Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

”Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

I går påbörjade Alexander Gustafsson träningslägret inför titelfajten mot Jon Jones i september. Fighterbloggen tog chansen att komma den svenska UFC-stjärnan närmare in på skinnet. Här är ”The Mauler” som du aldrig hört honom förut.

– Jag är som en öppen bok ju! Alla vet exakt vad jag åt till frukost.
Vad åt du till frukost i morse?
– Gröt och ägg. Det äter jag varje dag.
Fotbolls-VM börjar på torsdag. Vilka hejar du på?
– Sverige är ju inte med så jag har väl inget favoritlag direkt. Men jag tror att Brasilien slår Tyskland i finalen. Brassarnas sämsta nivå är högre än många andras bästa nivå. De har ett bra lag och hemmafavör.
Om du inte hade varit MMA-fajter. Vad hade du gjort i stället?
– Något med lite adrenalin i, något extremt. Jag hade nog inte klarat av ett vanligt Svensson-jobb.
Hur vill du dö?
– Med huvudet högt och ett leende på läpparna, medan jag gör något som jag tycker om.
Vem är din största idol här i livet?
– Min mormor. Hon är bäst på alla sätt.
Hur mycket bänkpressar du?
– Inga vikter, bara stången. Haha. Nej, jag vet faktiskt inte. En hundring kanske.
Om du ska unna dig något riktigt gott, vad äter du då?
– McDonald’s. Big Tasty.
Vad är ditt sämsta personlighetsdrag?
– Jag är otålig ibland. Det brinner lätt till.
Ditt bästa?
– Att jag håller mig ödmjuk. Jag tycker själv att jag är ganska jordnära.
Du har blivit rik på din sport. Vad är den största lyxen du unnar dig?
– Dels att resa runt lite, dels att äta bra mat. Ibland kanske jag köper något fint till min familj.
Det var EU-val nyligen. Röstade du?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag är inte så insatt.
Vilken är den bästa boken du har läst?
– Zlatans! Haha. Nej, men det är nog ”Papillon” faktiskt. Om en kille som hamnar i fängelse i Franska Guyana.
Har du några dolda talanger?
– Vad skulle det kunna vara… Äta kanske? Jag kan äta riktigt mycket om jag vill.
Vad tycker din familj om att du slåss?
– Nu är de väldigt glada och stolta och stöttar mig. I början var det lite tufft för dem.
Vill du ha barn?
– Absolut! I framtiden.
Gifta dig?
– Det vill jag kanske också göra i framtiden. Men det är inget som är på gång just nu.

/Petter Öhrling

27 september, Air Canada Centre, Toronto.

Tid och plats för Alexander Gustafssons efterlängtade returmatch mot Jon Jones är bestämt.

Nu är det inte längre bara en önskan. En förhoppning. En dröm. Nu är det en verklighet som fajtfans världen över kommer att törsta efter hela sommaren.

Det var ju aldrig riktigt realistiskt att mötet skulle ske på svensk mark. Visst, tanken på 65 000 åskådare som får ramsan ”Slå han på käften” att eka över Friends Arena ger mig rysningar. Men ett sådant möte skulle behöva gå mitt i natten här hemma för att få bästa sändningstid i USA. Och det är där de stora stålarna finns. Pengarna styr, som så ofta inom idrotten.

Kanske kan Gustafsson ta med sig bältet hem till Sverige och förverkliga den drömmen under 2015. För den här gången tror jag verkligen att han vinner. Det gjorde jag inte när det första mötet annonserades, det får jag ärligt säga. Men mycket har hänt sedan dess.

Chris Weidman har besegrat Anderson Silva två gånger om. Gustafsson har spräckt myten om Jones som oslagbar. För att ta ett nyare exempel: TJ Dillashaw chockade alla när han totaldominerade Renan Barão på UFC 173.

Fyra händelser som var för sig har påmint oss om varför vi älskar den här sporten. Det finns liksom inga garantier när det handlar om att slå varandra i ansiktet. En knytnäve kan förändra allt.

Om folk trodde att Jones skulle köra över Gustafsson förra gången så är förutsättningarna annorlunda nu. I augusti är det två superstjärnor som kliver in i oktagonen i den kanske hetaste matchningen som MMA-världen har att erbjuda.

Hela världen kommer att titta på.

Alex, scenen är din.

/Petter Öhrling

Efter några timmars sömn sitter jag på flygplatsen i Berlin och försöker smälta gårdagens gala. Allra störst avtryck lämnade en 24-årig galenpanna från Luleå.

Fjäderviktaren Niklas Bäckström stal showen flera gånger om. Han fick en drömdebut och avslutade tuffe veteranen Tom Niinimäki redan i första ronden. Sedan grät han öppet och charmade publiken med sin segerintervju och sina dansrörelser. Efter det höll han hov på presskonferensen.

Han ställde sig upp och gallskrek när han fick beskedet om 50 000-dollarsbonusen. På frågan vad han tänker göra för pengarna svarade han: ”Betala min flickvän för hyran den här månaden”.

När jag frågade hur det låg till med hans tå – direkt efter matchen misstänkte han att den var bruten – sa han: ”Den ska röntgas när jag kommer hem till Sverige. Men vad gör det? Jag har ju pengar nu!”

I fredags förutspådde jag en Conor McGregor-lik debut för den frispråkige norrlänningen. Ni minns kanske hur irländaren blev stjärna över en natt på senaste Globengalan med sin snabba knockout och ännu snabbare tunga.

I dag är han ett av organisationens största affischnamn och mest välkända ansikten. I juli går han huvudmatchen på galan i hemstaden Dublin.

Det är inte omöjligt att supertalangen Niklas Bäckström skulle kunna gå samma väg till mötes.

Jag känner samma sak här på flygplatsen som jag gjorde i natt innan jag gick och la mig.

En ny svensk UFC-stjärna är född.

/Petter Öhrling

Mindre än 24 timmar kvar tills det smäller i O2 World Arena. Fighterbloggen är på plats i Berlin för att följa de två svenskhoppen Magnus ”Jycken” Cedenblad och Niklas Bäckström. Ni kan läsa intervjuer med dem i morgondagens papperstidning eller på webben.

För tillfället kan ni gotta er i den här intervjun med storstjärnan Alexander Gustafsson. ”The Mauler” pratar bland annat om varför han inte gillar Jon Jones.

Eller läs varför Dana White föredrar Las Vegas framför Stockholm för returmötet.

Här kommer en kort nedbrytning av morgondagens två viktigaste matcher med svenska ögon sett:

• Magnus Cedenblad (11–4 MMA, 1–1 UFC)
  32 år, 190 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
  Etablerad fajter som haft otur med skador och bara gått två matcher på två år. Den ena vann han på under en minut, den andra förlorade han mot ett av divisionens toppnamn. Hoppas kunna ta nästa kliv i karriären nu när han äntligen är skadefri. Har avslutat tio av sina elva vinster, varav fyra knockouts och sex submissions.

  Krzysztof Jotko (14–0 MMA, 1–0 UFC)
  24 år, 185 centimeter, 84 kilo (mellanvikt)
  Obesegrad polack som kommer in med 14 raka segrar i bagaget. Vältränad fajter med aggressiv ground and pound och stark grappling. Har dessutom tränat med Francis Carmont – stjärnan som är ”Jyckens” enda förlust de senaste fem åren. Besitter inte samma förmåga att avsluta sina motståndare som svensken.

  Mitt tips: ”Jycken” kommer att driva upp tempot, använda sin räckvidd och visa sig vara för mycket för Jotko. Stryper ut den trötte polacken i tredje ronden.

  * * *

• Niklas Bäckström (7–0 MMA, UFC-debut)
  24 år, 182 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
  Ses som en av världens bästa fjäderviktare utanför UFC. Körde över sin senaste motståndare som blev knockad på 15 sekunder. Träningskamraterna på Allstars i Stockholm, däribland superstjärnan Alexander Gustafsson, öser beröm över Luleåfajtern. Har alla förutsättningar att gå långt. Starkt psyke, lång för sin viktklass, farlig muay thai.

  Tom Niinimäki (21–5–1 MMA, 1–0 UFC)
  31 år, 175 centimeter, 65 kilo (fjädervikt)
  Finländaren går, trots hypen runt Bäckström, in som favorit i den här matchen av flera anledningar. Rutinerad herre som har gått 27 matcher varav en i UFC. Under en tung period i karriären tog han en nästan tre år lång paus. Gjorde comeback 2010 och har radat upp elva raka segrar sedan dess. Har tillbringat fem månader i Florida hos Blackzilians som är ett av världens bästa team. Började som kickboxare.

  Mitt tips: Att Bäckström, som inte har någonting att förlora, överraskar och avslutar Niinimäki i andra ronden. Jag ser framför mig en närmast Conor McGregor-lik debut

/Petter Öhrling

Någonsin undrat över hur stor Alexander Gustafsson är inom MMA-kretsar? Det här borde ge dig svaret. UFC-presidenten Dana White öser superlativ över svensken och beskriver honom som en ”motherfucking superstar”. Undvara fem minuter och se videoklippet ovan.

/Petter Öhrling

Är Tito Ortiz tillbaka nu?
Nej. Han är fortfarande MMA-världens största hackkyckling och kommer aldrig att sätta sin fot i UFC igen. Man ska inte dra för stora växlar av Ortiz andra seger på åtta år. Med det sagt så gillar jag ”The Huntington Beach Bad Boy”. Han är en av sportens stora legendarer. Best case scenario vore att kroppen håller och han fullföljer sitt kontrakt med Bellator, vinner sina återstående tre matcher och pensionerar sig som världsmästare (typ). Det kan jag ändå unna karln.

Betalar folk fortfarande för att se Rampage Jackson?
Ja, det gör de. Hur ostrategisk han än må vara är Rampage fortfarande en attraktion. Dragkraften är inte densamma som under glansdagarna i Pride eller tiden som UFC-mästare, men han har fortfarande varit en av sportens verkliga superstjärnor och har en publikvänlig fajtingstil. I mina ögon vann han dock inte hatmatchen mot ”King Mo”. I egenskap av hemmafavorit och organisationens stora affischnamn fick han med sig ett kontroversiellt domslut. Efteråt föreslog han själv ett returmöte.

Vem imponerade mest under galan?
Gänglige welterviktaren Michael Page som totaldominerade Ricky Rainey och stod för kvällens bästa knock (se videon ovan). Kickboxaren bjöd på show med sitt kvicka fotarbete och oortodoxa rörelseschema. Likt Roy Jones Jr eller Anderson Silva hånar han sina motståndare genom att dansa runt med händerna nere och landa slag utan att ens titta (!). Page blir intressant att följa framöver.

Varför borde jag bry mig om Blagoi Ivanov?
För att han trotsar alla odds genom att stå i ringen. I februari 2012 blev den bulgariske tungviktaren attackerad av ett gäng organiserade brottslingar och fick en kniv rakt genom hjärtat. Läkarna opererade och la honom i konstgjord koma i tre månader. När Ivanov vaknade hade han gått ner 45 kilo och kunde knappt gå eller andas. Bara en på miljonen överlever den sortens skador och trauma mot kroppen, sa läkarna. Ett och ett halvt år senare gjorde Ivanov comeback i ringen och har sedan dess radat upp fyra vinster varav tre via submission. I helgen sprack segersviten när han åkte på karriärens första förlust. Men Ivanov vet att det finns viktigare saker här i livet.

/Petter Öhrling

Niklas Bäckström har skrivit kontrakt med UFC och debuterar redan om två veckor. Fantastiskt roligt med ännu ett svenskt tillskott i världens största MMA-organisation.

Och Bäckström är en kille som jag tror kan gå långt. En obesegrad jättetalang som förbisågs när UFC var i Sverige både första och andra gången. Då var det många som höjde på ögonbrynen men det spelar mindre roll nu.

Luleåfajtern har länge setts som en av världens bästa fjäderviktare utanför UFC. Dessutom är han en rolig karaktär. Vissa av er minns säkert den här klassiska intervjun med MMANytt där han pratar om sin längtan efter att möta de bästa i världen. Hur han vill möte José Aldo, inte ”massa polska snickare”.

Finländaren Tom Niinimäki blir ingen enkel motståndare. Han är rutinerad och har vunnit 21 av sina 27 matcher. I november besegrade han ansedde brassen Rani Yahya på delat domslut i sin UFC-debut.

Men Bäckström är ingen duvunge han heller. Han har tränat MMA i tio år och kampsport längre än så.

Lita på att hans spektakulära 15-sekundersknock av tyske Max Coga (se videon ovan) var en avgörande faktor till att Bäckström fick den här fajten. Till slut kunde UFC inte blunda för svenskens skicklighet.

/Petter Öhrling

Anderson Silva får träna MMA igen. Fyra månader efter skräckskadan på UFC 168 har superstjärnan fått grönt ljus att stegra träningen, rapporterar MMAjunkie.com.

Ni minns säkert. Silva bröt benet när han försökte vinna tillbaka sitt mästarbälte från Chris Weidman i slutet av förra året. Den då 38-årige brassen fördes ut på bår och det spekulerades i att den sagolika karriären var över.

Den efterföljande operationen var framgångsrik och läkarnas prognos var att det skulle dröja sex till nio månader innan ”The Spider” kunde börja träna igen.

Men Anderson Silva är förstås inte riktigt som oss andra.

Den som har följt legendaren på sociala medier har troligtvis tappat hakan åt hans sensationella framsteg. Med tanke på Silvas stigande ålder, skadans allvarlighetsgrad, och vad han tidigare åstadkommit i karriären – ja, då hade ingen klandrat stjärnan om han lagt av. Nu pratas det i stället om en comeback i slutet av 2014.

”Vi har fört diskussioner med UFC och vi får se vad de föreslår”, säger Silvas manager Ed Soares till MMAjunkie.com.

”Silva skulle kunna vara tillbaka på den sista galan det här året eller den första galan nästa år”, säger UFC-bossen Dana White.

Personligen är jag ruskigt imponerad över Silvas drivkraft. Han verkar genuint hungrig och sugen på att revanschera sig efter två raka förluster. Nu väntar en hel kampsportsvärld ivrigt på den stora återkomsten.

/Petter Öhrling

Sommaren är slut och vi vänder blad till september i almanackan. Vilken månad vi har framför oss, hörni! Här är fyra godbitar ni inte får missa:

12 september: Badou Jack–Marco Antonio Periban (Las Vegas)
Sveriges just nu mest framgångsrike proffsboxare har 15 vinster varav tio på knock. Nu på torsdag slåss Jack om det nordamerikanska NABF-bältet i super mellanvikt mot 28-årige mexikanen Periban som bara har förlorat en av sina 21 matcher, och det mot världsmästaren Sakio Bika. En vinst här skulle öppna många dörrar för svensken som står på tröskeln till att bli en riktig stjärna i USA.

14 september: Floyd Mayweather Jr–Saul ”Canelo” Alvarez (Las Vegas)
Världens bäste boxare går upp i ringen igen för andra gången på bara fyra månader. Det är den något inaktive Mayweathers kortaste uppehåll mellan två matcher på över tio år. Dessutom gör han det mot en av de tuffast tänkbara motståndarna i ett 23-årigt obesegrat underbarn, som dessutom är fysiskt större än honom själv. Det här blir Mayweathers tuffaste match sedan De La Hoya 2007. Dessutom har vi en hyfsad aptitretare på underkortet i form av Danny Garcia mot Lucas Matthysse.

21 september: Alexander Gustafsson–Jon Jones (Toronto)
Månadens andra svenska titelmatch. Vad ska man säga om den här fajten som inte redan har sagts? Det största som har hänt svensk kampsport sedan ”Ingo” blev tungviktsmästare 1959. Punkt.

28 september: David Haye–Tyson Fury (Manchester)
En av mina personliga favoritboxare, uppkäftige britten Haye, möter en om möjligt ännu uppkäftigare landsman. Lita på stora rubriker och en knockad Fury, som fortfarande inte är på veteranens nivå.

/Petter Öhrling