Han är i mina ögon världens bäste MMA-fighter. Naturbegåvningen som överträffat alla förväntningar och tagit MMA-sporten till en ny nivå. Den yngste någonsin med UFC-bältet, den första MMA-fightern någonsin att få ett globalt sponsoravtal med världens största sportmärke, Nike.

Men Jon Jones har det senaste året spelat ett högt spel. Ett spel där han nästan inte kan förlora. Ett spel som utgår ifrån att han är och förblir ”The Champ”.

Jon Jones älskar att prata om Jesus, familjen, kärleken till sporten och till sina fans. Han utmålar sig själv som en ödmjuk idrottsutövare med fötterna på jorden. Nästan ingen har köpt det. Men det har inte spelat någon roll. För även om han inte lyckats vinna publikens hjärtan har han vunnit allas respekt. Resultaten har talat för sig själva, han har försvarat sin titel tre gånger och han har fortfarande aldrig nära en förlust. Han har knappt varit hotad.

Förr eller senare kommer första förlusten. Då kommer det svida att inte ha kärleken, för belackarna finns där och utan bältet runt midjan är det svårt att leva sitt liv sin ”The Champ”.

Jag köper dock inte all skit han fått från framförallt fansen efter debaclet kring UFC 151. Den romantiserade bilden av en fighter som aldrig backar, som tar vilken utmaning som än kastas på honom utan att blinka, stämmer helt enkelt inte. Världen, eller MMA-världen, är inte så enkel. Jon Jones lever i en bubbla där minsta snedsteg kan leda till punktering. Jänkarna brukar säga att ”the devil is in the details” och det vet både Jon Jones och hans tränare Greg Jackson om.

Jones har precis allt att förlora. Genom att alltid ha kontroll, alltid förbereda sin minutiöst, aldrig chansa kommer han se till att det inte händer inom någon snar framtid.

Jones v Belfort? Jones vinner på TKO (knän) i andra ronden.

//Syk