Jag har noga läst alla kommentarer eller råd kanske man ska kalla dem. Genom dem börjar nu det här ta form för mig. På onsdag ska vi träffa prästen, jag tror att vi har bestämt plats och maten blir bra. Massor av barn och människor som tycker om Wilma. Det svåraste blir nog att få min vilda bebis att sitta still, bli buren av präst… Eller så blir hon tagen av stunden. Det svåraste för mig är att inte bli överkänslopinsam då jag gråter bara jag lyssnar på alla fina låtar ni tipsar om. Besvärjelsen av Hanna Hedlund går bara inte då jag gråter så mycket. Det ska bli intressant det här. Dopet går av stapeln nästa vecka. Halleluja!

Vi planerar dop här på ön. Jag är inte döpt, ingen av mina systrar heller, Rosa är inte döpt. Dop är inget som har stått på min agenda över saker som är viktiga i livet. Men för min kille och hans familj är det en sån sak. Som man gör. De flesta dop jag har varit på upprör mig. Inte för att cermonin som sådan är något annat än fin utan för det som sägs. Att barnet tillhör gud, att gud är viktigare än föräldrarna och att nu får barnet tillgång till gud. Är inte gud till för alla? Finns inte gud överallt? I min religion så är gud kärlek. Det goda i livet. Inte sträng och bara till för de som gör ”rätt”. Jag är inte emot dopet men jag känner att jag måste hitta min väg i det här. Wilmas ändå otvungna väg för att hon är ett barn som måste få bestämma själv senare vad hon tror på.

Nu fattar jag att ni tycker att jag kanske borde hoppa över det här. Men jag är med på dopet, jag tycker att det är viktigt att Wilma får en fest, gudföräldrar, det är på något sätt att manifestera att hon finns och är viktig. Men hjälp mig här. Hur gör man en bra mellanvägscermoni? Mellan gud och hippieandlighet? Vilka fina låtar kan man spela? Något annat man ska tänka på? Hur gjorde ni?

Vi har varit ett stort tjejgäng här och jobbat innan midsommar. Förutom att vi jobbade så var det en strid ström av diskussioner, skvaller, teorier och relationsråd. Ett av ämnena som avhandlades vad graviditet och förlossningar. Någon berättade om en kompis som nyligen födde barn i LA och jämställde förlossningen med att ta en fika. Tydligen är det läkarnas största uppgift att se till att mamman inte har ont. Den här LA-mamman hade inte känt någonting.

Jag började med att tycka att det var helt åt helvete. Jag har när det har kommit till krystvärkarna skött det hela själv och gillat att ha kontroll över när det trycker på och så vidare. Men å andra sidan är det väl superskönt att slippa all sveda och värk om man kan?

Jag skulle ha massor av barn om jag slapp vara gravid. Det är inte så att jag hatar det men mitt kontrollbehov är inte riktigt bekväm med de första tre månaderna då det känns som om var som helst kan hända. Så jag blickar avundsvärt på de som upptäcker graviditeten i vecka 12 men vet att det är lika omöjligt för mig som om jag skulle vinna på triss då jag har spottat mina graviditeter när spermien nått ägget typ. Sen tycker jag att graviditeten kunde vara sex månader. Det skulle vara lagom. Man kan liksom stå ut med vad som helst i ett halvår. Eller jag ångrar mig. Första måste vara nio då man måste vänja sig med allt en därefter tycker jag att man kan belönas som gravidstammis att köra lite kortare graviditeter.

Vad vill jag egentligen säga med detta. Jo, att jag denna sena midsommardagskväll funderar på hur man får till den ultimata graviditeten och om allt skulle kännas lättare om det var som att släppa sig att trycka ut bebisen. Men det finns ju något helt fantastiskt nyttigt att knyta ann i en massa månader och sen kämpa järnet, ha ont och göra övernaturligt starka saker för att äntligen få träffa sin alldeles egna bebis. Så jag stannar nog vid ändå att jag gör vad som helst för att få fina, friska bebisar. Ont eller inte. Ja, så är det. Amen.

Om jag var trött i går och klagade över detta är det inget mot vad jag är i dag. Jag har också noterat att jag skrev ett brutalt syftningsfel. Jag menade så klart att ni som har barn som inte sover ska ha en eloge. Aja. Jag hoppas att ni som störde er på detta kommer över det.

Innan jag drar mitt senaste skräckdygn kan jag också berätta att det är teknikstrul med podden men att det jobbas stenhårt på att få upp den så snart det bara går. Vi har noterat alla era fantastiska förslag. Först ut då det var ett gammalt löfte är den totala Singelpodden. Hojtar till så snart den finns uppe.

Som ni ju vet så har Wilma varit risig. Hon är vanligtvis världens gladaste så under hela dagen i går då hon bara var arg, trött och vresig började en liten oro gnaga i mig. Hon ville inte äta eller dricka något heller. När vi var klara med dagens arbete så var hon helt utom sig av trötthet så jag gick och la henne, hon ville inte ha välling men somnade. Jag började googla på magsjukor och kunde efter lite konstatera att det kanske var vätskebrist det var frågan om. Jag ringer till sjukvårdsuppysningen som råder att åka till akuten. Så jag väcker Wilma och åker in.

Efter timmar med trugande med vätskeersättning, konstiga akutbesökare och jobbigt häng får vi äntligen träffa en doktor som genast lägger in Wilma. Då börjar den riktiga skräcken när hon ska få en sond genom näsan, hon får panik och vill bara slita bort den. Jag fick stålsätta mig för att inte bryta i hop där och då. Efter det traumat somnade hon på mig och jag vågade inte röra mig på hela natten då alla slangar skulle ligga på sin plats och jag inte ville att hon skulle vakna.

Nåväl i morse vaknade vi två flaskor vätskeersättning och en flaska välling senare. Wilma var som ny. Nu är vi hemma igen. Wilma är mycket friskare. Jag är en trött, lite skakad mamma som är mycket lycklig över att ha friska barn. Tack för det.

PS. Sanna, jag hade gärna lämpat över lite nattvak på min sambo…om han var här. Jag är ensam på Gotland med mina barn. Han är i stan och jobbar. Så kan det vara i bland.

Jag inser att jag har haft tur. Jag är så in i bänken tacksam att jag har haft barn som gillar att sova. Folk undrar ofta hur jag orkar ha småbarn och jobba samtidigt. Nu vet jag varför! För att jag får sova helt okej varje natt.

Wilma har sen hon fick magsjuka i söndags sovit superdåligt. Jag måste också gå upp och byta på henne en till två gånger på natten och så är det fortfarande. Så jag är helt slut. Jag märker hur beroende jag är av att få sova. Jag lägger mig vid tio varje kväll så att jag senast ska somna elva för att gå upp någon gång mellan sex och sju. Då pappar jag det mesta. Från barn till jobb. Några skakiga sömnnätter sätter mig helt ur spel. Jag inser vilken tunnis jag är.

Så en stor eloge till alla med barn som inte sover. Ni är så duktiga. Riktiga vardagshjältar. Jag är ert största fan.

Min älskade lilla Wilmis har kräkts hela natten. Så jag har ägnat morgonen åt att sanera lägenheten med klorin och tvättmaskinen går på högvarv. Nu sover hon och känner mig typ bakis av de tre timmarnas sömn jag lyckades få. Nu längtar jag så hårt tills vi har flyttat livet till Gotland, pausar lite från förskolan och alla baskilusker och börjar om i höst med kropparna fulla av somriga vitaminer.

Ska försöka vila lite nu när hon ändå sover. Vi hörs snart när mitt tillstånd är lite mer glamoröst.

Vi har väl alla drabbats av det rådande höstliknande klimatet. Regnet har ju fullständigt öst ner hela helgen. Ett varmt tropiskt regn hade ju varit uppfriskande. Älskar varma vårregn då alla dofter kommer fram. Men det här har bara varit deprimerande. Iskallt, huvudvärkframkallande och allmänt trist. Men jag motade deppet i grind med att laga mat och umgås med en massa jag tycker mycket om.

Jag måste säga en sak jag har tänkt mycket på i dag. Att den här tiden jag befinner mig i just nu är så satans lyxig. Lyxen och hela härligheten är barnen. Mina barn och andras barn. Det är så fruktansvärt underbart att få vara med när barn föds och växer upp. Det är kaosigt och knasigt. Men livet blir så himla mycket mer.

I veckan fick vi en ny liten kusin. I dag träffade vi henne. Så fantastiskt! Jag blir nu förtiden rörd till tårar av att se en sån liten alldeles ny person. Det coola är ju att vi kommer följa den här lilla tjejen hela livet. Hon är vår lilla släkting. Det fina att se hennes stolta föräldrar som kommer vara bäst i världen på att vara just hennes mamma och pappa. Jag blir rörd av hur duktig hennes mamma Tove har varit som har klarat förlossningen så bra. Att man klarar det. Ja, allt det där är så stort och fint.

Jag älskar när livet är nära och det är det just nu.

Ni vet ett sånt där ögonblick när hjärtat stannar och tiden står stilla. När livet fladdrar förbi. När livet är så nära att man verkligen känner det i hela kroppen. Så var det för mig i morse. Morgonen började som vanligt. Frukost, packning av skolväska och sånt där helt vanligt. Rosa och Wilma badade. De virade som vanligt in sig i handdukar och gick om kring i lägenheten. Wilma tappade sin och blev jättearg. Jag virade in henne igen. Ser hur hon med sina små ben börjar springa och faller handlöst mot bokhyllan. Jag ser innan det händer vad som ska hända men jag hinner inte fram. En nanosekund efter olyckan lyfter jag upp henne, hon blöder från ögat och näsan. Jag försöker sansa mig, tänka klart, se vad som har hänt. Jag ber Rosa hämta min mobil, ringer Gustav på jobbet, ringer sjukvårdsupplysningen de tycker att jag ska åka in. Skickar i väg Rosa till skolan, ringer taxi de har inga bilar. Packar i hop allt och bestämmer mig för att ta vår bil. På vägen dit börjar Wilma slumra till och det enda jag kan tänka på är att om man har slagit i huvudet får man inte somna. Väl framme får vi komma till doktorn på en gång. Det är inte så farligt. Såren är små och sitter över och under ögat. Näsan är blå. Wilma piggnar strax till och blir sitt vanliga jag. Vi åker hem. Somnar av utmattning båda två, nära, nära.

Min älskade lilla vilda bebis. Rosa var en lugn och försiktig bebis. Som kollade av först och försökte sen. Wilma är precis tvärt om. Hon hejjar på alla hon ser, hon går inte, hon springer, klättrar, hojtar, hoppar, sjunger, pratar som en liten kvarn. Hon är den gladaste och bestämdaste lilla tjej jag har träffat. Hon är min vilding.

Det var ju ett slag sen Rosa var bebis men i dag drog jag mig till minnes och visst besökte vi den där barnakuten ett par gånger i just den här åldern. I dag fick jag en påminnelse om varför allt farligt måste bort och att vad som helst kan hända. Jag är fortfarande lite omtumlad och skör. Måste nog gråta lite innan kvällen är slut. Den där kärleken man har till sina barn är större och starkare än allt.

Nu tar jag tillbaka sommaren och varje dag ska vara viktig. Livet måste vara här, nu och hela tiden.

Hej Hannah!

Jag läser din blogg och har lyssnat på era podcasts och jag är ett stort fan. Alltid intressanta ämnen och en bra blandning av allvar och humor.

Jag har tänkt på ditt inlägg som du skrev den 8e mars (kvinnodagen) och att ni har fått en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej i er uppväxt. Vi fick en dotter för 2 månader sedan och jag tänker ofta på att jag vill att hon skall ha just dessa egenskaper för att jag tycker att det är grunden till hur man blir trygg som person. Har du tips på hur man ger detta till sin dotter? Hur gör man att hon får just ett gott självförtroende och ett starkt nej?

Tack på förhand!!

//Karin

Jag tänkte att det bästa är att jag frågar min mamma Stina.

Här är hennes fem käpphästar:

1. Vi vet ju att det är viktigt att bli sedd! Titta din bebis i ögonen från den är nyfödd och fortsätt hela livet!
2. Träna på att vara närvarande! Det kan vara svårt när tvätthögen växer och diskmaskinen behöver tömmas, men tänk på att jobbet ändå inte görs med tankens kraft (det hade varit härligt) så var med ditt barn som du har i famnen.
3. Ge ditt barn beröm men överdriv inte ditt barns förmågor. T ex tror jag inte man ska säga till ett barn som håller på att sjunka i simbassängen: Älskling vad du är duktig på att simma!
4. Prata, prata, prata! Berätta för ditt barn vad du tycker om och vad du inte tycker om. Prata också om det som händer på dagis, i skolan och på ditt jobb och förmedla dina egna tankar om moraliska frågor och tankar om livet. Istället för pekpinnar får ditt barn med sig till middagsmaten vad som är rätt och fel och förhoppningsvis en förmåga att tycka och tänka själv.
5. Lita på att ditt barn kommer att klara av livet på ett bra sätt. Det kommer att finnas tillfällen med problem men det hör till livet och ditt barn kommer att klara sig mycket bättre om du har tilltro till barnet på riktigt.

Vi har haft härligaste systrarna Hanna och Lina Hedlund här på middag i dag. Inspelning av programmet så klart. De är båda höggravida så man kan kort och gott säga att programmet handlar om allt som rör graviditet, barn, förlossningar att göra.

Här kommer min senaste förlossningshistoria.

Jag var beräknad till den 17 januari. Men redan runt nyår kände jag mig väldigt klar med graviditeten. Sammandragningarna kom oftare och var ondare och hela kroppen längtade efter förlossningen. Kvällen den 5 januari hade min stora tjej Rosa just åkt till sin pappa så jag och Gustav bestämde oss för att göra oss till lite extra, laga trerätters och sippa på ett glas champagne. Det var ju ändå trettondagsafton. Det blev lite sppande men jag minns att jag somnade tidigt i soffan och vaknade några timmar senare av en fruktansvärd huvudvärk. Gick upp drack vatten. Gick upp igen och tog alvedon. Vankade av och ann och längtade efter att det skulle bli morgon. Så fort jag kunde ringde jag till förlossningen då MVC var stängt för att fråga hur många alvedon det var okej att ta. till svar fick jag att de tyckte att vi skulle komma in och ta lite prover.

Jag väckte Gustav och sa att jag bara skulle in till förlossningen och ta lite prover och att han kunde somna vidare. Så typiskt mig att tänka att jag klarar allt själv. Som tur var gick han inte med på det så vi tog en taxi in. Det var snöstorm och hela staden sov.

Väl inne började de ta prover och innan jag hann blinka satte de en ingång i handen. Efter ett tag kom det in en doktor som sa, du har begynnande havandeskapsförgiftning och är öppen två centimeter så det blir barn i dag. Vi sätter i gång dig.

Gustav och jag tittade på varandra. Vi ska få barn i dag.

Därefter la de den där gelen, proppade i mig huvudvärkstabletter och sa sov ett par timmar så föder vi barn sen. Och som jag sov. Jag sov djupare än på flera månader. Det var så tryggt med någon som hade koll på bebisens hjärtljud och mig och allt.

Efter ett par timmar blev jag väckt. Sammandragningarna kom oftare men fortfarande tyckte jag att smärtan var hanterbar. På grund av att jag hade högt blodtryck ville de sätta en epidural för att sänka det. Plötsligt tycker läkaren att bebisens hjärtljud är lite för jämna och ville ta ett mjölksyreprov. Det gjorde ondare än hela förlossningen. Det gick inte riktig som de ville så fler läkare kallades in och de tog i ordentligt. Efter grät jag lite för det gjorde ont på riktigt. Efter någon timma ville de göra ett nytt. Det gick bättre. Då satte mina värkar i gång ordentligt. In kommer en ny barnmorska som säger till mig att det fyrtiofem minuter kvar till nästa prov och  undrar om vi inte ska se till att få ut den här bebisen innan dess. Visst säger jag vi kör. Då är det som om värkarna förstår och drar på så inåtahelvete. På två monstervärkar öppnas jag tio centimeter. Jag skriker till barnmorskan att bebisen kommer nu. Hon tror knappt sina ögon när hon ser hur snabbt det går. Sen provet ligger jag i gynställning, någon frågar om jag kan föda så här men jag protesterar. Det känns helt fel, jag vill föda liggandes på sidan. De kopplar bort alla sladdar och mätapparatur. De tycker att jag har sån koll på krystvärkarna att jag får sköta det själv. Så sätter vi i gång. Jag ligger på sidan och håller Gustavs händer så hårt att knogarna vitnar. Det är som om vi gör det här tillsammans. Hårt sammanhållna med huvudena i hop. Efter första krystningen undrar jag var min bebis är och barnmorskan påpekar att den inte har kommit ännu. Nästa krystvärk är på väg och jag skriker fansjävlaskitpisshelvete. Barnmorkan svara, ja, så får man säga här. Jag tänker på min förra förlossning. Vad jag lärde mig. Tänker att jag ska använda kraften inåt, böja in hakan, göra som om jag gör en situp och trycka ut en tampong. Det funkar. Bebisen är snart ute. Jag andas forcerat, hämtar kraft och så kommer bebisen. Jag hör att barnmorskan säger att det är en stor bebis, fem kilo kanske. Nu ligger en liten blå, svarthårig bebis på mitt bröst. De stryker bebisen om ryggen för att den ska komma i gång. Jag lyfter på benet och det är en flicka.

Den finaste lilla flickan. Jag känner mig som om jag är bäst i hela världen. Jag ser hur Gustav har gått från jag ska bli pappa till pappa. Världen står still för en stund. Snöstormen viner på där ute och alla sover. Utom vi och vår lilla flicka – Wilma.