Fullpackad arena i Frankfurt…

…i en lokal som på 30-talet ekade av helt andra slagord…

Spelar luftgitarr till ”Number of the beast”. Kan lova att det inte är något som händer så ofta.

/Christoffer

Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

15 000 tyska hårdrockare går bananer.

Hettan är tryckande och publiken överröstar bandet i ”The wicker man”.

Bizarro world, som om hela världen ÄR metal.

/Christoffer

Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Turnépremiär i Frankfurt. Jag körde en blixtkrigintervju med bandet 10 min innan de gick på.

Publikens jubel är örobedövande. Min gåshud på ”2 minutes to midnight” är som Mount Everest.

Imorgon sätter Marcus Grahn plus i papperstidningen.

Nu super vi. Up the Irons!

/Christoffer

Jag tjuvstartar festivalsommaren i ett tyskt betonglandskap. Med risk för att låta som Kissie: Gah! Gah! Gaaaaah! Peppen är enoooorm!

RIP Gil Scott-Heron.

Min favorit:

Kolla på bilderna ovan.

Fatta sedan att denna man kommer vandra på Göteborgs fabriksgator i augusti (nåja). Way Out West släppte i dag sommarens roligaste överraskning (efter Kanye West) – att Prince är bokad.

Förra året valde jag Jay-Z och Peace & love före Prince och Roskildefestivalen, vilket jag delvis ångrade efter Per Magnussons recension. Nu verkar festivalgudarna ge mig en ny chans.

– Seriös fråga: Har Prince lämnat något som helst musikaliskt avtryck de senaste… 15 åren? frågade festivalbloggkollega Röstlund efter beskedet.

Ska jag vara helt ärlig blir svaret: ??? (frågetecken, frågetecken, frågetecken)

2004 stal han dock all uppmärksamhet från en stackars död person (George Harrison) på ett helt underbart sätt.

Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Vad jag gjorde i onsdags?

Jo, hängde med synthluggar, hängslen och medieprofiler på Debaser Medis när Nitzer Ebb joinade Die Krupps för lite Mittwoche-mys.

Tyskland – England: 0-1.

Die Krupps var inte min kopp te, trots stenansiktet och kamreren (jo, på riktigt) Ralf Dörper vid synthen. Nitzer Ebb levererade dock hits och kanske världens coolaste trummis.

Även folk med bättre synthkoll än jag verkar inne på samma linje.