Five Finger Death Punch
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Under and over it”
Sämst: Än är FFDP några riktigt starka låtar kort för att verkligen bränna till.

NORJE. Lätthoppat. Dubbelkaggetrampat och thrash-vävt.
Los Angeles-bandet Five Finger Death Punch är ett av de där typiskt amerikanska metalbanden som låter lika feta som de är tatuerade. Ibland med samma Pantera-vässade driv som Machine Head har gjort till sitt signum men ofta melodiskt nog att närma sig Stone Sour.

I sångaren Ivan Moody har bandet förstås den naturliga scenmotor som också är absolut nödvändig för att den här väldigt livevänliga genren ska fungera fullt ut. Med en närvaro som nästan gräver upp publiken till scenen gör han mycket av jobbet i kväll. Speciellt när samspelet mellan honom och den melodibegåvade gitarristen Jason Hook fungerar som bäst.

Och det är när Ivan faktiskt bokstavligt talat lyfter upp en armé av tioåriga fans på scenen som FFDP verkligen visar sin bästa sida. När sångarens prestigelösa värme lyser igenom bandets hårda muskelmetal.

Att se tio barn stå bredvid honom och headbanga sig igenom ”White knuckles” är inget annat än djupt rörande.
                                                                                                       Joacim Persson

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Mattias Kling

Här är den igen – Kiss kolossalkrabba!
I egen hög person. Den har kostat Simmons några surt förvärvade slantar den. Några timmar kvar till den ska veva runt lite här nere i blekinge.

”Här var tanken att det skulle varit en recension på The Devin Townsend Project. Den kommer ni aldrig få läsa. Och det här är exakt varför.”

Mattias Kling skriver här varför ni inte får läsa en recension som ni har väntat på. Sweden Rock ändrade plötsligt reglerna – och gjorde att vi inte hann till den konsert vi skulle recensera. Inte alls speciellt bra. Inte alls.

Japp. Så här ser det ut på Sweden Rock när det är som mest Sweden Rock. Campingpublik och ett bekant rockband med mer framgång i backspegeln än framför vindrutan.
Så. Nu står Status Quo i ett gassande solsken och spelar ”In the army now” inför en småmysande folkmassa.
Trevligt utan krångel. Inget jag kommer berätta för barnbarnen om heller. Men just precis ett sånt här ögonblick i Norje som jag har för många av för att kunna skilja dem åt.

Foto: Rickard Nilsson

Okej, här har ni dem, Francis Rossi och Rick Parfitt! 64-åringarna var mäkta glada tidigare i dag, men Francis hade lite skräck för att kliva upp på scenen i kväll och göra fel. Jag vet inte om det kan ha med några former av strumpor att göra, för precis när vi ska till att påbörja intervjun frågar Francis mig ”what is stödstrumpor?”.
Försök att förklara det på engelska ni.
Jag kommer då aldrig att göra om det.

Så var det officiellt i gång alltså, Sweden Rock. På den översta bilden har Sweet precis börjat säga tack och hej och bugat och bockat och lovat att komma tillbaka om sju år igen. Sedan VÄGRADE en av dem att lämna scenen. Jag hade lite svårt att se vem, men när Andy Scott och två av de andra klev av scenen studsade den kvarvarande runt som en liten mumrik och vevade handduken över huvudet. Igen. Och igen. Och igen. Vi kan säga att han körde sitt eget extranummer. Mycket härligt! Ungefär som att de säljer färska pommes här. FÄRSKA. (Se bild 2!) Har inte provat än, gör jag det lovar jag att recensera dem lika bra som Markus, Jocke och Mattias recenserar musiken.

Hur som. Här kan ni läsa om hur Sweden Rock klarar sig undan festivaldöden: KLICK.

Javisst.
Vi är på plats. Småländska rock’n’roll-bussen Bullet tuffar på borta på 4sound-scenen och nu väntar åtminstone jag på kvällens final med Candlemass. Kvalitetsdoom blir förmodligen en stabil avslutning på en ganska peogramblek onsdag. Men i morgon börjar förstås SRF 2013 på riktigt.

Sister Sin, med sångerskan Liv som du också hittar i tuff träningsspecial i nya Hårdrock!

Mando Diao cashar in storkovan just nu.

Skivan ”Infruset” har sålt galenbananas 140 000 ex! Nu kommer en guldutgåva och inför den erbjuder HTC exklusiv förhandslyssning och -titt på bandets nya låt och video ”Säv säv susa”.

Klicka här om du är nyfiken!

I videon är bandet ute och fiskar.

Sen blir det mörkt och läskigt ute i skogen…

För den som vill se Mando Diao i sommar gör de en liten folkparksturné.

De spelar även på Bråvallafestivalen den 27 juni.

Ja, så här ser det ut när några 10 000 band lyser upp Köpenhamnarenan. Oerhört mäktig inledning av Coldplay som en dryg halvtimme in har använt alla arenatricks som finns i handboken. Konfetti, fyrverkerier, jätteballonger.
Men så har de också lovat att göra sin bästa konsert någonsin.
Ja, vi får se.