UFC återvänder till Sverige med en historisk supergala.
Chans till snabb blågul revansch efter misslyckandet senast.
Och kanske blir Alexander Gustafsson mästare lagom till midsommar. 

Inför UFC-galan i lördags ställde jag två frågor här i bloggen.

Jag ville ha reda på om MMA:n har fått fäste runt om i landet. Det har den. Publiksiffran (10 026) var klart lägre än tidigare år, men utan Alexander Gustafsson som dragplåster är det en jättebra siffra. Jämför till exempel med förra helgens storgala UFC 178 i Las Vegas som lockade 10 544 åskådare.

Jag undrade också om galan skulle bli lyckad. Det blev den inte.

48 timmar har passerat, jag har sett om galan på datorn och låtit tankarna marinera.

Man hade ju hoppats att scenariot skulle likna det i Dublin i juli. Jag var på plats och såg hur de fem hemmahoppen – plus adopterade irländaren Gunnar Nelson – bars fram till seger av en extatisk publik.

Men känslan i Globen var dyster. Mycket dyster. Folk skakade på huvudet och mumlade ord som ”mardröm” och ”katastrof”.

Svenskarna fick en trög start när veteranen Tor Troéng förlorade på poäng. Hoppet tändes efter segrar av Nico Musoke och Magnus ”Jycken” Cedenblad – för att skoningslöst släckas igen när huvudkortet började.

Storfavoriten Niklas Bäckström såg avslappnad och vass ut men blev övermodig och släppte garden för en sekund – då var det tack och god natt. Tungt bakslag förstås, men Luleåsonen är fortfarande ung och det här kan visa sig bli en värdefull läxa. Alexander Gustafsson förlorade också sin andra UFC-match och honom gick det ju hyfsat för. Däremot var det oproffsigt av Bäckström att störa Mike Wilkinsons segerintervju. UFC har straffat fajters för mindre och där måste han klara av att hålla känslorna i styr.

Kraftpaketet Ilir Latifi hann aldrig visa vad han går för i sin match. Leversparken som Jan Blachowicz träffade med hade fällt ett träd. Akira Corassani började riktigt bra men föll offer för sin vilda och underhållande stil.

Sportsligt sett är det inte hela världen att fyra av sex svenska fajters förlorade. Nederlag kommer att hända någon gång i karriären vare sig man är Fedor Emilianenko, Anderson Silva eller Mike Tyson. Men det sammanlagda resultatet av allt som hände i lördags gjorde att det här var den sämsta UFC-galan i Sverige hittills i mina ögon.

Jag tänker främst på förlusterna, det brutala sättet de skedde på, hur stämningen kom av sig, och faktumet att varken UFC-presidenten Dana White eller gästfajtern Conor McGregor dök upp.

Att ingen av svenskarna på huvudkortet dök upp i mixade zonen – där en flock journalister väntade förgäves i över en timme – eller på presskonferensen var också trist. Där imponerades jag av Tor Troéng som svarade på alla medias frågor trots att han var tilltufsad, hade förlorat sin tredje raka match och kanske har gjort sitt i UFC för den här gången.

Jag vaknade i lördags och önskade ett Dublin i repris. Några av våra UFC-svenskar har haft bra momentum det senaste året och stod på tröskeln till toppmatcher och internationella genombrott. Nu tvingas de ta ett steg tillbaka, utvärdera och ladda om.

Det må ha varit en mörk kväll för svensk MMA, men jag ser ljus vid horisonten.

/Petter Öhrling

/Petter Öhrling

MMA-vänner!

En liten påminnelse bara. I dag, tisdag, är sista chansen att beställa Sportbladets 100 sidor tjocka MMA-bibel till ett rabatterat pris (49 kronor). Efter det får ni vänta tills den kommer ut i butik onsdagen 1 oktober.

I bibeln utlovas exklusiva intervjuer där ni kan läsa om vad som skulle få Jon Jones att gå en match i Sverige, om Alexander Gustafssons tankar på att lägga av, och vilken fajter som gör Dana White rejält starstruck.

Klicka här för att beställa den redan i dag!

/Petter Öhrling

Ett mardrömsbesked.
Ett glädjebesked.
Det har varit ett omtumlande dygn för landets MMA-fans.

Vid midnatt släppte UFC bomben: Alexander Gustafsson hade gjort illa knäet och drog sig ur titelfajten mot Jon Jones. Det värsta tänkbara scenariot för alla svenska supportrar.

Man hade precis börjat vänja sig vid tanken av drömfajten. Vi hade ett datum, en stad, en arena. Och så hände det här.

Katastrof.

Men bara på kort sikt. För på lång sikt är det här ingen fara. Alla fajters skadar sig förr eller senare och Alexander har varit med om det här förr. Om de första prognoserna stämmer – och det verkligen bara rör sig om ett mindre ingrepp och cirka sex veckors rehabilitering – då kan ”The Mauler” vara tillbaka i oktagonen innan 2014 är slut.

Då är det inte alls någon omöjlighet att Arbogasonen möter vinnaren av Jones och Daniel Cormier på den alltid lika upphaussade nyårsgalan.

Över till de goda nyheterna: UFC återvänder till Stockholm, och Globen, den 4 oktober i höst. Uppgifterna har cirkulerat länge men nu har organisationen gått ut med en bekräftelse på sin officiella hemsida. Än så länge är bara en match presenterad: Nico Musoke kommer att möta meriterade Amir Sadollah. En kille som har gått alla sina proffsmatcher (sex vinster, fyra förluster) i UFC, vilket är rätt anmärkningsvärt.

Personligen gillade jag inte att matchen mellan Conor McGregor och Dustin Poirier placerades på UFC 178 i Las Vegas. En sådan match hade kunnat vara main event på galan i Stockholm. Den svenska publiken känner till McGregor sedan tidigare och europeiska, främst irländska, fans skulle strömma hit.

Nu väntar jag med spänning på två saker. Det ena: att se vilka fler matcher som erbjuds de svenska fansen. Jag träffade UFC:s vicepresident Garry Cook i Dublin förra helgen och han lovade ”riktigt bra fajters” till Globen. Det andra: att följa Gustafssons rehabilitering och se vem han får möta i sin comeback.

För även om det var ett tungt besked att vakna upp till i morse så verkar det inte vara särskilt allvarligt. Som managern Tomas Ghassemi sa till mig: ”hellre nu än en vecka före fajt”.

Gustafsson bör vara hel inom ett par månader. Han står först i kön av alla utmanare vilket betyder att vi kommer att få vår efterlängtade supermatch.

Förhoppningsvis har vi en svensk UFC-mästare innan 2014 är slut.

/Petter Öhrling