Har vi talat om det här förut. Strunt samma man kan aldrig få nog av tjejer. Vi är fem systrar. Jag är äldst. Om vi ska vara petiga tre hel (Hannah, Amanda och Amelia) och två halv (Havana och Alicia). Amanda väntar nu den femte tjejkusinen. Det spelar ingen roll om det byts mammor eller pappor det blir ändå inga pojkbebisar.
Förutom alla rön om sex på rätt ställe i ägglossningen, snabba eller långsamma spermier var det första jag fick lära mig angående om det blir flickor eller pojkar var att mamman inte har något med detta att göra. Att det är killen som läger till en X eller Y kromosom. Sen fick jag höra att vissa kvinnor kan stöta bort pojk eller flickspermier i vår familj tror jag att vi är fullständigt allergiska mot allt var pojkigt heter. Är det någon som har hört hur det ligger till på senare tid?
I vilket fall som helst kan ni här se kvinnorna i mitt liv. I mitten har vi farmor Gunny, hon är ju början till allt det här braiga. På översta raden från vänster håll i er nu för nu blir det komplicerat:
Lena (lillasyster Havanas mamma), mamma Stina (alltså min, Amanda och Amelias mamma), Amanda, Bebis-Charlie, lillasyster Amelia.
Undre raden: Jag och Rosa, Fatima (Havanas storasyster), Havana, farmor, Marie (som är mamma till Alicia) och då Alicia (lillasyster).
Sen bildne togs har Amelia fått en dotter som heter Luca och jag har fått Wilma.
Å, vad jag kände att jag längtar efter alla finisar i vår brokiga familj. Ska inom kort bjuda på tjejmiddag.
Alla poddföljare. Vi håller på att testa nya sätt att göra podden på. Inte för att det gamla är dåligt vi vill bara kunna göra många och de härliga viktiga ämnen som vi har tagit upp hittills kommer att ta slut (eller våra anekdoter kommer strax att sina och ni orkar inte höra om min gamla skilsmässa en gång till…) så vi måste vända och vrida lite på formen. I denna episod testar vi hur det blir när vi talar om flera ämnen. Berätta gärna vad ni tycker om det! Tanken är att vi ska hitta den perfekta formen för hösten.
I nästa podd som kommer om två veckor tänkte vi att vi ska testa hur det blir om ni ställer frågor. Vi gör liksom podden tillsammans. Det kan vara frågor om oss eller om annat ni tror att vi kan svara på. Så fråga här i kommentarsfältet så ska vi göra podd av det. Vi kallar den ”Frågepodden”!
Min och Amandas senaste podcast handlar om ju det och väldigt mycket om det praktiska som lätt blir känslomässigt. Vi hänger ut våra män fullständigt så just nu är Gustav och spelar in en egen podd tillsammans med Alex som kommer på fredag. Som ett svar på vår, hur det är att leva med oss. Det ska bli spännande att höra.
När jag var singel mellan min förra relation och den jag har nu hade jag en liten hemlig blogg som handlade om att repa sig efter en skilsmässa och i jakten på den nya stora kärleken. Då skrev jag det här:
Jag lyssnar på musik och städar min lägenhet. Sorterar tvätt i högar, viker in och gör ordning. Jag torkar av, häller kaustiksoda i badkarsavloppet, det har säkert varit stopp i en vecka nu, funderar på hur miljövänligt det är egentligen men tänker att det finns nog inget annat som kan fräta sönder alla lockar som ligger där samlade. Jag slänger lite gamla grejer ur kylskåpet, hänger in sommarjackor i garderoben och lägger alla flip flops på en hylla. Jag tänker bra, jag bara gör och tycker inte att det är tråkigt. Jag tänker på att när jag levde med min exman så var jag alltid arg när jag städade. Var det för att jag tyckte att han hade stökat ner eller för att det alltid var jag som städade. Jag minns inte längre men jag minns att jag var arg. Jag bäddar rent i min säng. Tankarna för mig till hur det var när den inte bara var min. När jag delade den med någon. När jag puffar till kuddarna på sidan som inte är min känner jag att det är dags att ge bort den sidan till någon. För även om det bara är jag och skruttungen så klart, som har sängen just nu så är inte den sidan min. Den tillhör någon annan. Någon jag inte vet vem det är – ännu. Så när kommer du? Du som ska snusa bredvid mig, inte i bland utan varje natt. Du som ska ha dina gympadojjor i hallen, kläder i garderoben och kommer tycka till om vilka kuddar som ska ligga i soffan och kanske ett byte av någon tapet. Vad vill du ha i kylskåpet, du kanske dricker röd mjölk och hatar kaviar. Vad vet jag? Jag kommer förmodligen tycka att du stökar till, vara lite arg när jag städar. Men jag lovar att älska dig alltid.
Jag har precis kommit från middag hos min fina vän Ann Söderlund. Vi lärde känna varandra precis när jag hade fått Rosa. Visst hade vi känt till varandra, varit på samma nattklubbar och jobbat i samma mediabransch i en herrans massa år men av något outgrundlig anledning hade vi inte slagit ihop våra hjärnor och hjärtan. Vi brukar skoja att livet hade blivit alldeles för spännande om vi hade lärt känna varandra innan vi fick barn och att det hade tagit en ände med förskräckelse om vi inte hade haft våra små älskade bromsklossar. Eller så missade vi något helt grymt. Det vet bara universum eller nåt. Men Ann var min första mammakompis. Jag var den första i mitt tjejgäng att skaffa barn så när jag väl blivit mamma var jag liksom tvungen att gå ut och mammakompisragga. Jag minns hur jag ringde upp en kompis till Amanda som jag visste var mammaledig. Hon var supersnäll och tog med mig ut på lattefika och barnvagnsprommisar. Jag är henne evigt tacksam för information om allt från hur man hängde på öppna förskolan till hur man började om med sexlivet efter förlossningen. Ann och jag fann varandra i parken och då vi bodde i samma kvarter kunde vi verkligen börja hänga på ett otvunget sätt. Men vi började vår vänskap med att skriva bok ihop och någon stans mellan raderna skrev vi också en livslång vänskapshistoria.
Vi har aldrig känt varandra utan barn och det får mig att tänka på hur barn prövar vänskapsband. Det kan ju vara svårt nog att inte växa i från varandra när livet tar olika vändningar och barn är ju den ultimata omkullkastningen av tillvaron. Jag var som sagt först i mitt kompisgäng och det tog många år innan de andra började skaffa barn. Jag minns hur de under min första graviditet försvann. Visst de var inte helt borta men det var svårt att kombinera min stora mage med deras krogbesök. Jag kände mig som en helig ko då de inte riktigt ville berätta de smaskigaste historierna och jag ville inget hellre än att frossa i det som inte var min värld längre.
Det är svårt det här. Vänskap övervinner inte allt och de starkaste banden kan bli lite mer sytrådsaktiga. För hur ska man mötas när man äntligen ska ses och den ena har morotspuré i håret, är omgiven av en svag doft av bebisbajs och helst av allt bara vill sova och den andra är stressad över jobbet och bara vill koppla av med en stor, stark drink?
Eller det som blir så påtagligt när man får barn, olikheter runt uppfostran, närhet, egentid? När det inte alls är lika. Sidor man aldrig har sett förut träder fram och personen man älskade hejdlöst helt plötsligt är ganska så kall, konstig eller alldeles för gränslös?
Jag har varit lite bortkopplad det senaste året. Lätt att bli det med ny bebis och jobb som tar mycket tid. Mina kompisar har säkert tyckt att jag varit dödstrist men jag tänker att man får vara det ett tag. Man blir lite tråkig när man är till för sin bebis. Mina vänner med barn har säkert inte ens hunnit tänka tanken då man vet att allt har sin tid.
Jag tror att man ska våga låta testa sina vänskapsrelationer. Vi växer ifrån och ihop. Vi får heller inte vara rädda för att vänskapsrelationerna förändras, har sin tid, kommer och går. I bland måste man jobba lite, uppdatera dom, läka och göra bra igen. Jag har lite sånt att göra nu. Efter lite lätt familjeisolering och tidsbrist ska jag öppna mina dörrar, bjuda in och skaffa tid år mina vänner. Det är tid för det nu.
låter så fruktansvärt uppsträckt och strängt. Men det är ju livsviktiga grejer för att våra barn ska få braiga verktyg att kunna använda sig av för resten av livet. Efter jag hade skrivit en text om att jag och mina systrar av vår mamma fick ett gott självförtroende, en bra självkänsla och ett starkt nej fick jag det här mailet:
Hej Hannah!
Jag läser din blogg och har lyssnat på era podcasts och jag är ett stort fan. Alltid intressanta ämnen och en bra blandning av allvar och humor.
Jag har tänkt på ditt inlägg som du skrev den 8e mars (kvinnodagen) och att ni har fått en bra självkänsla, ett gott självförtroende och ett starkt nej i er uppväxt. Vi fick en dotter för 2 månader sedan och jag tänker ofta på att jag vill att hon skall ha just dessa egenskaper för att jag tycker att det är grunden till hur man blir trygg som person. Har du tips på hur man ger detta till sin dotter? Hur gör man att hon får just ett gott självförtroende och ett starkt nej?
Tack på förhand!!
//Karin
Jag tänkte att det bästa är att jag frågar min mamma Stina.
Här är hennes fem käpphästar:
Vi vet ju att det är viktigt att bli sedd! Titta din bebis i ögonen från den är nyfödd och fortsätt hela livet!
Träna på att vara närvarande! Det kan vara svårt när tvätthögen växer och diskmaskinen behöver tömmas, men tänk på att jobbet ändå inte görs med tankens kraft (det hade varit härligt) så var med ditt barn som du har i famnen.
Ge ditt barn beröm men överdriv inte ditt barns förmågor. T ex tror jag inte man ska säga till ett barn som håller på att sjunka i simbassängen: Älskling vad du är duktig på att simma!
Prata, prata, prata! Berätta för ditt barn vad du tycker om och vad du inte tycker om. Prata också om det som händer på dagis, i skolan och på ditt jobb och förmedla dina egna tankar om moraliska frågor och tankar om livet. Istället för pekpinnar får ditt barn med sig till middagsmaten vad som är rätt och fel och förhoppningsvis en förmåga att tycka och tänka själv.
Lita på att ditt barn kommer att klara av livet på ett bra sätt. Det kommer att finnas tillfällen med problem men det hör till livet och ditt barn kommer att klara sig mycket bättre om du har tilltro till barnet på riktigt.
Tittar på ”Efter tio med Malou” där Doreen Månsson, Rickard Wolf och Christer Björkman pratar om kärnfamiljer. Doreen berättar hur upprörd hon blir av alla kärnfamiljspoliser som finns överallt. De som ser som sin största uppgift att påpeka att halvsyskon inte är ”riktiga” syskon till exempel.
Jag känner att jag blir tokig när jag hör såna sägningar. Jag vill typ slåss och gråta lite. För lite sen råkade jag just ut för en sån sägning av en släkting som just påpekade att vi är väldigt många halvsyskon i min familj. Ja, det är väl härligt svarade jag. En stund senare blev jag rosenrasande. Vad menade hon? Hon ville ju påpeka det här. Som att det var något konstigt? Hur i hela helvetet kan man göra det.
Vi är fem systrar. Tre hel och två halv. Men skit samma. Vi är systrar punkt slut. Som att mina döttrar inte skulle var riktiga systrar? De är så mycket systrar att man inte kan vara närmare. Nära relationer har väl för i hela världen inte med blod att göra. Det har med hur nära man är varandra att göra.
Jag tycker ordet kärnfamilj ska strykas från svenska språket. För vad är det? Varför i hela världen är det fortfarande det som är något bra. Vi är väl förbi det?
Hörde i går att man har kommit på att barn mår inte dåligt av att ha skilda föräldrar utan av att ha föräldrar som bråkar och det är väl självklart.
Vad tycker ni?
Som ni märker sitter jag här hemma i soffan och rasar.
Skicka kärnfamiljen åt helvete. Fram för de familjer som mår bra och älskar varandra hur de än är uppbyggda!
Apropå att det är söndag, jag är lite lätt bakis, rannsakar mig själv och funderar över folks relationer vill jag passa på att göra ett inlägg om detta vanliga fenomen att tjejer mammar sina killar och killar som väljer att bli mammade. Jag har gjort det själv, jag känner en hel hög hobbymorsor och jag iaktar dagligen detta relationsproblem. För det är ett relationsproblem och är det inte så så kommer det bli det inom kort.
Min vän relationsterapeuten skulle med blixtens hastighet ha sagt att det är inte så konstigt att den modellen inte fungerar eftersom en mamma inte vill ligga med sin son och vice versa. Så när man i en relation träder i dessa roller så blir det ett väldigt sexlöst förhållande och sexet är ju just själva kittet som smälter samman två som lever tillsammans. När man hör det är det ju självklart.
Jag känner en kille som alltid väljer morsor av olika slag. Hans problem är ju att han väljer bort den stora, heta och bultande kärleken. Han väljer någon trygg som han ska sitta i knät på, daddas av och som tjatar och gnatar om tusen ting men som aldrig ställer riktiga krav på en jämn nivå. Det gör honom väldigt olycklig. Men han väljer det. Det får stå för honom.
Jag vet ju själv att man inte blir ett dugg lycklig själv heller av att vara en vuxen mans mamma. Det finns inget tristare än att vara den som ska sätta gränser, säga nej – jag tror i ärlighetens namn att det var denna mammagrej som gjorde mig jäkligt ful och färglös under mitt förra äktenskap. Jag hade lika gärna kunnat klä mig i joggingbyxor och förkläde när jag ändå höll på.
Så:
Här med lovar jag att jag aldrig mer ska mamma en kille. Om jag gör det så hoppas jag innerligt att någon låser in mig tills jag förstår att jag är jag, han är han och att vi är vi på lika villkor i all evighet. Amen.
Det var bara de denna söndag framför Så ska det låta…
Jag har bedragit och blivit bedragen. Jag har varit älskarinna, strulat runt för en kväll med någon upptagen, vad ska jag säga det är som det är och vi är alla bara människor.
I vår senaste podcast (Det är lätt att ta för givet att alla vet vad det är. Jag visste knappt själv för ett halvår sen. Nu blir jag säkert lynchad av alla teknikproffs, det är som ett radioprogram fast på nätet. Men det är lätt som en plätt och du kan lyssna när du vill. Vill du lyssna på oss KLICKA HÄR) berättar jag om när jag blev bedragen av min förra man. Jag hade en tremånadersbebis och trodde att jag just var början på min familjeresa. Jag kunde inte i mina hemskaste drömmar tro att det skulle hända mig. Det här är första gången jag delar med mig av den historien på det här sättet. Efteråt kände jag mig stark och det var lite som en inre seger att jag kunde prata om det utan att det gjorde för ont. Inte för än man kan berätta om något sånt utan att det gör jäkligt ont är man fri. Nu är jag fri.
Det gjorde att jag och Amanda uppmanade till att berätta, tala om det och dela med sig. Inte av någon annan anledning.
Det handlar om otrohet. Vi tänkte att vi skulle sparka i gång en otrohetsvecka här på våra bloggar. Med det menar vi inte att alla ska sätta i gång att vänsteprassla hej vilt utan det är dags att vi börjar tala om det.
