UFC återvänder till Sverige med en historisk supergala.
Chans till snabb blågul revansch efter misslyckandet senast.
Och kanske blir Alexander Gustafsson mästare lagom till midsommar. 

Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

/Petter Öhrling

Hej på er. Det är jag, Patrik. Ni kanske minns mig? Nähä inte det nej. Fullt förståeligt, jag har ju inte varit här på ett tag. Meeen, hur som helst.

Idag släpper Aftonbladet sin första MMA-bibel. Det vill säga en bilaga till tidningen på 100 sidor BARA om MMA. Det är historiskt. Vad jag vet har ingen annan tidning av Aftonbladets storlek i världen gjort något liknande. För mig personligen är det dessutom lite extra speciellt.

Jag började arbeta på bladet våren 2011. Min huvuduppgift var att sköta S24, vår webbtv tjänst för live-sänd sport, och det var inget konstigt med det. Kampsport var inget som Aftonbladet ägnade speciellt många tankar (förutom några enstaka blod/benbrott/monster-rubriker). Jag reflekterade faktiskt inte över att mitt eget intresse delades av en ganska stor del av Aftonbladets läsare. Förrän en dag.

Youtube-fajtern Kimbo Slice hade nyligen vunnit en boxningsmatch på ett spektakulärt sätt. En redaktör satt och kliade sig i huvudet över vad det var för story han hade fått på sitt bord.
– Vet du inte vem Kimbo Slice är? undrade jag förvånat.
– Nej, borde jag det? svarade redaktören och följde upp med – Vill du skriva knäcket?

Det villa jag ju förstås. Knäcket skrevs och klickades, delades och kommenterades riktigt bra. Strax efter kom nyhetschefen fram till mig.
– Fan Syk, har du koll på sånt här?
– Nja, alltså jag följer ju en del. Kimbo Slice trodde jag alla hade koll på.

Det visade sig att kampsport nästan alltid klickades bra men att ingen på redaktionen , förutom Alfeldts boxning, hade någon koll på vad de skrev om när det dök upp något som rörde kampsport. Faktum är att fåpå Sportbladet ens visste vad MMA var för något. Något jag sedan spenderade ganska många timmar att försöka ändra på.

Det var för nästan exakt tre år sedan. Idag kan du köpa 100 sidor MMA som bilaga till Aftonbladet. Själv har jag bara skrivit några rader i den (det finns ju som tur är vassare pennor på redaktionen) men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite stolt. Den är ju faktiskt historisk, MMA-bibeln. Köp den så är du med och skriver fortsättningen på historien.

//Syk

MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

MMA-vänner!

Jag har nöjet att avslöja att Sportbladet kommer att släppa en 100 sidor tjock MMA-bibel inför UFC-galan i Stockholm. Ni vet sådär som vi brukar göra inför OS, fotbolls-VM och andra stora idrottshändelser. Onsdagen den 1 oktober är tanken att den ska finnas i butik. I dag har jag suttit ned med mina chefer och diskuterat innehållet. Men vi vill självklart ha era synpunkter.

Så, vad vill ni läsa om? Ös ur er bara.

/Petter Öhrling

Mediadag på Allstars Training Center i Stockholm och Fighterbloggen fick en pratstund med svenske världsstjärnan Alexander Gustafsson. Här är vad ”The Mauler” hade att säga om Anthony ”Rumble” Johnson, knäskadan och UFC-galan i Globen.

Hur går rehaben?
– Bra. Jag är snart 100 procent återställd. Är väl kanske 95 nu. Jag har fortfarande inte testat löpning men jag gör mycket annan träning. Brottning, boxning, thaiboxning, sådana saker. Man får vara försiktig och stegvis ta sig upp till den 100-procentiga formen.
Vad säger du om allt som har hänt den senaste tiden? Du har bland annat blivit garanterad en titelmatch och utmanats av Anthony ”Rumble” Johnson.
– En cirkus har det varit. Men det är som det är. Jag fokuserar på träningen och väntar på ett datum och en motståndare.
Du är inställd på att gå en match?
– Ja, det känns som att jag vill det för att hålla fokuset uppe och inte bli för rostig. Jag vill in och prestera och efter det vill jag ha titelmatchen som det pratas så jävla mycket om.
Ett år mellan matcher är för lång väntan?
– Det kan man tycka. Jag vet inte. Jag är här för att tävla. Det är allt jag vill göra. En vacker dag ska jag ha det där bältet. Behöver jag gå tre matcher innan dess så gör jag det.
Skador och redan inbokade matcher gör att listan över potentiella motståndare är kort. Det kan i stort sett bara bli ”Rumble”?
– Då får jag möta ”Rumble”. Hehe.
Din syn på honom som motståndare?
– Tuff, duktig och stark men ingenting som jag inte har känt på förut. Jag är självsäker och vet att jag kommer gå in och prestera. Det blir en tuff match men jag går därifrån som vinnare.
Han har bara gått två matcher i lätt tungvikt sedan återkomsten till UFC. Är han redo för att möta dig?
– Nej, det tycker jag inte. Men han kommer förhoppningsvis att få sin chans.
Han citerades nyligen ha sagt att ”Gustafsson måste ha slagit i huvudet”. Hur tänker du kring det?
– Han förstod nog inte riktigt vad jag menade. Vad jag försökte säga var att för mig handlar det inte om att vara tuffast. Alla som är med i UFC har pungkulor. Alla vågar, alla törs.
Ingen är rädd för någon, helt enkelt?
– Precis. Det handlar om taktik och strategi. Att tänka på sin karriär och hälsa i första hand. Så resonerar i alla fall jag. Samtidigt har ”Rumble” presterat bra och har två vinster i bagaget. Vill han möta mig ska han få den chansen.
Du har blivit lovad vinnaren av Cormier och Jones. Men UFC har ändrat sig snabbt förut?
– Ja, jag ropar inte hej för tidigt. När jag skrivit på kontraktet för en titelmatch, då kan ni se mig vara glad och hurra.
Du har fått liknande löften tidigare?
– Ett par gånger. Nu blev jag skadad, det är olyckligt, men min rehab har gått bra och jag är snart redo för min nästa utmaning.
Sannolikheten för en match på Friends Arena?
– Inom räckhåll. Det är en dröm som jag har och det vore hur stort som helst för svensk MMA. Jag är helt säker på att lilla Sverige har kapacitet att fylla Friends. Galan i Globen den 4 oktober kommer att bli helt otrolig. Jag har själv tävlat där, det var det bästa jag har gjort. Det massiva stödet var otroligt. Men att fylla Friends vore verkligen något utöver det vanliga.
Kan svenskarna slå ljudrekordet (111 decibel) som sattes i Dublin?
– Jaja, utan tvekan.
Dina träningskamrater tränar hårt här bredvid. Hur tycker du att de ser ut?
– De är redo. Vi har tränat hårt tillsammans och utvecklas varje dag. Allstars Training Center är ett av världens bästa gym. Titta på vilka coacher och fajters vi har. Nivån är otroligt hög. Vi är som en enda stor familj.
Ja, kan du sätta ord på gemenskapen?
– Vi finns alltid där för varandra. I motgång och medgång. Tävlar jag så hjälper de mig, tävlar inte jag så är jag på klubben och hjälper de andra grabbarna. Stämningen är kanon och vi umgås mycket utanför träningen också.
Vi går igenom dina matchaktuella träningskamrater en efter en. Niklas Bäckström?
– Niklas styrka är hans vilja att vinna. Han är en stor talang och är väldigt allround. Man vet aldrig vad han kommer att bjuda på i Globen, men jag vet att han går därifrån som vinnare.
Ilir Latifi?
– Ilir är något utöver det vanliga. Den styrka och explosivitet som han besitter är helt otrolig. Jag har aldrig tränat med en människa som har den kapaciteten. Utöver det är han en otroligt god vän och hans framtid i den här sporten är ljus. Vi tävlar i samma viktklass men jag skulle aldrig möta honom.
Tor Troéng?
– Har haft det tufft de senaste matcherna men Tor ger sig inte i första taget. En arbetsmaskin som kommer att kliva in och prestera på hemmaplan. Stark både fysiskt och psykiskt.
”Jycken”?
– The sky is the limit. Han kan verkligen bli hur bra som helst. Det är en fajter med många tricks.

/Petter Öhrling

Ett mardrömsbesked.
Ett glädjebesked.
Det har varit ett omtumlande dygn för landets MMA-fans.

Vid midnatt släppte UFC bomben: Alexander Gustafsson hade gjort illa knäet och drog sig ur titelfajten mot Jon Jones. Det värsta tänkbara scenariot för alla svenska supportrar.

Man hade precis börjat vänja sig vid tanken av drömfajten. Vi hade ett datum, en stad, en arena. Och så hände det här.

Katastrof.

Men bara på kort sikt. För på lång sikt är det här ingen fara. Alla fajters skadar sig förr eller senare och Alexander har varit med om det här förr. Om de första prognoserna stämmer – och det verkligen bara rör sig om ett mindre ingrepp och cirka sex veckors rehabilitering – då kan ”The Mauler” vara tillbaka i oktagonen innan 2014 är slut.

Då är det inte alls någon omöjlighet att Arbogasonen möter vinnaren av Jones och Daniel Cormier på den alltid lika upphaussade nyårsgalan.

Över till de goda nyheterna: UFC återvänder till Stockholm, och Globen, den 4 oktober i höst. Uppgifterna har cirkulerat länge men nu har organisationen gått ut med en bekräftelse på sin officiella hemsida. Än så länge är bara en match presenterad: Nico Musoke kommer att möta meriterade Amir Sadollah. En kille som har gått alla sina proffsmatcher (sex vinster, fyra förluster) i UFC, vilket är rätt anmärkningsvärt.

Personligen gillade jag inte att matchen mellan Conor McGregor och Dustin Poirier placerades på UFC 178 i Las Vegas. En sådan match hade kunnat vara main event på galan i Stockholm. Den svenska publiken känner till McGregor sedan tidigare och europeiska, främst irländska, fans skulle strömma hit.

Nu väntar jag med spänning på två saker. Det ena: att se vilka fler matcher som erbjuds de svenska fansen. Jag träffade UFC:s vicepresident Garry Cook i Dublin förra helgen och han lovade ”riktigt bra fajters” till Globen. Det andra: att följa Gustafssons rehabilitering och se vem han får möta i sin comeback.

För även om det var ett tungt besked att vakna upp till i morse så verkar det inte vara särskilt allvarligt. Som managern Tomas Ghassemi sa till mig: ”hellre nu än en vecka före fajt”.

Gustafsson bör vara hel inom ett par månader. Han står först i kön av alla utmanare vilket betyder att vi kommer att få vår efterlängtade supermatch.

Förhoppningsvis har vi en svensk UFC-mästare innan 2014 är slut.

/Petter Öhrling

Jag har precis rensat frukostbuffén på mitt hotell i centrala Dublin. Efter två intensiva dygn kan jag äntligen tillåta mig själv att slappna av. Jag ska försöka summera helgens höjdpunkter för er.

Invägningen
Det första Dana White sa när han satte sig ned för sitt pre-fight media scrum var ”jag har varit på många invägningar, alla de största, men det här var den bästa”. Vi kommer att få anledning att återkomma till den irländska publiken, men 6000 gallskrikande fans såg hur Conor McGregor och Diego Brandão nästan hamnade i luven på varandra en dag för tidigt.

”Lyftkranen från Rosengård”
Visst, motståndet var väl inte det bästa, men det går ändå inte att ta ifrån Ilir Latifi att han stod för en fantastisk insats i går. Först sparkade han sönder benet på Chris Dempsey, sedan knockade han honom efter bara två minuter. Större uppgifter väntar den här mannen.

#IAmNotorious
Ja, vad finns det kvar att säga om Conor McGregor? Efter ett år skulle vi till sist ta reda på om den självutnämnde kungen av fjädervikten kunde backa upp allt han hade sagt. Det gjorde han till punkt och pricka. McGregor knockade Brandão i första ronden och förbättrade sitt record till 15–2 (3–0 UFC). Dana White sa att hans nästa match inte kommer att ske på Irland vilket bör betyda att stjärnan lär synas på en PPV-gala i USA innan året är slut.

Den irländska publiken
I stunden kändes det som den bästa publiken som UFC någonsin har haft. Såhär dagen efter är känslan precis densamma. Visserligen bara 9 500 personer men de lät minst som det dubbla. Gåshuden spred sig över armarna. Ledsen Globen, det här var snäppet värre. Tjejen med decibelmätaren satt bredvid mig och berättade att ljudnivån steg så högt som 111 decibel. Ett propellerplan mäter till exempel 120 decibel och man kan få hörselskador redan vid 85.

Den irländska succén
Läxan till nästa gång blir att hitta en större arena. Lördagens gala sålde slut på bara 35 minuter, men de som hann köpa biljett fick valuta för pengarna. Alla fem irländare vann sina matcher, likaså islänningen Gunnar Nelson – också populär på ön efter att ha tränat där i många år. Sju av galans tio matcher avslutades i förtid. Stack ut mest gjorde Cathal Pendreds otroliga comeback i TUF-mötet med Mike King. Nej, MMA-intresset på Irland lär knappast minska efter lördagen.

/Petter Öhrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

”Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling