Mediadag på Allstars Training Center i Stockholm och Fighterbloggen fick en pratstund med svenske världsstjärnan Alexander Gustafsson. Här är vad ”The Mauler” hade att säga om Anthony ”Rumble” Johnson, knäskadan och UFC-galan i Globen.

Hur går rehaben?
– Bra. Jag är snart 100 procent återställd. Är väl kanske 95 nu. Jag har fortfarande inte testat löpning men jag gör mycket annan träning. Brottning, boxning, thaiboxning, sådana saker. Man får vara försiktig och stegvis ta sig upp till den 100-procentiga formen.
Vad säger du om allt som har hänt den senaste tiden? Du har bland annat blivit garanterad en titelmatch och utmanats av Anthony ”Rumble” Johnson.
– En cirkus har det varit. Men det är som det är. Jag fokuserar på träningen och väntar på ett datum och en motståndare.
Du är inställd på att gå en match?
– Ja, det känns som att jag vill det för att hålla fokuset uppe och inte bli för rostig. Jag vill in och prestera och efter det vill jag ha titelmatchen som det pratas så jävla mycket om.
Ett år mellan matcher är för lång väntan?
– Det kan man tycka. Jag vet inte. Jag är här för att tävla. Det är allt jag vill göra. En vacker dag ska jag ha det där bältet. Behöver jag gå tre matcher innan dess så gör jag det.
Skador och redan inbokade matcher gör att listan över potentiella motståndare är kort. Det kan i stort sett bara bli ”Rumble”?
– Då får jag möta ”Rumble”. Hehe.
Din syn på honom som motståndare?
– Tuff, duktig och stark men ingenting som jag inte har känt på förut. Jag är självsäker och vet att jag kommer gå in och prestera. Det blir en tuff match men jag går därifrån som vinnare.
Han har bara gått två matcher i lätt tungvikt sedan återkomsten till UFC. Är han redo för att möta dig?
– Nej, det tycker jag inte. Men han kommer förhoppningsvis att få sin chans.
Han citerades nyligen ha sagt att ”Gustafsson måste ha slagit i huvudet”. Hur tänker du kring det?
– Han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Vad jag försökte säga var att för mig handlar det inte om att vara tuffast. Alla som är med i UFC har pungkulor. Alla vågar, alla törs.
Ingen är rädd för någon, helt enkelt?
– Precis. Det handlar om taktik och strategi. Att tänka på sin karriär och hälsa i första hand. Så resonerar i alla fall jag. Samtidigt har ”Rumble” presterat bra och har två vinster i bagaget. Vill han möta mig ska han få den chansen.
Du har blivit lovad vinnaren av Cormier och Jones. Men UFC har ändrat sig snabbt förut?
– Ja, jag ropar inte hej för tidigt. När jag skrivit på kontraktet för en titelmatch, då kan ni se mig vara glad och hurra.
Du har fått liknande löften tidigare?
– Ett par gånger. Nu blev jag skadad, det är olyckligt, men min rehab har gått bra och jag är snart redo för min nästa utmaning.
Sannolikheten för en match på Friends Arena?
– Inom räckhåll. Det är en dröm som jag har och det vore hur stort som helst för svensk MMA. Jag är helt säker på att lilla Sverige har kapacitet att fylla Friends. Galan i Globen den 4 oktober kommer att bli helt otrolig. Jag har själv tävlat där, det var det bästa jag har gjort. Det massiva stödet var otroligt. Men att fylla Friends vore verkligen något utöver det vanliga.
Kan svenskarna slå ljudrekordet (111 decibel) som sattes i Dublin?
– Jaja, utan tvekan.
Dina träningskamrater tränar hårt här bredvid. Hur tycker du att de ser ut?
– De är redo. Vi har tränat hårt tillsammans och utvecklas varje dag. Allstars Training Center är ett av världens bästa gym. Titta på vilka coacher och fajters vi har. Nivån är otroligt hög. Vi är som en enda stor familj.
Ja, kan du sätta ord på gemenskapen?
– Vi finns alltid där för varandra. I motgång och medgång. Tävlar jag så hjälper de mig, tävlar inte jag så är jag på klubben och hjälper de andra grabbarna. Stämningen är kanon och vi umgås mycket utanför träningen också.
Vi går igenom dina matchaktuella träningskamrater en efter en. Niklas Bäckström?
– Niklas styrka är hans vilja att vinna. Han är en stor talang och är väldigt allround. Man vet aldrig vad han kommer att bjuda på i Globen, men jag vet att han går därifrån som vinnare.
Ilir Latifi?
– Ilir är något utöver det vanliga. Den styrka och explosivitet som han besitter är helt otrolig. Jag har aldrig tränat med en människa som har den kapaciteten. Utöver det är han en otroligt god vän och hans framtid i den här sporten är ljus. Vi tävlar i samma viktklass men jag skulle aldrig möta honom.
Tor Troéng?
– Har haft det tufft de senaste matcherna men Tor ger sig inte i första taget. En arbetsmaskin som kommer att kliva in och prestera på hemmaplan. Stark både fysiskt och psykiskt.
”Jycken”?
– The sky is the limit. Han kan verkligen bli hur bra som helst. Det är en fajter med många tricks.

/Petter Öhrling

Manny Pacquiao vill. Top Rank vill. HBO vill. Showtime vill. Fansen vill. Men vill Floyd Mayweather?

Jag vet i alla fall att jag vill.

Självklart pratar jag om en potentiell megafajt mellan Pacquiao och Mayweather. Fans världen över har fått upp förhoppningarna om ett sådant supermöte flera gånger tidigare, men nu känns det hetare än på länge. Det sägs dessutom att de kan mötas två gånger om under 2015.

Enligt uppgifter ska boxarna vara överens om de dopningstester som tidigare har satt stopp. Men den främsta anledningen är att tv-jättarna HBO och Showtime – som har avtal med Pacquiao respektive Mayweather – ska ha enats om ett samarbete kring rättigheterna.

Visst, underhållningsvärdet är inte vad det hade varit om de mötts för några år sedan. ”Money” är visserligen obesegrad men har hunnit bli 37 år gammal och vinner allt mer sällan på knockout. ”Pac-Man”, som fyller 36 i december, har passerat zenit efter dubbla förluster och bjuder inte riktigt på samma fyrverkerier som förr.

Mayweather hintade nyligen om att han har ”en stor överraskning” åt fansen i maj nästa år. Jag hoppas att det är en match mot Pacquiao. I mina ögon är det fortfarande en av de bästa och mest intressanta matcherna boxningsvärlden har att erbjuda. För att inte tala om miljarderna en sådan fajt skulle generera. Kanske är det just Pacquiao som kommer att spräcka amerikanens omtalade nolla.

Ibland undrar jag hur boxningslandskapet hade sett ut om superstjärnorna mötts redan för några år sedan. När debatten handlade om vem som var nummer ett i världen och de knappt gick att skilja åt. Tanken på att de kunde ha haft en klassisk trilogi vid det här laget ger mig rysningar.

Nej, det vore sorgligt om det inte blev någonting den här gången heller. Då kan det här gå till historien som den största boxningsmatchen som aldrig blev av.

/Petter Öhrling

När jag vaknade i morse läste jag om Shannon Briggs bisarra matbråk med Wladimir Klitschko. Tungviktsboxarna rev ned tallrikar, bord och glas på en restaurang. Amerikanen fick åka till sjukhus med skärsår.

För en liten stund sedan översvämmades mitt Twitterflöde med bilder från UFC-stjärnorna Jon Jones och Daniel Cormiers slagsmål i Las Vegas.

Det här är alltså två män som ska göra upp i ringen om mindre än två månader.

Hur fånigt kan det bli?

Vi behöver inte sådana barnsligheter i en sport som redan slåss för att tas på allvar av den breda massan.

Jag kan förstå underhållningsvärdet i att trissa upp stämningen inför en match med trash-talk. Jag kan förstå affärsintresset i att försöka ”sälja” en match.

Men vid handgemäng går i alla fall min gräns. Spara den energin till den faktiska matchen i stället.

När grottmänniskan Jon Jones spänner sina muskler och primalskriker ut mot publikhavet i lobbyn på MGM Grand – det är rent pinsamma scener.

Vuxna människor i allmänhet borde veta bättre än att bete sig så. Professionella idrottsmän i synnerhet.

/Petter Öhrling

Ett mardrömsbesked.
Ett glädjebesked.
Det har varit ett omtumlande dygn för landets MMA-fans.

Vid midnatt släppte UFC bomben: Alexander Gustafsson hade gjort illa knäet och drog sig ur titelfajten mot Jon Jones. Det värsta tänkbara scenariot för alla svenska supportrar.

Man hade precis börjat vänja sig vid tanken av drömfajten. Vi hade ett datum, en stad, en arena. Och så hände det här.

Katastrof.

Men bara på kort sikt. För på lång sikt är det här ingen fara. Alla fajters skadar sig förr eller senare och Alexander har varit med om det här förr. Om de första prognoserna stämmer – och det verkligen bara rör sig om ett mindre ingrepp och cirka sex veckors rehabilitering – då kan ”The Mauler” vara tillbaka i oktagonen innan 2014 är slut.

Då är det inte alls någon omöjlighet att Arbogasonen möter vinnaren av Jones och Daniel Cormier på den alltid lika upphaussade nyårsgalan.

Över till de goda nyheterna: UFC återvänder till Stockholm, och Globen, den 4 oktober i höst. Uppgifterna har cirkulerat länge men nu har organisationen gått ut med en bekräftelse på sin officiella hemsida. Än så länge är bara en match presenterad: Nico Musoke kommer att möta meriterade Amir Sadollah. En kille som har gått alla sina proffsmatcher (sex vinster, fyra förluster) i UFC, vilket är rätt anmärkningsvärt.

Personligen gillade jag inte att matchen mellan Conor McGregor och Dustin Poirier placerades på UFC 178 i Las Vegas. En sådan match hade kunnat vara main event på galan i Stockholm. Den svenska publiken känner till McGregor sedan tidigare och europeiska, främst irländska, fans skulle strömma hit.

Nu väntar jag med spänning på två saker. Det ena: att se vilka fler matcher som erbjuds de svenska fansen. Jag träffade UFC:s vicepresident Garry Cook i Dublin förra helgen och han lovade ”riktigt bra fajters” till Globen. Det andra: att följa Gustafssons rehabilitering och se vem han får möta i sin comeback.

För även om det var ett tungt besked att vakna upp till i morse så verkar det inte vara särskilt allvarligt. Som managern Tomas Ghassemi sa till mig: ”hellre nu än en vecka före fajt”.

Gustafsson bör vara hel inom ett par månader. Han står först i kön av alla utmanare vilket betyder att vi kommer att få vår efterlängtade supermatch.

Förhoppningsvis har vi en svensk UFC-mästare innan 2014 är slut.

/Petter Öhrling

Jag har precis rensat frukostbuffén på mitt hotell i centrala Dublin. Efter två intensiva dygn kan jag äntligen tillåta mig själv att slappna av. Jag ska försöka summera helgens höjdpunkter för er.

Invägningen
Det första Dana White sa när han satte sig ned för sitt pre-fight media scrum var ”jag har varit på många invägningar, alla de största, men det här var den bästa”. Vi kommer att få anledning att återkomma till den irländska publiken, men 6000 gallskrikande fans såg hur Conor McGregor och Diego Brandão nästan hamnade i luven på varandra en dag för tidigt.

”Lyftkranen från Rosengård”
Visst, motståndet var väl inte det bästa, men det går ändå inte att ta ifrån Ilir Latifi att han stod för en fantastisk insats i går. Först sparkade han sönder benet på Chris Dempsey, sedan knockade han honom efter bara två minuter. Större uppgifter väntar den här mannen.

#IAmNotorious
Ja, vad finns det kvar att säga om Conor McGregor? Efter ett år skulle vi till sist ta reda på om den självutnämnde kungen av fjädervikten kunde backa upp allt han hade sagt. Det gjorde han till punkt och pricka. McGregor knockade Brandão i första ronden och förbättrade sitt record till 15–2 (3–0 UFC). Dana White sa att hans nästa match inte kommer att ske på Irland vilket bör betyda att stjärnan lär synas på en PPV-gala i USA innan året är slut.

Den irländska publiken
I stunden kändes det som den bästa publiken som UFC någonsin har haft. Såhär dagen efter är känslan precis densamma. Visserligen bara 9 500 personer men de lät minst som det dubbla. Gåshuden spred sig över armarna. Ledsen Globen, det här var snäppet värre. Tjejen med decibelmätaren satt bredvid mig och berättade att ljudnivån steg så högt som 111 decibel. Ett propellerplan mäter till exempel 120 decibel och man kan få hörselskador redan vid 85.

Den irländska succén
Läxan till nästa gång blir att hitta en större arena. Lördagens gala sålde slut på bara 35 minuter, men de som hann köpa biljett fick valuta för pengarna. Alla fem irländare vann sina matcher, likaså islänningen Gunnar Nelson – också populär på ön efter att ha tränat där i många år. Sju av galans tio matcher avslutades i förtid. Stack ut mest gjorde Cathal Pendreds otroliga comeback i TUF-mötet med Mike King. Nej, MMA-intresset på Irland lär knappast minska efter lördagen.

/Petter Öhrling

Kan vi enas om att Ronda Rousey är den största stjärnan i hela UFC? Kan vi enas om det? Bra.

Efter hennes osannolika uppvisning mot Alexis Davis på UFC 175 i natt vet jag inte vem som skulle vara i närheten.

Någon på Twitter liknade henne vid Mike Tyson. Jag tycker att det är en jättebra jämförelse.

När ”Iron Mike” klev upp i ringen visste man aldrig vad som skulle hända, bara att man inte fick missa det. Precis så är det med Ronda också.

I början av sin MMA-karriär gick hon tre amatörmatcher och vann samtliga via armlås. ”Vi kan väl kalla henne The Armbar Assassin?”, tänkte någon. Och det är väl ett lämpligt smeknamn, kan jag tycka såhär i efterhand. Hon vann ju sina åtta första proffsmatcher på samma sätt.

Inför hennes stormatch mot Miesha Tate vid nyårsskiftet frågade jag henne om hon inte ville visa andra sidor av sig själv. Vill hon inte gå ut och bara knocka någon? ”Det är inte som att jag går ut och letar efter att vinna specifikt på submission eller specifikt på knock. Jag bara utnyttjar de möjligheter som finns framför mig”, svarade hon då.

Men nu märks det tydligt att amerikanskan blivit mer bekväm i sin boxning. Hon behövde bara 66 sekunder på sig för att knocka Sara McMann i februari, hon behövde bara 16 (!) på sig i natt.

Vem trodde egentligen att Rousey skulle behandla Davis på det sättet hon gjorde? Ingen alls. I stället menade kritikerna att hon fokuserar för lite på fajtingen och för mycket på filmkarriären. Snacka om svar på tal.

Det är just därför jag tycker att Ronda Rousey är hela UFC:s mest värdefulla tillgång. Hon har allt. Talangen, attityden, nävarna, utseendet, karisman. Hon må vara en vattendelare, men det är Floyd Mayweather också. Det betyder bara att folk har åsikter och att de kommer att bänka sig framför teven när det vankas match, vare sig det är för att se Rousey vinna eller förlora. Och i slutändan är det bra för UFC och för sporten.

Sist men inte minst vill jag skänka en tanke till stackars Alexis Davis. Hon måste vara förkrossad. Hon såg så lugn och säker ut på väg till buren men sedan slutade allt på värsta tänkbara sätt. Det här måste vara en mardröm. Hon fick aldrig ens chansen att komma in i matchen. Hoppas bara hon studsar tillbaka.

/Petter Öhrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

”Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

I går påbörjade Alexander Gustafsson träningslägret inför titelfajten mot Jon Jones i september. Fighterbloggen tog chansen att komma den svenska UFC-stjärnan närmare in på skinnet. Här är ”The Mauler” som du aldrig hört honom förut.

– Jag är som en öppen bok ju! Alla vet exakt vad jag åt till frukost.
Vad åt du till frukost i morse?
– Gröt och ägg. Det äter jag varje dag.
Fotbolls-VM börjar på torsdag. Vilka hejar du på?
– Sverige är ju inte med så jag har väl inget favoritlag direkt. Men jag tror att Brasilien slår Tyskland i finalen. Brassarnas sämsta nivå är högre än många andras bästa nivå. De har ett bra lag och hemmafavör.
Om du inte hade varit MMA-fajter. Vad hade du gjort i stället?
– Något med lite adrenalin i, något extremt. Jag hade nog inte klarat av ett vanligt Svensson-jobb.
Hur vill du dö?
– Med huvudet högt och ett leende på läpparna, medan jag gör något som jag tycker om.
Vem är din största idol här i livet?
– Min mormor. Hon är bäst på alla sätt.
Hur mycket bänkpressar du?
– Inga vikter, bara stången. Haha. Nej, jag vet faktiskt inte. En hundring kanske.
Om du ska unna dig något riktigt gott, vad äter du då?
– McDonald’s. Big Tasty.
Vad är ditt sämsta personlighetsdrag?
– Jag är otålig ibland. Det brinner lätt till.
Ditt bästa?
– Att jag håller mig ödmjuk. Jag tycker själv att jag är ganska jordnära.
Du har blivit rik på din sport. Vad är den största lyxen du unnar dig?
– Dels att resa runt lite, dels att äta bra mat. Ibland kanske jag köper något fint till min familj.
Det var EU-val nyligen. Röstade du?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag är inte så insatt.
Vilken är den bästa boken du har läst?
– Zlatans! Haha. Nej, men det är nog ”Papillon” faktiskt. Om en kille som hamnar i fängelse i Franska Guyana.
Har du några dolda talanger?
– Vad skulle det kunna vara… Äta kanske? Jag kan äta riktigt mycket om jag vill.
Vad tycker din familj om att du slåss?
– Nu är de väldigt glada och stolta och stöttar mig. I början var det lite tufft för dem.
Vill du ha barn?
– Absolut! I framtiden.
Gifta dig?
– Det vill jag kanske också göra i framtiden. Men det är inget som är på gång just nu.

/Petter Öhrling

27 september, Air Canada Centre, Toronto.

Tid och plats för Alexander Gustafssons efterlängtade returmatch mot Jon Jones är bestämt.

Nu är det inte längre bara en önskan. En förhoppning. En dröm. Nu är det en verklighet som fajtfans världen över kommer att törsta efter hela sommaren.

Det var ju aldrig riktigt realistiskt att mötet skulle ske på svensk mark. Visst, tanken på 65 000 åskådare som får ramsan ”Slå han på käften” att eka över Friends Arena ger mig rysningar. Men ett sådant möte skulle behöva gå mitt i natten här hemma för att få bästa sändningstid i USA. Och det är där de stora stålarna finns. Pengarna styr, som så ofta inom idrotten.

Kanske kan Gustafsson ta med sig bältet hem till Sverige och förverkliga den drömmen under 2015. För den här gången tror jag verkligen att han vinner. Det gjorde jag inte när det första mötet annonserades, det får jag ärligt säga. Men mycket har hänt sedan dess.

Chris Weidman har besegrat Anderson Silva två gånger om. Gustafsson har spräckt myten om Jones som oslagbar. För att ta ett nyare exempel: TJ Dillashaw chockade alla när han totaldominerade Renan Barão på UFC 173.

Fyra händelser som var för sig har påmint oss om varför vi älskar den här sporten. Det finns liksom inga garantier när det handlar om att slå varandra i ansiktet. En knytnäve kan förändra allt.

Om folk trodde att Jones skulle köra över Gustafsson förra gången så är förutsättningarna annorlunda nu. I augusti är det två superstjärnor som kliver in i oktagonen i den kanske hetaste matchningen som MMA-världen har att erbjuda.

Hela världen kommer att titta på.

Alex, scenen är din.

/Petter Öhrling

Efter några timmars sömn sitter jag på flygplatsen i Berlin och försöker smälta gårdagens gala. Allra störst avtryck lämnade en 24-årig galenpanna från Luleå.

Fjäderviktaren Niklas Bäckström stal showen flera gånger om. Han fick en drömdebut och avslutade tuffe veteranen Tom Niinimäki redan i första ronden. Sedan grät han öppet och charmade publiken med sin segerintervju och sina dansrörelser. Efter det höll han hov på presskonferensen.

Han ställde sig upp och gallskrek när han fick beskedet om 50 000-dollarsbonusen. På frågan vad han tänker göra för pengarna svarade han: ”Betala min flickvän för hyran den här månaden”.

När jag frågade hur det låg till med hans tå – direkt efter matchen misstänkte han att den var bruten – sa han: ”Den ska röntgas när jag kommer hem till Sverige. Men vad gör det? Jag har ju pengar nu!”

I fredags förutspådde jag en Conor McGregor-lik debut för den frispråkige norrlänningen. Ni minns kanske hur irländaren blev stjärna över en natt på senaste Globengalan med sin snabba knockout och ännu snabbare tunga.

I dag är han ett av organisationens största affischnamn och mest välkända ansikten. I juli går han huvudmatchen på galan i hemstaden Dublin.

Det är inte omöjligt att supertalangen Niklas Bäckström skulle kunna gå samma väg till mötes.

Jag känner samma sak här på flygplatsen som jag gjorde i natt innan jag gick och la mig.

En ny svensk UFC-stjärna är född.

/Petter Öhrling