Den skräddarsydda kostymen satt precis så felfritt som den någonsin kunnat. Skjorta och slips av högsta kvalité. Bilden av en gentlemanna-mästare som återigen försvarat sin plats på welterviktstronen. Så brukar det se ut. Den här gången var bilden något ramsned. En ispåse av nästan komiska proportioner, tätt tryckt mot Georges St-Pierres högra tining vittnar om hur nära Carlos Condit faktiskt var. Den där sparken kändes hela vägen till Quebec. Så löst har inte GSPs mästarbälte hängt sedan han återtog det av Matt Serra för drygt fyra år sedan.

När mistluren tjöt för att signalera slutet på femte ronden var det dock ingen tvekan. GSP vann fyra av de fem ronderna i överlägsen stil med sin otroliga fysik och grymma brottning.

Det började precis som man föreställt sig. I högt tempo med GSP vid ratten i konstant framåtrörelse. Letandes efter en möjlighet för en nedtagning och ground n’ pound. Möjligheten kom, Condit åkte i backen och i slutet av ronden träffades han hårt av en armbåge som öppnade upp ett rejält sår i pannan.

Andra ronden liknade den första. GSP styrde och ställde, Condit slingrade sig, skyddade sig, höll sig i guard och blodade ner mattan ordentligt.

Tredje ronden kom, ingen förvntade sig någonting annat än att Condit inom någon minut skulle ligga där igen, i försvar förtvivlat letandes ett halmstrå i en armbar eller kimura som aldrig kändes trolig.

Då. BOOM!

En spretig och hoppig slag-slag-spark-kombination hittar en bortglömd yta. Condits vänstra skenben träffar ljuvligt tvärs över St-Pierres högra tinning och skickar fransk-kanadensaren i mattan. Där trodde jag det var över. Condits uppföljning var det heller inget fel på men tack vare sin otroliga fysiska styrka och fina försvarsarbete rider GSP ut stormen, visserligen något skakad men ändå med i matchen.

De följande två ronderna tar GSP det säkra före det osäkra och ser till att hålla fighten på mattan och nära stängslet. Där är han oöverträffad i den den här viktklassen och så öven i den här matchen.

Till slut står han då där som segrare efter en proffigt och stabilt genomförd match. Men på presskonferensen finns den ändå där. Påminnelsen om hur nära det faktiskt var. Ispåsen.

*****

En annan av helgens stora segrare var vår egen Alex Harris som försvarade sin WMC-titel mot mycket tuffa thailändaren Madsua efter en övertygande TKO i tredjeronden. Han gjorde detta på nya Rumble of the kings-konceptet Friday night fights i Linköping. Otroligt imponerande av Harris som på allvar visar att han är en värdig bälteshållare.

//Syk