Startsida / Inlägg

Mark Hunt – en annorlunda resa

av Patrik Syk

Han har haft en ganska märklig karriär, Mark Hunt. GP-mästare i K-1, stjärna i Pride och UFC. Kickboxning eller MMA, det spelar egentligen inte så stor roll. Mark Hunt är en slagskämpe, precis som han alltid varit.

För Mark Hunts karriär som fighter började inte på något gym. Den började i Södra Auckland, ett av Nya Zeelands tuffaste områden med en befolkning av nästan uteslutande polynesiskt ursprung. Fattigdom och alkoholmissbruk var en del av vardagen, precis som våldet. Knytnävarna  var något man använde sena kvällar på krogen snarare än i en ring framför tusentals åskådare.

Några kilometer norrut var situationen en annan. Ray Sefo kom visserligen, precis som Hunt, från en samoansk familj men i stället för att ta ut sin frustration på omgivningen fick Sefo börja träna på den lokala Wing Chun-klubben. Hans talang var obestridlig och när han i tonåren sökte nya utmaningar i thaiboxningen lät inte framgångarna vänta på sig. Nationell mästare vid 19. Världsmästare vid 21. Allt pekade spikrakt uppåt.

För Mark Hunt såg kurvan annorlunda ut. Betygen var dåliga och framtidsutsikterna såg allt annat än lysande ut. Det fanns egentligen bara ett ställe där den korpulente unge mannen kunde hävda sig. På gatan. Sexton år gammal var han redan en beryktad slagskämpe.

En tidig morgon utanför ett lokalt diskotek. För ung för att komma in fick Mark Hunt söka sina kicka på annat sätt. Oftast innebar det slagsmål. Så även den här kvällen. För folk att slåss med fanns det gott om. Den här specifika kvällen blev en uppgörelse mellan en av områdets största slagskämpar och den kaxige Hunt. Men någon fight var det aldrig tal om. En blixtrande högerkrok från Hunt golvade rivalen framför dörrvakternas förvånade ögon.

Sam Marsters var en av Aucklands främsta kickboxare. På helgerna knäckte han som många andra fighters extra som dörrvakt. För det mesta handlade det mest om att kasta ut överförfriskade gäster och se till att bråken som oftast uppstod utanför inte följde med in på dansgolvet. Den här kvällen hade han dock sett något utöver det vanliga. Vem var den lille tjocke killen med den förödande högern?
– Skulle du vilja träna kickboxning på riktigt? frågade Marsters ynglingen.
– Varför inte? svarade Hunt.
Två veckor och sex träningspass senare gick Hunt sitt första sparringpass, tre minuter senare hade han golvat sin motståndare.

Mark Hunt naturbegåvning för fighting gick inte att ta miste på och det lokala utbudet av sparringpartners sinade snabbt. Ryktet om den hårdslående nybörjaren spred sig och bara ett år efter den där kvällen på diskoteket ringde det i telefonen hemma hos familjen Hunt. Mannen i andra änden av luren hette Alex Tui och var tränare på Oceania Super Fighter Gym i Sydney.

I Nya Zeeländsk media var kanske inte kickboxning någon prioritet. Trots att sporten etablerat sig som ett globalt fenomen och trots att man hade en egen superstjärna i Ray Sefo. I Australien var situationen annorlunda.
– Jag kommer ihåg hur jag tittade på fighters som Ray Sefo och Sam Greco i K-1 och undrade hur man skulle göra för att ta sig dit, jag hade ingen aning.

Det blev heller ingen spikrak resa mot toppen för Hunt. Som relativ nybörjare och med en fysik som knappast påminde om världselitens var det, trots fina reslutat, svårt att etablera sig hos de lokala matchmäklarna. Istället fick han snabbt rollen som gatekeeper, någon man kunde ringa in på kort varsel och som skulle fungera som ett test för de man ansåg var större prospekt. Det var bara ett problem. Nästan ingen tog sig över bron.

Efter att ha vunnit 15 av sin 19 första matcher på den lokala kickboxningsscenen gick det inte att se förbi honom längre. Internationellt hade K-1 vuxit sig till en global företeelse och i Melbourne planerades för  K-1 GP Oceania 2000. För första gången skulle den Australiska kickboxningsscenen få visa upp sig för världen, Mark Hunt en av de utvalda, och resten är som man brukar säga historia.

Fortfarande heltidsarbetande och fortfarande helt okänd på den internationella scenen blev turneringssegern i Melbourne vägen in i det absoluta finrummet.

Det stora målet för alla professionella kickboxare under den här tiden var den prestigefulla finalturneringen av K-1 World Grand Prix. Inför 70 000 åskådare på Tokyo Dome och med miljoner i prispotten skulle världens bästa tungviktare koras. För att kvalificera sig dit krävdes först att man vann en regional turnering för att sedan göra upp om en finalplats i en kvalifikationsturnering.

För Hunt innebar det en resa till Nagoya i Japan för att göra upp med världseliten. Och även om motståndet aldrig hade blivit lätt blev lottningen den värsta tänkbara. Fransmannen Jerome LeBanner var en av världens mest fruktade fighters. Regerande världsmästare i thaiboxning. Semifinalist från finalturneringen 1999. 120 kilo vältrimmade muskler i en superstjärnas kropp. Kontrasten mot Mark Hunt var total.

Att LeBanner skulle vinna stod utom allt tvivel. Få trodde ens att den lille tjocke samoanen skulle ta sig till den andra ronden. Hunt däremot var ingen som vek ner sig i första taget. Faktum var att han aldrig knockats. Det gjorde han inte den här gången heller. LeBanner skickade allt han hade, slag sparkar och knän. Men Hunt var orubblig. Poängsegern var dock odiskutabel och äventyret var över för den här gången.

Mark Hunt fick i stället följa den spektakulära WGP-finalen på TV. Där såg han en viss Ray Sefo knocka sig hela vägen fram till en final för att en klassisk fight se sig besegrad av de då trefaldige mästaren Ernesto ”Mr. Perfect” Hoost.

Men Hunt hade fått smak för de stora galorna. Det australiensiska utbudet räckte helt enkelt inte till längre och när K-1 återvände 2001 för en  Melbournes var han bättre tränad än någonsin. Efter att ha plöjt genom förturneringen (tre raka knockar) klev han in i huvudturneringen med självförtroendet på topp. Det fanns bara ett problem, med på galan var också den regerande mästaren Ernesto Hoost.

Efter tre hårda ronder fick Hunt än en gång se sig besegrad och sista hoppet om deltagande på finalen hängde nu på en direkt avgörande match i Fokuoka två månader senare. Motståndare, Ray Sefo. Matchen är idag en av de mest klassiska i sportens historia.

https://www.youtube.com/watch?v=T_W9MCjegfI

– Det var helt fantastiskt att bara få vara i samma ring som honom, minns Hunt. Han var en av pionjärerna och jag såg väldigt mycket upp till honom. Det var väldigt korkat att hålla på och sänka garden så där men jag var trött och jag märkte att Ray hade en väldig respekt. Det var bara full attack, hårdast vinner.

Hunt förlorade matchen på poäng men skadade Sefo tillräckligt för fortsatt tävlande och tog sig på så vis vidare till den sista utslagsomgången. Där besegrade Hunt Adam Watt på TKO och efter många om och men var han till sist klar för World Grand Prix Finals. Som en outsider och underdog, visst. Men han var u äntligen där och med en bra lottning fanns till och med chansen att ta sig till en semifinal.

Dragningen genomföres. På lotten stod det Jerome LeBanner. Monstret som besegrat Hunt året innan. Som utklassat hel världseliten men åren innan missat finalen på grund av skada och som nu skulle ta sin revansch. Storfavoriten.

LeBanner var nöjd. Mark Hunt tillhörde inte någon av favoriterna och en enkel resa mot finalen var viktig för att ta hem titeln. För Hunt spelade det egentligen ingen roll, han var nöjd över att bara vara där, att få en ny chans att mäta sig med en av sportens största ikoner. Få anade vad som skulle ske härnäst.

Som väntat öppnade fransmannen bäst. Träffade med flera tunga vänstersparkar mot kroppen och en mot huvudet som skulle sänkt de flesta. Men Mark Hunt var inte som de flesta. Inte heller en stenhård rak vänster från LeBanner kunde rubba honom. I den andra ronden fortsatte fransmannen sin press. Träffade med jabbar, krokar, sparkar och knän. Ingenting bet. Sen kom den, högerkroken. Sekunderna som följde efter är kickboxningshistoria.

Hunt hade besegrat storfavoriten, så kunde han väl lika gära ta hem hela rasket, eller hur? Det var precis vad han gjorde. Efter två tuffa holmgångar mot Stefan Leko och Fransisco Filho var miraklet fullbordat. Mindre än två år efter sin första match i K-1 hade han vunnit det största som någonsin gått att vinna inom kickboxningen, WGP-finalen i Tokyo.

Men Mark Hunt var aldrig den perfekta fightern, som kunde kontrollera sina motståndare, minimera riskerna och gå obesegrad år efter år. Han var en stryktålig slugger. Men med ett sömnpiller i högernäven och en haka av polynesisk vulkansten blev han snabbt en publikfavorit.

Som mycket i livet handlar professionell kampsport till stor del om tajming. Att få rätt motstånd vid rätt skede i sin karriär. Ofta gäller det att känna vart år vinden blåser och ha mod att följa den. 2004 var K-1 fortfarande den ekonomiskt starkaste kampsportsorganisationen i världen men glansen från guldåren kring milennieskiftet hade börjat falna i kölvattnet av ägaren mr. Ishiis fängelsedom för skattebrott. Fler och fler av de gamla K-1 hjältarna började därför snegla åt nymodigheten MMA. I USA hade den gamla sluggerverkstan UFC fått nya föräldrar och ny kostym och i Japan började publiken upptäcka K-1s systerorganisation Pride. Så också Mark Hunt.

Som en av de populäraste K-1-kämparna var det en självklarhet att stanna i Japan och Pride. Förutom en förlust på en armbar i sin MMA-debut blev övergången till Pride en succé för Hunt. Segrar mot bland annat Wanderlei Silva och Mirko ”Cro Cop” Filipovic placerade honom snabbt i toppskiktet av divisionen, men både Silva och ”Cro Cop” var precis som Hunt i grunden stående fighters. Men i MMA finns andra specialister. En av dem var amerikaske brottaren Josh Barnett. Barnett hade ingen som helst tanke på att stå och fightas utan tog istället ner fighten på marken och kunde relativt enkelt vinna på en Kimura efter bara två minuter. Det blev början på vad som skulle bli en sex matcher lång förlustsvit, samtliga i första ronden. Han gjorde också ett gästspel i en supermatch mot Semmy Schilt i K-1 men även här blev han stoppad redan i första ronden.

Hunt har själv beskrivit den här tiden som den tyngsta i karriären. Träningspassen byttes mot alkohol och cigaretter och mer än en gång funderade han på att en gång för alla lägga handskarna på hyllan.
– Det var en tuff tid. Alla som fightas vet att om livet inte funkar utanför ringen så funkar det heller inte i den. Men någonstan kända jag fortfarande att jag var världens bästa fighter, att jag kunde slå vem som helst.

Och när UFC 2007 köpte Pride, där Hunt fortfarande var kontrakterad, kom också tillfället som kunde inneburit slutet. Dana White hade ingen som helst intresse att göra en UFC-fighter av den överviktiga samoanen med den höga lönen och försökte därför köpa ut hans kontrakt. Trots tvivlen och den urspårade karriären tog Hunt erbjudandet som en förolämpning.
– Aldrig att jag hade lämnat utan en fight. Dom hade fått sparka ut mig för jag hade aldrig lämnat självmant. I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte duger. Att jag var för fet och för dålig. Om jag hade lyssnat på något av det hade jag aldrig varit där jag är idag.

Trots motstånd från UFC så fick Hunt chansen. Det började dock precis som det slutat i Japan. Förlust på submission i första ronden. Men Hunt vägrade ge upp. UFC 127 var planerad att gå i Sydney, Hunts hemmaplan. Det var en möjlighet för god för att missa. Utanför ringen hade livet också tagit en ny riktning, Mark Hunt hade funnit Gud.
– Enkelt kan man säga att jag lät Gud ta över ratten. Det har förändrat mig från insidan och ut.

Och utvändigt var förändringen påtaglig. Smalare och bättre tränad än på nästan ett årtionde knockade Mark Hunt Chris Tuchscherer i den andra ronden och vann dessutom pris för ”knock out of the night”.

Segern blev starten på en ny vår för Hunt. Ben Rothwell, Chieck Kongo och Stefan Struve avverkades på löpande band och i maj 2013 fick han chansen att möte förre mästaren Junior dos Santos i en match som vid seger tagit honom till en titelfight mot regerande mästaren Cain Velasquez. Inför den matchen fick han frågan om han var nervös inför mötet med den topprankade dos Santos. Hunt bara ryckte på axlarna och svarade.
– Det är inte min första rodeo…

Junior dos Santos visade sig dock för tuff för Hunt den gången men matchen visar ändå på en fighter som efter att ha gjort raketkarriär från en nattklubb i Auckland till sist också tvngats ta sig den långa vägen till toppen. I helgen möter han femterankade brassen Antonio ”Big Foot” Silva i en match som kan ge en ny chans på någon av de topprankade i den ganska tunna tungvikten och kanske har Mark ”The Super Samoan” ett kapitel kvar att skriva. Han verkar i alla fall tro det själv.
– Just nu gör jag det jag var född att göra. Alla dom som tvivlat på mig under åren förstår inte kraften hos Gud, det är allt jag kan säga.

Källor: Samoan Observer, axkickboxing.com, Fox Sports Australia, Wikipedia, Sherdog.com

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB