Centralstationen i Göteborg såg fram emot en festlig resa till huvudstaden. Placeringen i vagn ett – där hettan kunde smälta plast – fick blodet att koka och inte gjorde bistrostängningen saken bättre.

Efter Skövde kom dock beskedet att servering kunde ske, men endast mot kontant betalning. Självklart ryckte Aftonbladet då ut och lånade ut pengar till konkurrenten med sting, och jag fick mig slutligen ett par ostfrallor som räddning precis innan pannan skulle slå i backen. 

Så det blev till slut en rätt trevlig färd i serveringsvagnen. En stor eloge till personalen på tåget – och inte minst till Metaltownbesökaren Carina, som trots att hon reste privat hjälpte till att dela ut vatten och mackor till svimfärdiga resenärer. Och som belöning fick hon lyssna på historier om kontinuerliga hälsoproblem, spermatest i Costa Rica och passa på att döpa om Jörgen till Gördel.

Nu – dusch. Luktar som en sovsäck efter tredje natten på Hultsfred.