Jag tänker så här. Så här innan jul är det skönt att inte helt gå ner sig utan mer ladda för julens alla gottigheter (ni vet mat, glögg, cocktails, lussebullar…) och då menar jag med en hälsoperiod innan jullovet. Jag har också tänkt mycket på varför jag just nu åker på alla sjukdomar. Min helt egna teori är att jag inte har repat mig ordentligt sen min senaste graviditet.

Wilma var ganska så krävande där inne i magen, jag hade bottenvärden på allt, det var som om hon sög ut allt ur mig och till råga på allt så körde jag slutet så här vintertid och det är ju inte heller så uppiggande. Man kan ju tro att en graviditet ska vara som balsam för hälsan med sina vita tio månader men det är rejält slitigt för kroppen på alla sätt. Man är ju ett renverk för två bara en sån sak.

Så jag tänker att jag ska hjälpa mitt immunförsvar ordentligt med att äta nyttigt, träna, äta vitaminer och allt annat jag kommer över som ska boosta mig för att jag ska kunna starta nästa år som en järnlady. Orkar inte åka på varenda förskolebacill som snurrar runt. Nu är det slut! Hänger ni på?

Jag började i dag. Frukost surdegssmörgås (osötat såklart) med ost och gurka, ett ägg, vitaminer och kaffe. Lunch kycklingsallad. Middag Asiatisk biffsallad (min favvo ligger under recept) med massor av vitlök. 35 minuter på crosstrainern och plankan. En bra dag tycker jag. Här har ni mig nu i soffan i träningskläder betalandes räkningar.

Hörni, det har verkligen varit trist här på bloggen. Jag ber om ursäkt för det men kräkisen satte verkligen mitt liv ur spel. Försöker nu få koll på agedan, att det är onsdag i dag och inte måndag och bara komma tillbaka. I morgon hade jag till och med glömt av morgonrutinerna. Aja, jag är snart åter. Men nu vet ni!

Vi testar läppstift här på kontoret. Just nu ger jag mig på lila. YSL, Rouge volupté shine ochSensai Kanebo, Fujibakama.

I morse när jag vaknade var det som ett nytt liv återkom. Jag tillfrisknade ju under dagen i går men feber satt i länge. Jag kände mig så liten och svag och på eftermiddagen kom det till och med några tårar över de senaste veckornas sjukdomar, migrän, halsfluss, kräksjuka… Jag hatar att vara sjuk. Verkligen hatar. Det finns inget som tar så mycket på mitt psyke som att känna att jag inte orkar. Det känns just då som om jag aldrig mer kommer att orka något och hur ska det då gå?

Men i dag har det vänt. Jag är hemma en dag till så ingen annan blir smittad. När jag tittar ut och ser regnet känns det inte som någon förlust direkt. Ska ta ett bad tror jag. Slänga in en tvätt. Svara på lite fler frågor från er. Till blir bra. Hej livet!

Har slagit till här hemma hos oss…

Vad är bästa kuren?

Försöker desperat hålla immunförsvaret intakt och stoppa i mig och min familj en massa nyttigheter. När det kommer till barnen finns det inget som är så effektivt när det gäller grönsaker de annars inte äter som att smyga ner det i dagens smoothie. Här kommer dagens! Det blir lite vad jag har hemma eftersom jag prenumererar eller vad det heter på Ekolådan så kan det bli lite vad som bjuds just denna vecka som grönkål.

Mild yoghurt från Arla smak vanilj, grönkål, bananer, saften från en citron, ett päron utan skal och frysta jordgubbar.

Ida

Hej hannah, jag har 2 barn, en som är 18 månader och en som är 5 mån. Jag är nu sjukskriven för depression och generell ångest. Min kille är då hemma, men jag gör fort allt trots att jag mår jätte dåligt , han ger mig ingen uppskattning eller kärlek, tänker mest på sig själv. Jag har tagit upp detta med honom men ingen förbättring, jag längtar verkligen efter kärlek och någon som ser mig och peppar mig framåt, min kille är bra på sitt sätt, men vi passar nog inte ihop längre. Hur ska jag göra, barnen är ju så små, hur länge ska man kämpa när den andra pantern inte ser några fel, kram från en som vill känna lycka

Svar: Åh Ida jag blir bekymrad och ledsen när jag läser din fråga. Du måste göra en stor förändring för dig och dina barns skull. Jag vet ju inte hur din livssituation ser ut i övrigt men jag tänker att du måste ta hjälp av dina föräldrar eller äldre syskon om du har det. Det verkar som om din kille inte heller har förmågan att hjälpa dig ur det här och i den situation ni befinner er i just nu kan ni nog inte göra det här tillsammans. Om du kan tycker jag att du ska fråga dina föräldrar om du och dina barn kan få flytta hem igen eller att du ber din mamma eller pappa under en period flytta hem till dig. Be din kille skaffa ett annat boende under en period om han kan och jag tycker att det låter som om han också behöver hjälp. Nu kanske det här låter hårt men först och främst måste du se till att dina barn får en dräglig vardag där de också träffar glada, trygga personer som till exempel dina föräldrar. Det här handlar inte just nu om att du ska få kärlek och uppskattning, du får lägga det åt sidan ett tag. Du måste få en massa hjälp att må bättre i dig själv först. Dina barn måste ha det bra. Sen om ni kan hitta tillbaka till varandra har jag ingen aning om det får tiden utvisa. Jag tänker att det är lite som instruktionerna man får när man flyger. Först ska man sätta på sig syrgasmasken på sig hjälp vid katastrof för att därefter snabbt kunna hjälpa andra. Så länge din partner inte ser något fel och inte tar det här på allvar är han inte rätt person att hjälpa just nu. Be om hjälp hos andra! Lova mig det! Allt blir bättre så fort man har satt i gång förändringen. Du kommer att känna lycka igen!

Gäst

Min kille kan inte prata känslor, inget ovanligt med det kanske, med han kan alltså inte ens berätta att han är på skitdåligt humör så att man kan hålla sig undan. Det här är ett problem i sig som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Men jag har en annan fråga till dig.

Min kille har vänner som jag kommer bra överens med, men en utav dem styr alla de andra med järnhand. Så fort hon inte är med pratar de andra skit om henne och är trötta på henne etc. men ingen säger ifrån när hon är med. Hon får hållas. 
Den här diktatorkompisen hatar mig. Hon har explicit sagt att hon tycker att jag förstör hennes vän/min pojkvän. Det valde hon att tala om via statusraden på facebook (ps. ingen av oss är 14 år, vi är 25). Eftersom min kille inte kan prata känslor skjuter han ifrån sig det här när jag vill prata om det. ”bry dig inte om henne”, ”det spelar ingen roll vad hon säger” etc. Han tycker att hon är dum, men vägrar prata med henne om respekt, och kanske hennes brist på respekt. De andra vännerna vet & ser hur hon trycker ner mig när jag är med dem, men ingen säger ifrån, ingen tar mitt parti. Hon har sagt att hon tycker att min kille aldrig umgås med dem längre (och då är det ju mitt fel). Till saken hör det att jag heller aldrig umgås med min kille, för han jobbar jämt och när han inte jobbar så gör jag det. Självklart tycker jag att vi måste få umgås och det utan att få skit för det eftersom vi faktiskt älskar varandra och har valt att vara i ett förhållande. Diktatorn tycker å andra sidan att han är deras vän och bör därför komma hem till dem och deras barn och vara där minst två gånger i veckan. Hon fattar inte att allas liv förändras eller att man kanske får lite ändrade prioriteringar när man går in i ett förhållande. Han träffar dem ändå flera gånger i månaden, så han har inte övergivit dem. 
MEN vad fan gör man när man aldrig kan vara med när hans vänner ses eftersom diktatorn är med då, när man inte riktigt vågar föreslå att vi ska göra ngt utan att vara rädd att trampa henne på tårna och få ännu mer skit. Det måste finnas fler om har problem med sin partners vänner och säkerligen svärföräldrar. Hjälp!

Svar: Oj, vilken jobbig kompis. I det här är inte du eller kompisen/diktatorn problemet utan din kille. Det är han som för er samman och måste ta ställning och hitta en lösning på problemet. Eftersom han inte vill prata om känslor fattar jag att det här är ett superproblem… Mitt råd till dig är följande. Säg till din kille att du inte accepterar att kompisen kommer i första hand och att hon bestämmer för det gör hon inte. Om ni ska kunna ha en fungerande relation måste han sätta ned foten ordentligt. Men i samma mening lovar du att du kommer att umgås med diktatorn för att du älskar din kille och gillar hans andra kompisar. Berätta också för din kille att du kommer säga ifrån om hon trycker ner dig och att han måste stötta dig i det. Jag tror bara att du behöver säga ifrån en gång. Sen får du stålsätta dig och inte låta diktatorn komma åt dig. Man kan omöjligt älska alla. Men hon kan ju omöjligt få förstöra er relation. Lycka till. Ibland kan det skönaste som finns vara att säga ifrån riktigt ordentligt.

Bullen

Är det dumt att tatuera in sin mans namn på kroppen?

Svar: Jag har tatuerat in killnamn på kroppen OCH tatuerat över. I mitt fall blev det fin men jag är inte så kinkig. Jag tycker dock att det är väldigt romantiskt att göra det. Numera har jag bara mina barns namn intatuerade.

Tack för alla fina frågor. Jag kommer svara lite i omgångar. Här är de första!

Therese

Hej Hannah!
Jag håller just nu på att söka jobb & boende i Sthlm. Har du något bra tips hur jag lättare ska hitta boende i Sthlm?
Sen tänkte jag åka upp en dag till Sthlm med flyget och gå in i olika butiker och så dela ut personligt brev & cv. Vilka butiker eller ställen tror du behöver en arbetsglad tjej? 🙂

Svar: Hejsan! Boende i Stockholm är verkligen inte lätt om man inte är en riking. Men jag skulle råda dig till att till en början söka ett andrahandskontrakt och försöka skrapa ihop till insatsen till en lägenhet. Jag vet inte hur du lever men en bra sak som jag gjorde i början av min bostadskarriär var att bo lite större tillsammans med andra i ett litet kollektiv. På så sätt kan det vara lättare att hitta något bra som passar. Jag har dock ingen koll på butiker i Stockholm men tänker att det låter bra att åka upp och presentera sig. Lycka till!

Tilda

Hej
Jag läser på universitetet och om ja ska vara ärlig så är det verkligen jättejobbigt, press och stress är en del av dygnets alla timmar. Detta har resulterat i en del ångestattacker. 
Och jag känner nu att jag behöver hjälp, vännerna räcker liksom inte till. Om jag nu ska ringa till vårdcentralen eller skolan kuratorer- vad ska jag säga när jag ringer? Känns som om dom inte kan hjälp?…

Svar: Tilda. Det är superbra att du tänker på att ta hjälp. Jag tror både att du behöver få bukt med ångestattackerna men också få hjälp med hur du ska plugga på ditt sätt så att det inte blir för mycket. När du ringer ska du säga precis som det är. Att du har ångestattacker och känner att du inte kan ta hand om det här själv längre. Det finns världens bästa hjälp att få bara man säger som det är. Det bästa av allt är att de också kan erbjuda behandling som inte kostar om man bara ser till att få remisser till rätt ställen. Jag tänker också att du sk släppa pressen. Se inte det som ett misslyckande om du inte orkar plugga på en viss nivå eller inte plugga alls. Allt har sin tid och välmående måste komma i första hand. Jag brukar ofta tänka att jag i dag skulle kunna läsa till typ läkare eller jurist men när jag var i ”skolåldern” kunde jag inte ens skriva ett prov utan att tappa det. Men det blev ju bra ändå. Det här kommer också att gå bra om du bara ber om hjälp!

Braigt extrasvar från gäst: Hej, jag vill bara berätta att jag haft precis ditt problem och har fått jätte bra hjälp på min vårdcentral – de kan verkligen hjälpa. Jag ringde bara och sa att jag hade panikattacker och behövde hjälp, det var jobbigt att ringa men vilken lättnad efteråt. Sköterskan bokade direkt in mig hos en kurator. Som jag förstått det använder man oftast KBT mot panikattacker, för att bland annat minska stressen i kroppen. Gå inte och må dåligt en dag till, ring dem, det är verkligen värt det! Och de kan hjälpa dig, jag lovar.

Lina

Hej Hannah. Jag är 24 år och i mitt första förhållande och vi har varit tillsammans i 1,5 år. Jag har ett problem, jag är ofta rädd att han ska lämna mig eller att han inte älskar mig. Han säger detta ofta, men det är som att de orden försvinner ur min hjärna efter några timmar. Jag har en trasslig familjebakgrund med brist på tillit och är övertygad om att detta spelar in. Sen hade jag och min pojkvän en nedgång för 7 mån sen men som vi löste. Men båda dessa händelser spelar in tror jag. Min fråga är egentligen: hur ska jag göra för att lita på honom och inte tänka på att det kan ta slut?
Kramar

Svar: Det här är inga lätta grejer. Det enda jag vet är att det du som måste reda lite i det här. För det första tycker jag att du ska berätta för din kille lugnt och sansat om din rädsla. Jag känner igen mig mycket i dig och det är skitjobbigt att man inte kan kontrollera kärleken. Tyvärr är det ju så att man alltid kan bli lämnad, vad som helst kan hända. Du måste reda i vad det är du är så rädd för. Hur skulle det kännas om det tog slut? Förutom att det gör ont att bli lämnad finns det något annat som blir farligt? Du överlevde förra gången ni gjorde slut eller hur? Med de här frågorna tänker jag att du ska komma till en tanke om att det inte blir så farligt. Kärlekssorg gör ont och det bästa av allt är att det går över. Så för att kunna vara i ditt förhållande och inte i om det skulle kunna ta slut vill jag att du försöker göra upp med slutet om du förstår vad jag menar. Så att du har koll på dina känslor inför det. Sen tycker jag att du ska försöka koncentrera dig på hur det känns nu, dina känslor för din kille och det han faktiskt just nu gör och säger. Om inte det fungerar och tro mig du måste öva lite, träna på det här, men om det inte går kontakta någon du kan prata med. Kram Hannah

Sia

Hej Hanna och tack för en underbar blogg!! Jag Undrar lite om ångest, har lyssnat på podcasten du och Amanda hade om detta ämne och tyckte det var super!! Nu till min fråga: tror du PMS kan ge ökad ångest? Jag upplever mig själv helt uppäten av ångest och dystra tankar ca två veckor innan jag har mens, så jag åt p-piller och då lättade det. När jag väl slutade med pillren så kom det tillbaks som ett brev på posten! Känner mej lite lätt nedslagen av detta- vill helst inte fortsätta m p-piller men vilka alternativ finns? Har du någon erfarenhet av sånt här? Stor kram och tack på förhand!

Svar: Du har hamnat hos rätt person. Jag har sån ångest vid PMS så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det finns massor av hjälp. Jag har testat allt från hälsokostpreparat till ångestdämpande medicin. Jag gick till min gynekolog och berättade om mina problem. Fick tabletter som jag tar under hela pmsen och mitt liv blir 100% bättre! Så tveka inte utan gå och fixa tabletter hos gynekologen bums!

PH

Hej!

Jag är en tjej på 24 år som bor i Stockholm. Jag har länge
haft en dröm att arbeta på en tjejtidning med inriktning skönhet,

Jag ar arbetat med smink och hår i några år nu. Tyvärr så
tog jag inte tag i detta när jag var yngre och fortfarande bodde hemma och inte
hade samma utgifter som idag. Nu till min fråga, har du några tips om hur jag
ska gå till väga? Finns det några sätt att gå utan (obetald)praktik när man
inte har några kontakter inom branschen? Tack för fina program, bloggar och
podcasts! Kram!

Svar: Hejsan! Jag tycker att du ska maila alla tidningar som finns. Erbjuda att gå bredvid någon make-up artist för att få in en fot, träffa människor. Make Up Store har utbildningar och är duktiga på att slussa ut folk i branschen. Det kan vara svårt att få betalt jobb direkt utan några referensen men samtidigt behöver man inte jobba gratis så länge för att få nästa jobb betalt. Skriv i mailet att du kan tänka dig att göra ett testjobb så att de kan se vad du går för. Är du duktig kommer de garanterat att betala nästa gång!

Jag

Hej Hannah, 
Jag läser ofta din blogg, tycker den är helhärlig och ärlig utan krusiduller. Mina vänner ser många likheter mellan mig och hur du beskriver dig i bloggen. Så, ha gärna det som utgångspunkt i funderingen som nu kommer. 
 
Jag har i dryga tre års tid haft en partner, och under den tiden har vi gnisslat och trätat alltjämnt och aldrig riktigt lyckats få till det här lugnet i relationen. Höjdpunkter finns och lugn vardag också, men det tar inte lika stor plats som det negativa. Till saken hör att jag även har tagit kontakt med en terapeut, för att jag i detta förhållande inte riktigt vet vad som är upp och ner på mig och mina känslor/tankar/behov. 
 
Vid senaste mötet hos terapeuten gjorde jag ett stort genombrott och skalade av problematiken ända ner till att min sambo inte bekräftar mig på ett tillfredsställande sätt. Jag blev rent lättad av att fatta att känna sig behövd, härlig, älskad, unik och åtrådd är där skon klämt hela tiden. Självaste grundplåten, i mina ögon, för att kunna ha ett fungerande förhållande där det går att bråka likaväl som att ha lagom vardag utan att det är något som skaver och pockar på. Min sambo och jag pratade om detta igår kväll och han blir såklart bekymrad och hoppar inte jämfota. Å ena sidan vill han att jag ska få känna det jag beskrivit som är viktigt för mig i relationen, å andra sidan vet han inte om han är förmögen att ”säga och agera på mitt sätt, så att jag förstår”. Ett exempel som kom upp är om att längta. Jag kan längta intensivt efter honom i tex en kvart på jobbet och sedan säga hemma; jag längtade efter dig idag. Men han å sin sida (fick jag förstå igår) måste längta efter mig en HEL dag för att kunna säga något sådant till mig. Förstå då att jag känner mig ständigt osedd och oälskad på ett märkligt vis? Ingen man av stora ord och yviga gester. I mina ögon är han till och med snål på leenden. Jag å min sida slösar på leenden, pepp och komplimanger. Vill göra min sambos och mina vänners vardag och liv lite mera levande och finnas där för dem. Men som bekant så finns det gråzoner där vi klaffar bättre och han både ler och är kramig och skojig.  
 
Så nu till frågan – min terapeut sade till mig att jag måste fundera över om jag kan leva som det ser ut idag i relationen. Svar: Nej. Utan betänketid. Jag är inte lycklig rakt igenom och kan liksom inte älska honom fullt ut heller i och med detta. Men allt är ju inte svart eller vitt, vi har ett  trevligt liv i övrigt med hus och många vänner och trivs med varandra på andra plan. Så vad tror du? Kan detta vara något att satsa vidare på? Inget förhållande nånsin kommer att vara komplett på alla fronter, tänker jag, men är detta så viktigt att det inte går att träna sig tillsammans fram till bekräftelsen och grundplåten? För det är min tanke – att ta sig an detta som ett gemensamt projekt och teama ihop sig och låta detta bli nyckeln till himlen runt hörnet… Eller är jag bara en romantiker med separationsångest som borde inse att loppet är kört? 
 
Jag hoppas du har några kloka tankar att dela med dig av angående detta… Väntar med spänning på svar! 
 
Många kramar
 
/Jag

Svar: Det här med att ha ett stort bekräftelsebehov kan vara ett gissel. Jag tänker så här. Jag har insett att jag inte kan ge någon annan på hela jordklotet ansvaret för att fylla mitt bekräftelsebehov. Framförallt inte den jag lever med. Givetvis ska man bekräfta varandra och det viktigaste av allt se varandra men man kan inte begära att den andra ska fylla det stora svarta hål man har inom sig. Det måste man fylla själv. Med självförtroende och självkänsla. Sen måste komplimanger vara som grädde på moset. Jag tänker att du ska sluta tänka att du slösar med det du ger. Ge det du kommer få tillbaka. Men när det kommer till att bekräfta din partner tycker jag att du ska fråga honom hur han vill bli bekräftad och att du i din tur berättar vad du längtar efter. Hans bästa kanske är att få egentid och uppskattning för att han är en rackare på fixa saker hemma. Då är det det du måste ge honom. Och du vill ha ömhetsbevis och kärleksförklaringar då får han anstränga sig lite runt det. Men om du inte tycker att han räcker till för dig ja då måste du såklart fundera. Ta med honom till terapin och se om ni tillsammans kan göra något först. Fina saker ska man inte ge upp för lätt tänker jag. Det kanske bara handlar om att få varandra lite bättre. Hoppas det!

Emma

Hej Hannah! Följer allt som du och Amanda gör, och tycker att ni är grymma!

Jag förstår att den här frågan är svår att svara på. Men jag är 20 år och lider av ångest/panik attacker. Har en ångest som ständigt är närvarande. Det beror mycket på att jag känner allt så starkt. Blev i helgen sviken av killen jag gillar, och vi var inte tillsammans och han har inga förpliktelser alls mot mig. Men jag mår fysiskt illa och känner mig så fruktansvärt tom och samtidigt överfylld av känslor. Förstår att det kommer lätta om några veckor. Men hur ska man göra för att inte låta andra påverka ens mående? Jag vill inte att min lycka ska vara så beroende av andra och deras bekräftelser.

Stor Kram

Svar: Hej Emma. Jag hoppas att du har börjat arbeta med din ångest med någon som kan hjälpa dig. När det kommer till kärlek tycker jag att ditt beteende verkar helt i sin ordning. Även om han inte har några förpliktelser mot dig finns alla anledningar att känna sig ledsen, tom och ha ont fysiskt som psykiskt. Det kommer att lätta. Tiden kommer göra sitt och du kommer att bli himlastormande kär i någon annan. Så härligt. Inte lätt att tänka på i dag kanske men så är det! Jag vet. Kram.

Bered er på en riktigt nakenchock. Misstänker att Amanda lider av amningspsykos…

Lyssna HÄR!