Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

Kan vi enas om att Ronda Rousey är den största stjärnan i hela UFC? Kan vi enas om det? Bra.

Efter hennes osannolika uppvisning mot Alexis Davis på UFC 175 i natt vet jag inte vem som skulle vara i närheten.

Någon på Twitter liknade henne vid Mike Tyson. Jag tycker att det är en jättebra jämförelse.

När ”Iron Mike” klev upp i ringen visste man aldrig vad som skulle hända, bara att man inte fick missa det. Precis så är det med Ronda också.

I början av sin MMA-karriär gick hon tre amatörmatcher och vann samtliga via armlås. ”Vi kan väl kalla henne The Armbar Assassin?”, tänkte någon. Och det är väl ett lämpligt smeknamn, kan jag tycka såhär i efterhand. Hon vann ju sina åtta första proffsmatcher på samma sätt.

Inför hennes stormatch mot Miesha Tate vid nyårsskiftet frågade jag henne om hon inte ville visa andra sidor av sig själv. Vill hon inte gå ut och bara knocka någon? ”Det är inte som att jag går ut och letar efter att vinna specifikt på submission eller specifikt på knock. Jag bara utnyttjar de möjligheter som finns framför mig”, svarade hon då.

Men nu märks det tydligt att amerikanskan blivit mer bekväm i sin boxning. Hon behövde bara 66 sekunder på sig för att knocka Sara McMann i februari, hon behövde bara 16 (!) på sig i natt.

Vem trodde egentligen att Rousey skulle behandla Davis på det sättet hon gjorde? Ingen alls. I stället menade kritikerna att hon fokuserar för lite på fajtingen och för mycket på filmkarriären. Snacka om svar på tal.

Det är just därför jag tycker att Ronda Rousey är hela UFC:s mest värdefulla tillgång. Hon har allt. Talangen, attityden, nävarna, utseendet, karisman. Hon må vara en vattendelare, men det är Floyd Mayweather också. Det betyder bara att folk har åsikter och att de kommer att bänka sig framför teven när det vankas match, vare sig det är för att se Rousey vinna eller förlora. Och i slutändan är det bra för UFC och för sporten.

Sist men inte minst vill jag skänka en tanke till stackars Alexis Davis. Hon måste vara förkrossad. Hon såg så lugn och säker ut på väg till buren men sedan slutade allt på värsta tänkbara sätt. Det här måste vara en mardröm. Hon fick aldrig ens chansen att komma in i matchen. Hoppas bara hon studsar tillbaka.

/Petter Öhrling