Är det verkligen möjligt att svensk socialdemokrati ska acceptera ett system inom skola, vård och omsorg som styrs av riskkapital, privata vinstintressen och entusiasm för skatteflykt? Även om man har varit med länge så är detta ämne ett ovanligt viktigt ideologiskt inslag vid en socialdemokratisk partikongress. Själva frågan verkar egentligen unikt absurd. — Alla vet dessutom att det inte finns någon som helst folklig opinion av betydelse för skattetrixande och vinstjakter på dessa för svensk arbetarrörelse så centrala frågor.  Vi vet att skolor som drivs med ambition att skapa privata vinster förordar elever från sociala miljöer med traditionellt intresse för studier, medan elever från sämre lottade familjer helt enkelt blir dyrare. — Även när det gäller vårdsektorn finns intresse för privata vinster som drivkrafter i en utsträckning som tycks vara mer omfattande än i jämförbara länder. Till och med företag som delvis får skattepengar kan, såvitt jag har förstått, föra över vinster till s k skatteparadis. — All detta motiveras på borgerligt håll med ett kvsipolitidiskt språk som handlar om ”management” och därtill ”individens frihet”. Även i seriösa tidningar betecknas kritik som ”vänsterpolitik” och med ordalag som om det gällde hot från  kommunismen. — Här har vi verkligen en genuin klassfråga i dagens Sverige. Det påminner mig om hur högern i min ungdom bekämpade stipendier som skulle göra det möjligt för ungdomar från sämre lottade familjer att bedriva studie på högre nivåer. Om inte partikongressen fattar ett radikalt beslut, vad finns då kvar av svensk socialdemokrati?

Då och då dyker spöken upp från mitt förflutna, nyligen två nästan samtidigt. En skribent vid namn Johan Norberg drar fram i en svensk tidning den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek. Han skrev en gång i tiden en bok som på svenska hade titeln ”Vägen till träldom”. Och Hayek minns jag ju. Träldom var enligt Hayek vad socialdemokratin och särskilt den fackliga rörelsen skulle åstadkomma. Han förebådade fru Thatchers grundidé ”krossa facket”. Så skulle ”frihet” uppnås enligt denna sorts liberalism. Olof Palme studerade som ung Hayek och det bidrog till att han blev socialdemokrat. Jag hade en liknande upplevelse när jag läste Hayek för som det förefaller mig nu mycket länge sedan. — Så till en helt annan sak. I ett utmärkt reportage senare i samma tidning skildras hur skogsföretag hänsynslöst skövlar skog på Borneo. Spöklikt. 1981 tog jag mig från Surabaya via Samarinda till den lilla byn och flodhamnen Tanjung Redeb på Borneo. Jag ville dit därför att jag höll på med att skriva en bok om Joseph Conrad. Han kom dit flera gånger på 1880-talet som styrman med ”Vidar”, en ångare hemmahörande i Singapore. Mitt lilla flygplan med tre passagerare flög lågt över djungeln, skuggan av flygplanet med en tonåring som pilot svävade lågt över djungelns trädtoppar. Och där nere såg jag skogsmaskinerna. De sågade av träden i midjehöjd och lämnade den rödaktiga marken bar, utsatt för snabb tropisk förruttnelse. I djungeln fanns orangutanger, berättade min värdshusvärd i Tanjun Redeb, hur skulle det gå för dem. Japanska och amerikanska företag var i full gång. Och nu, 35 år senare, samma exploatering. I Joseph Conrads debutroman ”Almayer´s Folly” betraktar den vemodige holländske affärsmannen Almayer (Olmeyer) floden och mediterar över ”den materiella världens illusioner”. —  Jag upplevde ett samband med Sverige. Utanför dörren till flygplanets trånga toalett låg en trasig tidning med fragment av en artikel om Björn Borg. Tiden går men mycket är sig likt.

Nu får vi veta, nästan varje dag, hur starkt, eller svagt, försvaret är. Det vanliga är att man då nämner försvarskostnaderna i procent av BNP, bruttonationalprodukten. Det förefaller mig tokigt men så talar ju både försvarsministern, Öb och Trump. — Om ekonomin går bra, som i Sverige, blir andelen militära kostnader mindre rent matematiskt utan att försvaret för den skull blir svagare. Om däremot BNP i Ryssland försämras på grund av svag ekonomi blir andelen militärutgifter högre även om den militära styrkan inte ökar.  (Nu ökar den nog ändå). — Antag att ett miniland, t ex Monaco, köper en ubåt. Då kommer andelen militärutgifter i förhållande till BNP att vara hög och Monaco blir enligt gällande beräkningar kanske Europas starkaste militärmakt. Den engelska tidskiften ”The Economist” skrev nyligen att eftersom Greklands ekonomi är extremt usel blir Grekland Europas starkaste militärmakt, enligt detta sätt att räkna. Men det är ju nonsens. — Med detta tar jag inte ställning till Sveriges försvarspolitik eftersom jag har samma uppfattning som Aftonbladets ledarsida.  Jag blir bara en aning irriterad på anspråksfulla, högtidliga  absurditeter.

Vad står på? I min tidning läser jag att Sverige dominerar debatten i USA sedan presidenten pratat nonsens om oss. Ännu mer: Sverige tycks ha spelat en huvudroll i amerikansk debatt sedan 1930-talet då våra idéer om välfärdsstaten slog igenom i världen.  — Ta det lugnt! Mina erfarenheter, vad de nu kan vara värda, handlar mest om hur okunniga amerikaner är om Sverige. Som så många andra svenskar har jag mött amerikaner som förväxlat Sverige med Schweiz: ”Ni gör bra klockor”, brukade de säga. Jag tröttnade på att säga emot och övergick till att hålla med. ”Javisst, de går alltid rätt.” När jag intervjuade en högerpolitiker i det inre av Californien kunde han inte komma på vad Sverige var för ett land. Han undrade om vi i likhet med fru Tatcher i England ville ”krossa facket”, utmärkt i så fall, tyckte han. I Texas träffade jag en republikansk politiker som aldrig hade varit utomlands, och det ju så att bara en liten andel USA-medborgare har pass. Men han sa att hans fru hade varit i Mexico. ”Hon gick nog ett museum, det skulle inte förvåna mig”. — Min teori är att ju större ett land är desto mindre vet de om andra länder. Jag var en gång i Bulgarien, där hade de utmärkta kunskaper om Sverige. — Trump läser inga böcker av betydelse och har ett mycket litet ordförråd. Men vråla ut skällsord kan han. Jag tror dock inte att en debatt om Sverige spelar någon större roll i USA:s politiska kaos.

Idag, söndag har jag på nytt läst en artikel i min morgontidning, som jämte åtskilligt av stort intresse innehåller tesen att äldre socialdemokratiska ledare var briljanta men att det nu är uselt med den saken. Branting, Per Albin, Erlander, Wigforss, till och med Palme omnämns som kloka och kultiverade, i varje fall jämfört med nu. Jag har hört och läst samma resonemang då och då under ett långt liv. Om Per Albin skrev borgerliga skribenter att han var en enkel uppkomling, inte minst jämfört med Branting. Erlander avfärdades tidigt som en nolla och nu var inte bara Branting utan även Per Albin stora politiker. Wigforss drabbades under min ungdom av mångårig, frän borgerlig kritik, främst som skattehöjare. Nu beskrivs han i högst vördnadsfulla ordalag. Och så Palme, har man glömt det borgerliga Palme-hatet, det har inte jag. — Det är helt enkelt så att borgerligheten älskar döda socialdemokrater. — De får paradera särskilt inför ett kommande val, varvid levande socialdemokrater är garanterat undermåliga. — När den nuvarande socialdemokratiske partiordföranden någon gång i framtiden lämnar kommer det inte att dröja länge förrän han beskrivs som en högst omdömesgill ledargestalt under en svår tid jämfört med den nye, kraftlöse och obegåvade. — Men kanske är det här borgerliga tankemönstret bättre än om det hade varit tvärtom för nu kan man i varje fall  se framtiden an med viss tillförsikt.

Så blir nu en okunnig gaphals president i USA. Därtill kvinnoföraktare och inte så lite rasist. Någon har jämfört med Ronald Reagan. Han var också tämligen okunnig men han var godmodig och hade humor. Lyndon Johnson, till en början vicepresident,  hade inte heller tid att läsa böcker. Det berättades att när president Kennedy hade samlat briljanta akademiker från Harvard och andra universitet kom Lyndon Johnson ut från sammanträdesrummet och fick frågor av de samlade journalisterna. Han pekade bakåt med tummen och sa: ”Ingen av de där typerna skulle kunna bli vald till sheriff.” — I USA krävs helt andra egenskaper för att bli president än för att vara president. Någon tröstar sig med att Trumps mest destruktiva idéer ska bromsas av mer förnuftiga makthavare och institutioner. Men vi vet ju redan att han omger sig med likatänkande stenrika reaktionärer och tydligen också har affärsbekanta bland ryska oligarker. — I vårt land har jag hittills bara lagt märke till en Trump-effekt: de ständiga upprepningarna om att Sverige borde bli medlem i Nato har dämpats något inför perspektivet att Trump blir Natos högste politiske chef. — Svenska ledarskribenter skriver att ”det återstår att se” och ”framtiden får visa”. Jag är gammal nog för att erinra mig att i min barndom hade vi Hitler och Stalin intill våra gränser. Men röda armén knäckte tyskarna på östfronten och sovjetsystemet ruttnade upp inifrån. Demokratin klarade sig den gången.

Tiden går, det är nyår på nytt, jag har varit med om många årsskiften men vet inte vilka år som var bäst eller sämst. Under min barndom var det krig i vår närhet. — ”Vi lever kort men vi är döda mycket länge”, skrev Schopenhauer, pessimist med humor. Stora tragedier har förekommit under året när flyktingar sökt sig mot våra välmående länder i norr, det är mitt värsta minne av det gångna året. Jag påminner mig vad Frans G. Bengtsson, lärd humanist, skrev en gång på 30-talet: ”På de egeiska öarna händer numera ingenting, ty där har allt av vikt hänt för mycket länge sedan.” —  Vad säger dagens filosofer? Inte mycket om framtiden som jag begriper och jag gillar inte ord på modet som ”existentiell” och ”gränsöverskridande”. Dr Samuel Johnson, en annan lärd humanist, sa att även han hade försökt att vara filosof men misslyckats. ”Det  goda humöret tog alltid över.” —  Den bästa svenska boken under året för min del är ”Gutenberggalansens nova” av Nina Burton. Huvudperson i ett färgstarkt persongalleri är Erasmus av Rotterdam, en av mina favoriter sedan studenttiden. Han skrev klassikern ”Till dårskapens lov”. Vad är dårskap, vad är förnuft? Erasmus var kritisk och skeptisk både mot katolsk teologisk maktutövning och Luthers grovheter. Han var ironisk, mångtydig och rolig. — Kanske vi kan slå vakt om den livsuppfattningen.

Sålunda talade Jesus: ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden” (Matteus 5,5). Detta bibelord dyker upp i mitt huvud inför julhelgen. Ordet ”saktmod” kommer från lågtyskan på medeltiden och syftar på de blygsamma människorna, de anspråkslösa, de maktlösa, de fattiga. Mitt problem är: vad menade Jesus med påståendet att de skulle bli jordägare? — Rikedom på den tiden, och förvisso på många håll i världen än idag, var jordägande. Trodde Jesus att de saktmodiga skulle bli jordägare? Det var en from förhoppning. Jesus  var inte kristen, han var jude. Han levde i en romersk militärdiktatur och föddes då kejsaren befallde att alla, även timmermänsfamilj, skulle skattskrivas. Det fanns inte det minsta tecken på att de fattiga skulle besitta jorden, varken i kristna, eller muslimska länder eller i militärdiktaturer. Det gör de ju ännu inte, tvärtom ökar klyftorna till de saktmodiga, år från år. — Hade Jesus humor? Jag kan tänka mig att han skämtade.

Det kallas ”konstgjord intelligens”, på nutidssvensk ”artificiell intelligens”. AI. Nu har jag läst några tidningsartiklar om detta fenomen. Ni vet: fler och fler robotar, fjärrmanövrerade automater i köket, förarlösa bilar, självkrypande dammsugare och andra tekniska underverk. Och så slutsatsen: apparaterna har högre intelligens än människorna och kan ta över mer och mer. —  Jag undrar. Då försummar dessa entusiaster mitt problem: moraliska och estetiska värderingar. Robotarna kan inte uttala sig, än mindre tänka igenom svåra moraliska val, ansvar, skuld, hänsyn, privatlivets vånda, ej heller estetik eller religion. Eller tror dessa ingenjörer och journalister att apparaterna kan ta över även sådana bedömningar så vi svaga människor slipper? — Kan ingengörsdrömmen förutse politiska problem och föreslå kompromisser, rent av göra klassanalyser? Kommer datatekniken att bedöma konst eller förklara att vår havsutsikt är vacker? — Ska jag läsa Aftonbladet eller Expressen? — Hur blir julstämningen? Vilken sorts intelligens klarar den frågan? — Är livets mening numera att trycka på rätt knapp? Har du problem, tryck på ”suport” så ordnar det sig kanske. Ensamma människor under jultiden kan, om de har automatisk telesvar, kanske möts av det fasansfulla ”du har inga meddelanden”. Kan vi kanske tänka själva?