”There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics.”

Mark Twains bevingade ord sätter fingret på något som MMA-världen (och resten av idrottsvärlden om vi ska vara ärliga) verkar älska att diskutera. Domare.

För vår egen del har ju diskussionerna kring Alexander Gustafssons förlust mot Jon Jones kantats av bittra konspirationsteorier och osköna anklagelser om så kallade ”hemmadomare”. Ett av idrottens mest klassiska bitterheter.

I sporter som fotboll och ishockey handlar det ju mest om dåliga förlorare när dessa anklagesler får luft. Men i bedömningssporter blir det hela desto mer centralt. I konståkning och simhopp är begrepp som ”hemmadomare” och ”domarpåverkan” så otroligt känsliga att det knappt går att diskutera och brottningen har under decennier varit nedtvingade i brygga av samma diskussion.

MMA är givetvis inget undantag och näst intill alla avgöranden som hamnar i domarnas händer ifrågasätts. Till sitt försvar (då det passar) brukar då domarna hänvisa till statistiken. Antalet significant strikes ställ mot antalet nedtagningar och det ack så luddiga octagon control. Men vad säger då detta? Ja egentligen ingenting. Lika ofta som domarna kan hänvisa till statistiken för att ha ryggen fri vid ett omdiskuterat beslut, så kan statistiken ge belackarna vatten på kvarn. Som i fallet Jones vs. Gustafsson till exempel.

Som jag ser det så finns det ett uppenbart problem här. Statistikens funktion att ta tittarna närmare sporten och göra dem mer involverade i händelseutvecklingen skapar också lika mycket förvirring som den bidrar med tydlighet. För i slutändan spelar det ju ingen som helst roll vad det står i den där statistikrutan. Domaren dömer. Altt för många ser statistiken som något som på ett adekvat sätt representerar hur en match såg ut. Så är det ju väldigt sällan. Lögn, förbannad lögn och statistik som sagt.

Mitt förslag? Se statistiken i det ljus den ska ses, som en fingervisning, eller skippa den helt. Låt statistiken va ett av domarnas verktyg i sitt försök att bedöma prestationen hos utövarna och bespara dem huvudvärken att ha miljontals enögda fans kikandes över axeln när det tar sina, ofta tuffa, beslut.

För givetvis ska domare kunna kritiseras. Reza Madadis förlust i Rio förra vintern var inget annat än en skandal och han är ju långt från ensam. Men att luta sig mot statistiken, för att det gynnar ens argument för stunden? Givetvis inte.

När statistiken dessutom gör UFC så ängsliga att de känner sig nödgade att ”redigera” den för att undvika kritik efter ett kontroversiellt domslut, och sedan ändra tillbaks den för att släta över sin egen ängslighet, ja då är den ju ändå inte så mycket värd.

//Syk