Det är ju inte så förvånande egentligen. Att UFC nu backar från sitt löfte att ge segraren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua första tjing på titeln. Det kändes nog bra att säga så just då, på presskonferensen alltså, för Dana White. Hypen inför den här matchen gick verkligen att ta på och när UFC-presidenten fick frågan är jag övertygad om att det kändes helt rätt att säga som han faktiskt sa. Att segraren här skulle få titelmatchen.

Det är ju så han funkar den gode White, han säger det som känns bäst för stunden. Ganska ofta får han backa eller erkänna att det han hasplat ur sig var lite överilat. Nu la ha ju dessutom in en liten brasklapp redan i sitt första anförande; ”Segraren får titelmatchen förutsatt att inte någon galen skit händer som förhindrar det, vilket det ju alltid gör”. Ok då Dana, vi fattar. I USA brukar man ju prata om sådana här uttalanden som ”hot air”. Det vill säga ord som egentligen inte betyder någonting, det kan man väl säga att detta är ett typexempel på.

Det senaste beskedet är att UFC ska lämna ett nytt besked i slutet på veckan. Men faktum kvarstår att den regerande titelhållaren Jon Jones har match bokad i slutet på april. Det innebär att en titelchans för Alex som snabbast kan komma om en sådär sex till sju månader. Så länge kommer inte Alex vilja gå inaktiv, så länge kommer inte UFC vilja att Alex ska vara inaktiv. Så mycket för den varma luften Dana!

Så vad händer nu? Alex må ha besegrat en legend och en topp-5 i den lätta tungvikten. Det betyder inte att han är den enda som aspirerar på tronen. Lyoto Machida, Dan Henderson och Rashad Evans ligger att där och lurar. Lyoto och Evans har båda två under de senaste tolv månaderna blivit överkörda av Jones och Dan Henderson (som skulle mött Jones i augusti) är för tillfället knäskadad.

Henderson och Machida är bokade till UFC 157 den 23 februari men frågan är om ”Hendo” är frisk till dess annars borde det ligga när till hands för ett möte mellan Gustafsson och Machida – en match som för övrigt vore otroligt häftig med två så skickliga stående fighters.

Vi inväntar besked från UFC men kommer i vanlig ordning ta även detta besked men en lite nypa salt.

****

För att återgå till helgens gala så har jag faktiskt inte ens nämnt det två övriga supermatchern som gick av stapeln och tänkte ta tillfället i akt nu.

Rory McDonald mot BJ Penn blev nästan precis så som jag hade förväntat mig. För det första så är BJ för liten för 170 ponds (weltervikt) hade inte ens chans mot en fysiskt så mycket starkare motståndare som Rory McDonald. 23-åringen imponerade stort men fick ändå utstå en del spott och spe för att han inte tog chansen att gå på avslut när tillfälle gavs, inte minst i tredje ronden. En kritik som faktiskt också Alex fick efter sin match. Men se det så här, du är trött, du kontrollerar matchen mot en av de största namnen, någon som vid flera tillfällen kommit tillbaka från just den typen av underlägen. Varför hoppa in och pressa fram ett avslut när du har kontrollen? Vissa kallar det feghet, det kallar jag dumhet. Vi kan dra en parallell till fotboll: du leder med två noll mot Real Madrid med en kvart kvar att spela. Då tar du knappast ut en mittback och sätter in en striker bara för att döda matchen, eller hur?

Benson Henderson mot Nate Diaz kan man istället säga gick precis tvärt emot vad jag trodde. Herregud vilkedt monster han är Bendo! Nate hade inte en chans att hänga med i det tempot och med den kraften som ”Smooth” fightades i. Diaz fina boxning såg jag som nyckeln till seger, den neutraliserade Benson fullständigt med sitt otroliga fotarbete och stenhårda sparkar, inte minste då låga. När de två hamnade på golvet syntes också tydligt hur stark ”Bendo” är. Fantastiskt, den mest imponerande insatsen på hela galan.

//SYK