Som jag nämnde häromdagen har jag de senaste dagarna begravt näsan i 600 sidor tapethistoria om i första hand den svenska papperstapeten. (Vill du se ännu fler glimtar med tapethistoria letar du reda på mig på Instagram, sök på @fixaodona). Jag som alltid älskat tapeter och skillnaden de kan göra för ett rum har nu fått en ännu större uppskattning för detta ”inrednings-verktyg” som både säger något om vår personliga smak, tiden vi lever i och samtidigt har förmågan att förändra upplevelsen av ett rum. Med en djupare kunskap om historien i bagaget blir det i mitt tycke ännu roligare med tapeter och inredning i allmänhet! Jag håller på att svämma över av all ny kunskap. Jag håller på och fördjupar mig i stilhistoria också. Helt underbart.
En del av det här jag läser just nu och läst under sommaren kommer att dyka upp i mina webbaserade utbildningar som jag lanserar i höst. Så vill du lära dig mer om tapetens historia och stilhistoria så kommer det att vara inslag i några av utbildningarna. I en rolig och lättsam form med fokus på det som är relevant och gör skillnad för oss idag. Men som sagt, små glimtar kan jag inte låta bli att dela med mig av här på bloggen också!
Idag funderar jag över det här med bårder som under 1800-talet ansågs vara en nödvändighet. Utan en bård ansågs tapeten vara oavslutad. I Sverige valde man att sätta upp en bård antingen uppe vid taket eller nere vid golvet medan man i Frankrike och Tyskland valde att sätta bård både uppe och nere. Och var miljön väldigt elegant och lyxig så slog man till och ramade in väggfält och dörröppningar med bård också. För att bårderna skulle ses på håll behövde de vara tydliga, färgstarka och rytmiska i sin mönsterbild. Man försökte uppnå tredimensionella effekter och för att lyckas med detta var skuggorna viktiga.
Även under 1800-talets början fanns det skrifter som handlade om inredning. På denna tid var inställningen till inredning inte lika förlåtande som idag. Det fanns RÄTT och det fanns FEL. Under 1840-talet skrevs det i en samling kring inredning såhär: ”Bården ska tydligt urskilja sig från tapeten eftersom den utgör en avslutning. Så passar till exempel en gul bård med rött mönster till en mineralblå tapet. En grön bård passar bara till en grön tapet om bården är mörkgrön och tapeten ljusgrön. Samma regel gäller också för gula bårder till gula tapeter. Bäst är att välja helt andra färger till bården än till tapeten”.
Citerat ur Tapetboken – papperstapeten i Sverige av Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark
Såhär resonerade man kring tapeter och bårder under större delen av 1800-talet även om man på enstaka ställen kunnat hitta kombinationer av tapet och bård som är lite mer ”enhetliga”.
Idag är bården något som används väldigt sparsamt. Jag kommer ihåg när jag började jobba i färgaffär år 2000. Då var det ett måste med bård. Definitivt upptill men allt som oftast mitt på väggen för att dela av mellan två olikfärgade tapeter. På den här tiden fanns det även en kollektion från Boråstapeter, tror den hette Pompeji (rätta mig om jag har fel), med mönster inspirerade från Antiken där man tagit fram smala bårder som användes till att rama in just väggpartier och dörrar. Färgskalan var mättad med kulörer som rostrött, ultramarin, mörkt grön och citrongult. Färger som man såg mycket av under slutet av 1700-talet och framåt.
Det är otroligt fascinerande och intressant att läsa om dåtidens tankar kring inredning och färgkombinationer och det har gett mig en riktig nytändning med fördjupad kunskap i ämnet. Vad tycker du? Vill du läsa fler spaningar om 1800- och 1900-talets färger, mönster och inredningfilosofier här på bloggen kopplat till nutid? Jag håller tummarna att du svarar ja…
Foto: Hildur Blad/fixaodona.se
