Sommaren är slut och vi vänder blad till september i almanackan. Vilken månad vi har framför oss, hörni! Här är fyra godbitar ni inte får missa:

12 september: Badou Jack–Marco Antonio Periban (Las Vegas)
Sveriges just nu mest framgångsrike proffsboxare har 15 vinster varav tio på knock. Nu på torsdag slåss Jack om det nordamerikanska NABF-bältet i super mellanvikt mot 28-årige mexikanen Periban som bara har förlorat en av sina 21 matcher, och det mot världsmästaren Sakio Bika. En vinst här skulle öppna många dörrar för svensken som står på tröskeln till att bli en riktig stjärna i USA.

14 september: Floyd Mayweather Jr–Saul ”Canelo” Alvarez (Las Vegas)
Världens bäste boxare går upp i ringen igen för andra gången på bara fyra månader. Det är den något inaktive Mayweathers kortaste uppehåll mellan två matcher på över tio år. Dessutom gör han det mot en av de tuffast tänkbara motståndarna i ett 23-årigt obesegrat underbarn, som dessutom är fysiskt större än honom själv. Det här blir Mayweathers tuffaste match sedan De La Hoya 2007. Dessutom har vi en hyfsad aptitretare på underkortet i form av Danny Garcia mot Lucas Matthysse.

21 september: Alexander Gustafsson–Jon Jones (Toronto)
Månadens andra svenska titelmatch. Vad ska man säga om den här fajten som inte redan har sagts? Det största som har hänt svensk kampsport sedan ”Ingo” blev tungviktsmästare 1959. Punkt.

28 september: David Haye–Tyson Fury (Manchester)
En av mina personliga favoritboxare, uppkäftige britten Haye, möter en om möjligt ännu uppkäftigare landsman. Lita på stora rubriker och en knockad Fury, som fortfarande inte är på veteranens nivå.

/Petter Öhrling

Matchen mellan Jon Jones och Alexander Gustafsson har precis fått välbehövlig nerv.

Det har ju inte direkt rört sig om något hatmöte hittills. Både Alex och Jones är två väluppfostrade, ödmjuka och proffsiga idrottsmän. Inga som hånar eller trashtalkar särskilt mycket. Inga som stångas under staredowns eller bråkar på presskonferenser.

Men när jag berättade för Jones vad Andreas Michael sa till Sportbladet i slutet av juni – då tog han det väldigt personligt.

Bakgrunden är Jones uttalande om att det här ”inte skulle bli hans tuffaste fajt”. För en månad sedan frågade jag Andreas vad han tyckte om det och fick svaret:

”Jones kommer att inse hur fel han hade när han ligger knockad på marken och undrar vad som precis har hänt. Vi tänker inte bara ta hans bälte, vi tänker ta hans själ. Vi ska bryta ner honom totalt”.

På pressträffen i dag frågade jag Jones vad han tyckte om Andreas uttalande. Den starkt troende amerikanen hade varit väldigt skojfrisk fram till dess men blev plötsligt allvarlig i blicken.

”Jesus har min själ så den kan de inte ta. Men hans tränare gjorde mig precis jävligt förbannad, det kan du hälsa”, sa han.

Samtalet fortsatte, jag ställde en annan fråga, men Jones dröjde kvar vid den förra.

”Det motiverar mig. Alexander har inte sagt så mycket men det här använder jag som motivation”.

På frågan vad hans intryck av Alex var svarade han att inte har några problem med honom, däremot hans tränare. Ett par timmar senare twittrade världsmästaren följande krigsförklaring:

”One of Alexander’s coaches said they would take my soul. That’s my motivation!”.

”I’m going to put your coaches foot right in his mouth. This is now personal, let’s play”.

Uppenbarligen har Jones tagit väldigt illa vid sig av Michaels uttalande om att ”ta hans själ”.

Det här gör bara matchen ännu mer intressant.

En arg och motiverad Jon Jones är inte att leka med.

/Petter Öhrling

Ordkriget har börjat mellan David Haye och Tyson Fury.

Och som jag ser fram emot den här drabbningen. Förhandssnacket, uppladdningen och de verbala duellerna kommer vara minst lika bra som själva matchen.

Räkna förresten med att någon kommer att bli knockad i Manchester den 28 september. Jag tror att det blir Fury.

Haye har redan ritningen på hur man slår en jättelik best. Han var mästerlig i matchen mot Nikolaj Valujev när han vann WBA-bältet 2009. Ryssen mäter förresten 213 centimeter och vägde 133 kilo i matchen mot Haye, medan Fury ”bara” är 206 centimeter och vägde 115 kilo i sin senast match.

Även om Fury imponerade på mig mot slipade Steve Cunningham – då han golvades i andra ronden men reste sig och vann – är han en tekniskt sämre boxare än Haye. Veteranen har en gedigen amatörkarriär bakom sig och ett VM-silver från 2001. Dessutom har han mött världsboxare under många år medan Fury är tämligen oprövad på den här nivån. Det räcker inte att bara vara stor.

Två av boxningsvärldens största pratkvarnar gör snart upp i ringen.

Till dess pågår en fajt utanför den.

/Petter Öhrling

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jWSZFOn9v_Y#!

Sevärt om varför Anderson Silva är världens bäste MMA-fajter någonsin.

/Petter Öhrling

Vad är det egentligen som har hänt med Chad Dawson? För bara tre år sedan var han obesegrad på 28 matcher och sågs som USA:s nästa stora affischnamn. Nu har han bara vunnit två av sina senaste sex matcher.

I åratal har man pratat om Dawson som en av världens tio bästa boxare oavsett viktklass. Efter i natt gör man inte det längre.

Visst, hans No Contest mot Bernard Hopkins från 2011 borde inte räknas. Att han förlorade mot superstjärnan Andre Ward kan man inte gnälla över. Men det här skulle vara Dawsons väg tillbaka mot toppen.

På presskonferensen för två månader sedan kallade 30-åringen den här matchen för en ”tune-up”. Alltså när en boxare, som oftast kommer från en förlust, möter en på papperet svagare motståndare för att bygga upp självförtroendet och klättra på rankingen. Dawson fortsatte med att säga att han aldrig hade hört talas om sin motståndare och hade varit tvungen att googla honom.

Nu vet han vem Adonis Stevenson är.

Vi andra blev påminda om att en puncher alltid har en chans.

Om jag vore Chad Dawson skulle jag ta en lång funderare över vad jag behöver göra annorlunda. Eller om det ens är värt att fortsätta.

/Petter Öhrling

Vinner Frida Wallberg sin nästa fajt vill jag se en supermatch mot norskan Cecilia Braekhus.

Australiensiskan Diana Prazak, 33, blir en rejäl värdemätare för östgötskan. Hon är rutinerad, stenhård, aggressiv och har vunnit sju matcher på knock.

Dessutom är hon världsmästare.

Det är alltså tre bälten som står på spel den 14 juni. Wallbergs WBC-, Prazaks WIBA- och det vakanta WBNA-bältet.

Kort och gott, Prazak är the real deal och är ingen man ska se förbi. Men vinner Frida så drömmer jag om en supermatch.

Braekhus stod för en imponerande uppvisning för två veckor sedan och gjorde processen kort med Mia St John. Tre ronder var allt som behövdes.

Det är ingen hemlighet att Wallberg vill möta norskan. Det har hon sagt tidigare och det sa hennes tränare till mig efter presskonferensen i dag.

Det enda problemet är viktskillnaden. Den 31-åriga superstjärnan håller fyra titelbälten i weltervikt (63-66 kilo). Frida håller till i super fjädervikt (57-59 kilo).

Wallberg mot Braekhus. Obesegrad mot obesegrad. Sverige mot Norge.

Det skulle kunna bli hur stort som helst.

/Petter Öhrling

Många har säkert blivit förvirrade när de läst att Erik Skoglund närmat sig en titelmatch, blivit klar för en titelmatch, vunnit en titelmatch.

Och det ska sägas att det inte är något av de fyra stora världsmästarbältena WBC, WBO, WBA eller IBF. Dit är det fortfarande en lång bit kvar.

Vad Skoglund har vunnit är en ungdomstitel i lätt tungvikt för boxare under 24 år. Dessutom måste man uppfylla vissa krav vad gäller antal matcher och segrar.

Men.

Det här är stort för svensk boxning – tro ingenting annat

Vi har för fasiken en svensk världsmästare på herrsidan igen. För att hitta en sån måste man backa bandet tio år. Eller ett riksdagsval, två kokböcker och tre Robinson-säsonger. För att räkna i Paolo Roberto-enheter.

Vad det här betyder för framtiden? Det sammanfattade Erik rätt bra när jag snackade med honom inför matchen. ”Det är en stor titel att börja med och ett steg i rätt riktning. En seger skulle sätta mitt namn på kartan och rankingen ordentligt”, sa han.

När man väl tar steget upp och slåss om bälten är det svårt att vända om.Nu kommer vi att få se Skoglund matchas mot successivt bättre motstånd. Då kommer vi verkligen att få se vad 21-åringen från Nyköping är gjord av.

Avslutningsvis måste det sägas att det här mycket väl kan vara en gyllene generation för svensk boxning. Förutom Skoglund finns, framför allt, obesegrade super mellanviktaren Badou Jack som tränar med Floyd Mayweather Jr.

Ett par svenska boxare som länge har setts som två framtidsnamn.

Hörni, snart är framtiden här.

/Petter Öhrling

Här är en intervju med Alexander Gustafsson som gjordes inför helgens gala. Tre dagar senare snubblade han under ett träningspass och hela MMA-världen började prata om en lyftkran från Rosengård.

Hur trivs du i nya gymmet?
– Skitbra, det är lätt det bästa gymmet jag har tränat på. Vi har ett team på världsnivå, coacher på världsnivå och all utrustning du kan tänka dig. Jag trivs oerhört bra.
Jag har förstått att ni använder en hel del teknologi.
– För att bli bättre krävs det att man har väldigt bra utrustning. Till exempel har vi en stor bur med kameror som filmar allt vi gör. På så sätt kan vi gå tillbaka och se vad som saknas.
Vad har det betytt för din träning?
– Allt verkligen. Det här är ju mitt jobb, att trivas på jobbet är A och O. Jag känner mig lyckligt lottad.
Gegard Mousasi är väldigt rutinerad. Vad ser du som hans styrkor?
– Dels att han är väldigt lugn och sansad, dels hans hjärta. Han har en bra fajtingmentalitet. Sedan är han ung och hungrig. Det här blir hans första match i UFC och han vill ju göra karriär i den här organisationen. Han är hungrig och vill det här.
Han sa till Sportbladet att han är bättre än dig på allt…
– Nej, jag skulle säga att vi båda har våra styrkor och svagheter. Den 6 april får vi visa våra främsta sidor och ge fansen en match.
Vad tycker du om att det blir fem ronder?
– Det blir ett bra test för mig. Jag har alltid tränat för fem ronder men aldrig gått det. Det är någonting jag behöver i min karriär.
Hur gärna avslutar du det här tidigare? Dina senaste två matcher har gått till domslut.
– Jag kommer att gå in för att avsluta. Jag känner att jag behöver ett avslut. Sedan kan jag inte garantera någonting, det viktigaste är trots allt att vinna.
Du är en seger ifrån en titelmatch. Hur tänker du kring det?
– Inte alls. Det finns inte plats för sånt tänkande just nu. Det är bara Mousasi som gäller.
Men var du besviken att du inte fick titelchansen redan efter matchen mot Shogun?
– Ja, det är klart. Man gör ju det här för att få en titelmatch, det är det som driver mig varje dag. Samtidigt: jag får tävla på hemmaplan, jag möter en tuff kille. Det blir inte mycket bättre än så.
Om du vinner nu, tar du micken och utmanar Jon Jones då?
– Definitivt.
Du har kallats den bäste utmanaren från Europa på tio år. Hur tänker du när du hör det?
– För tre år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig själv i den här sitsen. Allt kan gå otroligt snabbt, men jag försöker hålla mig jordnära. Så länge jag tycker att det är kul och älskar det jag gör kommer jag att fortsätta. Allt som följer är bara positivt.
Det var en UFC-gala i Globen för ett år sedan. Hur har ditt liv förändrats sedan dess?
– Det har blivit mycket mer media. Och det händer väl att fans kommer fram på stan, men jag går fortfarande ostört in på ICA och handlar. Sånt är liksom inga problem. Jag är ju ingen hockeyspelare eller fotbollsspelare direkt.
Du känner dig inte som någon stjärna?
– Nej, det kommer fram fans ibland och önskar mig lycka till. Sånt får mig att träna hårdare. Det är oerhört motiverande och får mig att vilja ge fansen en show.
Hur trivs du med att det har blivit mer media?
– Som alla andra har jag bra dagar och dåliga dagar men jag trivs med det. Ibland kan det vara tufft men det hör till jobbet. Jag njuter av varje sekund i rampljuset.
Jag uppfattade dig som mer tillbakadragen i början av karriären men det verkar ha släppt nu. Håller du med om det?
– Det har släppt en del, det har det. Men jag är fortfarande mig själv, jag kan inte vara någon annan. Jag har aldrig varit någon linslus som gillar att showa för media, däremot gör jag jättegärna intervjuer. Det hör till jobbet och är bara att acceptera.
Det gör dig inget att du är posterboy för svensk MMA?
– Nej, jag älskar ju det jag gör. Det är skitkul att få representera Sverige.
Dana White kallade publiken på förra Globen-galan för en av de bästa och mest högljudda. Vad säger du om stödet du fick?
– Det var helt otroligt, lätt det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag hörde knappt Andreas (Michael, huvudtränare) i hörnan.
Hörde du att de sjöng ”slå han på käften” eller var du inne i din bubbla?
– Jodå, det hörde jag. Även om jag var väldigt fokuserad kunde jag inte låta bli att höra det. Det gick igenom bubblan, igenom fokuset, igenom allting. Nej, det var helt otroligt.
Något du vill säga till fansen den här gången?
– Det är bara att skrika på, höja era röster och heja på. Det är oerhört motiverande och får mig att pusha ännu hårdare.

Jag snackade också med Alex huvudtränare Andreas Michael. Han sa såhär:

Hur går det med träningen?
– Det går jättebra. Vi kör full fart nu, sista veckan med hård träning. I slutet av den här veckan börjar vi trappa ned.
Vilken form är han i?
– Han är i sitt livs bästa form. På alla fystester gör han sina bästa resultat någonsin. Han har sparrat mer än hundra ronder, han har kört mittsar hundra ronder, vi har haft VM-grapplers i tungvikt här, vi har haft VM-brottare här… vi har matat på ordentligt.
Hur tror du att matchen kommer att se ut?
– Mousasi är jätteduktig. Han har 33-3 i record så det blir ingen lek, men jag tror att Alex avslutar honom i den tredje eller fjärde ronden.
Vad ser ni för svagheter hos Mousasi?
– Alex är för stor, för stark och för snabb. Han är på väg uppåt och slaktar alla han möter. Det kommer inte att bli någon skillnad den här gången.
Mousasi sa till Sportbladet att han är bättre på allt…
– Vi får se den 6 april. Det såg i alla fall inte ut så i Mousasis senaste match. Han är en rutinerad fajter, klart att han har självförtroende. Vad ska han säga? Att hans motståndare är bättre? Självklart säger han så, men sanningen är en annan. Vi lever i verkligheten, inte i Mousasiland.
– Jag uppskattar alla motståndare, det är ingen disrespect, men vi har självförtroende i det vi gör. Han är säkert en jättebra person och så, men vi kommer att vinna över honom för att sedan ta Jon Jones. Men jag ser inte förbi Mousasi. Han är en svår motståndare, ett berg som vi måste klättra.
Han står i vägen för ert mål?
– Precis. Och han är allt som vi fokuserar på just nu. Ingenting annat. Jag önskar honom lycka till efter den här matchen som han kommer att förlora. 

/Petter Öhrling

Egentligen har han ju allt som en stjärna ska ha.

Man kan tycka att fansen skulle älska en obesegrad amerikansk mästare som är topptränad, artig, vältalig och professionell. En familjeman som sysslar med välgörenhet och rankas som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo.

Amerikanen som fällde den store Manny Pacquiao trots två skadade fötter.

Men 29-årige Tim Bradley från Kalifornien har haft svårt att vinna publikens hjärtan.

Han är en oförtjänt mästare sägs det – segern mot ”Pac-Man” var ju det största rånet i boxningshistorien. Han är en tråkig boxare med bara en knockout på sex år. Han är en oschysst boxare som borrar ner huvudet och vårdslöst kastar sig in i situationer. Han är en fegis som tackar nej till svåra matcher mot Amir Khan eller ett returmöte med Lamont Peterson.

Vad Tim Bradley än gör tycks allt bara bli fel.

Nu ställs han alltså mot Manny Pacquiaos sparringpartner Ruslan Provodnikov. En hårding från Sibirien som enligt sin manager aldrig har blivit nedslagen.

Bradleys konditionsstyrka och slagserier mot Provodnikovs vilja och fysik. Den aggressive ryssen är van vid att pressa sina motståndare men kommer inte att klara det mot någon av Bradleys kaliber utan att ta mycket stryk.

Nej, Provodnikov är en boxare på B-nivå som är utvald för att Bradley ska vinna och se bra ut.

Förlust? Då kommer en hel boxningsvärld att skratta åt honom. Seger? Då har han bara valt en för enkel motståndare.

It ain’t easy being Tim Bradley.

/Petter Öhrling

I september 2001 gick en 36-årig Bernard Hopkins in som stor underdog i mötet med åtta år yngre Felix Trinidad. Kritikerna menade att ”B-Hop” var för gammal och att hans karriär var över. Det slutade med att Trinidad blev utklassad och utslagen.

Över ett decennium har passerat sedan dess, och det 48-årige fenomenet Bernard Hopkins fortsätter att tänja på gränserna för vad som är möjligt.

Natten mot söndag ställs han mot Tavoris Cloud. Ännu en boxare som är yngre, starkare och snabbare än vad Hopkins själv är. Men det har man sagt om de flesta veteranen har mött de senaste åren.

Jag kan inte komma på någon annan idrottare som har varit lika bra i samma ålder.

Chris Chelios vann visserligen Stanley Cup som 46-åring – men då var han en skugga av storbacken som öste in 70 poäng på en säsong. Martina Navratilova var 49 när hon vann mixade dubbeln i US Open – men hon var inte ensam. Jack Nicklaus vann sin sista major som 46-åring – men han hade ingen hälften så gammal motståndare som försökte slå skiten ur honom.

Hopkins är ju inte bara aktiv efter 40 – vilket är en bedrift i sig – han har också stått för några av sina främsta prestationer. Matchen mot Jean Pascal 2011 var en av hans bästa och mest underhållande.

Nej, Hopkins är ett unikum i idrottsvärlden. Mike Tyson, som faktiskt är ett år yngre, slutade till exempel att vara ett reelt hot när han knockades av Lennox Lewis 2002.

Till viss del kan ”B-Hop” tacka sina goda gener för att han har orkat hålla på så länge. Men en annan viktig anledning är hans extrema disciplin. Han röker inte, dricker inte och äter rätt.

Boxningsmässigt är han en slug taktiker, tekniskt fulländad och har ett mästerligt försvar. Under sina 25 år i branschen har han dessutom lärt sig alla knep som finns att kunna.

Tavoris Cloud då? Ja, han är en bättre, mer hänsynslös version av Pascal. En publikvänlig slugger med förödande kraft. Och en seger över ett aktat namn som Hopkins skulle katapultera IBF-mästarens karriär och garantera ännu större matcher.

Jag skulle inte bli förvånad om bödeln från Philadelphia överraskar alla den här gången också. Han trivs mot aggressiva boxare som kommer till honom i stället för att han ska behöva jaga dem runt ringen.

Tänk att Hopkins en gång lovade att han skulle dra sig tillbaka på sin 40-årsdag.

Tur att folk kan ändra sig.

/Petter Öhrling