UFC återvänder till Sverige med en historisk supergala.
Chans till snabb blågul revansch efter misslyckandet senast.
Och kanske blir Alexander Gustafsson mästare lagom till midsommar. 

Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

/Petter Öhrling

MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

Jag har precis rensat frukostbuffén på mitt hotell i centrala Dublin. Efter två intensiva dygn kan jag äntligen tillåta mig själv att slappna av. Jag ska försöka summera helgens höjdpunkter för er.

Invägningen
Det första Dana White sa när han satte sig ned för sitt pre-fight media scrum var ”jag har varit på många invägningar, alla de största, men det här var den bästa”. Vi kommer att få anledning att återkomma till den irländska publiken, men 6000 gallskrikande fans såg hur Conor McGregor och Diego Brandão nästan hamnade i luven på varandra en dag för tidigt.

”Lyftkranen från Rosengård”
Visst, motståndet var väl inte det bästa, men det går ändå inte att ta ifrån Ilir Latifi att han stod för en fantastisk insats i går. Först sparkade han sönder benet på Chris Dempsey, sedan knockade han honom efter bara två minuter. Större uppgifter väntar den här mannen.

#IAmNotorious
Ja, vad finns det kvar att säga om Conor McGregor? Efter ett år skulle vi till sist ta reda på om den självutnämnde kungen av fjädervikten kunde backa upp allt han hade sagt. Det gjorde han till punkt och pricka. McGregor knockade Brandão i första ronden och förbättrade sitt record till 15–2 (3–0 UFC). Dana White sa att hans nästa match inte kommer att ske på Irland vilket bör betyda att stjärnan lär synas på en PPV-gala i USA innan året är slut.

Den irländska publiken
I stunden kändes det som den bästa publiken som UFC någonsin har haft. Såhär dagen efter är känslan precis densamma. Visserligen bara 9 500 personer men de lät minst som det dubbla. Gåshuden spred sig över armarna. Ledsen Globen, det här var snäppet värre. Tjejen med decibelmätaren satt bredvid mig och berättade att ljudnivån steg så högt som 111 decibel. Ett propellerplan mäter till exempel 120 decibel och man kan få hörselskador redan vid 85.

Den irländska succén
Läxan till nästa gång blir att hitta en större arena. Lördagens gala sålde slut på bara 35 minuter, men de som hann köpa biljett fick valuta för pengarna. Alla fem irländare vann sina matcher, likaså islänningen Gunnar Nelson – också populär på ön efter att ha tränat där i många år. Sju av galans tio matcher avslutades i förtid. Stack ut mest gjorde Cathal Pendreds otroliga comeback i TUF-mötet med Mike King. Nej, MMA-intresset på Irland lär knappast minska efter lördagen.

/Petter Öhrling

Mindre än 24 timmar kvar tills det smäller i O2 World Arena. Fighterbloggen är på plats i Berlin för att följa de två svenskhoppen Magnus ”Jycken” Cedenblad och Niklas Bäckström. Ni kan läsa intervjuer med dem i morgondagens papperstidning eller på webben.

För tillfället kan ni gotta er i den här intervjun med storstjärnan Alexander Gustafsson. ”The Mauler” pratar bland annat om varför han inte gillar Jon Jones.

Eller läs varför Dana White föredrar Las Vegas framför Stockholm för returmötet.

Här kommer en kort nedbrytning av morgondagens två viktigaste matcher med svenska ögon sett:

• Magnus Cedenblad (11–4 MMA, 1–1 UFC)
  32 år, 190 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
  Etablerad fajter som haft otur med skador och bara gått två matcher på två år. Den ena vann han på under en minut, den andra förlorade han mot ett av divisionens toppnamn. Hoppas kunna ta nästa kliv i karriären nu när han äntligen är skadefri. Har avslutat tio av sina elva vinster, varav fyra knockouts och sex submissions.

  Krzysztof Jotko (14–0 MMA, 1–0 UFC)
  24 år, 185 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
  Obesegrad polack som kommer in med 14 raka segrar i bagaget. Vältränad fajter med aggressiv ground and pound och stark grappling. Har dessutom tränat med Francis Carmont – stjärnan som är ”Jyckens” enda förlust de senaste fem åren. Besitter inte samma förmåga att avsluta sina motståndare som svensken.

  Mitt tips: ”Jycken” kommer att driva upp tempot, använda sin räckvidd och visa sig vara för mycket för Jotko. Stryper ut den trötte polacken i tredje ronden.

  * * *

• Niklas Bäckström (7–0 MMA, UFC-debut)
  24 år, 182 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
  Ses som en av världens bästa fjäderviktare utanför UFC. Körde över sin senaste motståndare som blev knockad på 15 sekunder. Träningskamraterna på Allstars i Stockholm, däribland superstjärnan Alexander Gustafsson, öser beröm över Luleåfajtern. Har alla förutsättningar att gå långt. Starkt psyke, lång för sin viktklass, farlig muay thai.

  Tom Niinimäki (21–5–1 MMA, 1–0 UFC)
  31 år, 175 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
  Finländaren går, trots hypen runt Bäckström, in som favorit i den här matchen av flera anledningar. Rutinerad herre som har gått 27 matcher varav en i UFC. Under en tung period i karriären tog han en nästan tre år lång paus. Gjorde comeback 2010 och har radat upp elva raka segrar sedan dess. Har tillbringat fem månader i Florida hos Blackzilians som är ett av världens bästa team. Började som kickboxare.

  Mitt tips: Att Bäckström, som inte har någonting att förlora, överraskar och avslutar Niinimäki i andra ronden. Jag ser framför mig en närmast Conor McGregor-lik debut

/Petter Öhrling

Någonsin undrat över hur stor Alexander Gustafsson är inom MMA-kretsar? Det här borde ge dig svaret. UFC-presidenten Dana White öser superlativ över svensken och beskriver honom som en ”motherfucking superstar”. Undvara fem minuter och se videoklippet ovan.

/Petter Öhrling

Anderson Silva får träna MMA igen. Fyra månader efter skräckskadan på UFC 168 har superstjärnan fått grönt ljus att stegra träningen, rapporterar MMAjunkie.com.

Ni minns säkert. Silva bröt benet när han försökte vinna tillbaka sitt mästarbälte från Chris Weidman i slutet av förra året. Den då 38-årige brassen fördes ut på bår och det spekulerades i att den sagolika karriären var över.

Den efterföljande operationen var framgångsrik och läkarnas prognos var att det skulle dröja sex till nio månader innan ”The Spider” kunde börja träna igen.

Men Anderson Silva är förstås inte riktigt som oss andra.

Den som har följt legendaren på sociala medier har troligtvis tappat hakan åt hans sensationella framsteg. Med tanke på Silvas stigande ålder, skadans allvarlighetsgrad, och vad han tidigare åstadkommit i karriären – ja, då hade ingen klandrat stjärnan om han lagt av. Nu pratas det i stället om en comeback i slutet av 2014.

”Vi har fört diskussioner med UFC och vi får se vad de föreslår”, säger Silvas manager Ed Soares till MMAjunkie.com.

”Silva skulle kunna vara tillbaka på den sista galan det här året eller den första galan nästa år”, säger UFC-bossen Dana White.

Personligen är jag ruskigt imponerad över Silvas drivkraft. Han verkar genuint hungrig och sugen på att revanschera sig efter två raka förluster. Nu väntar en hel kampsportsvärld ivrigt på den stora återkomsten.

/Petter Öhrling