Kvinnor och MMA var länge en känslig från för UFCs president Dana White. Vi behöver inte gå mer än något år tillbaka för att en damklass inom UFC skulle vara en omöjlighet. Argumentet var för det mesta att det inte fanns tillräckligt många duktiga utövare och att en sådan division skulle bli för grund.

Men så kom Ronda Rousey.

Den före detta olympiska judokan med den blixtsnabba armbaren slog ner som en bomb i MMA-världen. I sin blott femte professionella match knep hon Strikeforce-bältet genom att dra Meisha Tates arm ur led på ett sällan skådat sätt, en redan klassisk submission.

Tre månader senare prydde hon omslaget till omtalade ESPN ”The body isse”. En månad efter det försvarade hon sin titel genom att dra ut Sarah Kauffman på 54 sekunder. När hon senare både utmanade och hånade den dopningsavstängda Chris ”Cyborg” Santos kunde inte ens UFC värja sig. Hypen var total.

Snygg, kaxig och fullständigt överlägsen. En sexsymbol med en attityd som om hon vore lillasyster till Diaz-brorsorna. Ronda Rousey har bara gått sex professionella MMA matcher i sitt liv men redan gjort mer för sin sport är de flesta ens kunnat drömma om.

UFCs argument om att det saknas djup i damklassen känns dock lika relevant som innan. Kanske till och med ännu mer. Det som tidigare var en klass med få utövare har blivit en en-kvinnas-show. Alla andra är statister.

I morgon möter Ronda en av dessa statister på UFC 157. I den första dammatchen i UFC:s historia är Liz Carmouche en av tidernas mest uträknade titelutmanare. När Unibet först slängde upp odds inför matchen stod seger till Carmouche i hela 11,5 gånger pengarna. Kan inte minnas att jag någonsin sett ett liknande odds i MMA-sammanhang. Oddset har nu sjunkit till 7,5 gånger pengarna (också det sanslöst högt).

Men vad händer om Carmouche skulle gå och vinna då? Vem vet, men en returmatch mot Rousey är väl en inte allt för kvalificerad gissning. För det här är Ronda-show, glöm inte det.

***

Hade Jon Fitch varit svensk hade antagligen en trött handläggare på arbetsförmedlingen ombett honom att skriva in sig på datorn vid ingången. Han har nämligen fått sparken.

Varför vet bara de inblandade, men inte allt för kvalificerad gissning är ju att det handlar om pengar. Det gör det ju i stort sett alltid. Fitch var en gång rankad som världens bästa welterviktare och har varit en utmanare om UFC-bältet. Hans gage är antagligen därefter. Men den senaste tidens resultat och hans inte allt för spektakulära stil gör honom inte längre till en man för några main events. Skulle dock inte bli förvånad om han kommer tillbaka om något år, fast då till en något lägre peng.

Men Fitch var ju inte ensam om att kickas. Bland annat Che Mills och Paul Sass fanns förvånande nog med på listan. Hårda bandage kan tyckas men vi ska komma ihåg att detta är i viktklasser som är oerhört konkurrensutsatta och det finns en massa fighters som knackar på dörren. Och i takt med att MMA växer som sport ökar ju också trycket på UFC som världsledare. Ibland måste man knäcka några ägg för att göra en omelett som man säger.

Med på listan fanns också min favorit Terry Etim. Ni vet han som Edson Barboza snursparkade på hakan förra året (i en match som blev fight of the night). En spektakulär submissionartist (fyra submission of the night) men med dyster skadehistorik som även han får ställa sig i kön på arbetsförmedlingen hemma i Liverpool.

Någonstans är ju det här ett tecken på sportens utbredande och det ska bli spännande att se var dessa killar tar vägen.

//Syk