Nu är det dags. Jag brukar tala om nio månader upp och nio månader ner när det kommer till graviditetskilon. Det brukar funka ganska så bra men denna gång sitter mina kilon hårt. Nio månader ner har blivit till sexton månader precis samma som två månader efter bebisnedkomst. Jag brukar bara köra lite snäll GI så ordnar det sig men denna gång är allt för mysigt, stressigt, härligt på en och samma gång så det blir varken hackat eller malet. Först tänkte jag mörka och bara göra det här i hemlighet. Det är konstigt hur man alltid har någon form av hemlighetsmakeri runt allt som har med kropp och utseende att göra. Men så kände jag att det är viktigt att jag delar med mig av det här. Jag är ingen bantare. Jag är en nöjd person som tycker att jag är snygg och sexig. Men jag är jäkligt trött på att jag inte kommer i mina favvojeans som satt som en smäck innan Wilma. Som ni ser här på bilden, för er prånglade jag just på mig dem i nattlinne och som ni ser är de varken välsittande eller snygga just nu. Det är inget att blunda för det sitter en mage i vägen.

Så nu kör jag min diet och träning här och nu i all öppenhet. Jag är ingen vågperson så jeansen är min måttstock och mitt mål. De ska helt enkelt sitta snyggt igen. Jag skulle älska om ni som har samma utmaning som jag ville hänga på, dela erfarenheter, bikta sig, stötta och allt som rör en sån här liten hälso-jag-vill-komma-i-mina-jeans-resa.

Det här är min metod. Jag fick ett hett tips om Dukan Dieten. Om ni är intresserade han ni läsa om den här och här! Kort går den ut på att man proteinchockar kroppen i en attackfas för att sen gå över i varannan dag bara proteiner och varannan dag proteiner och kolhydrater. Sen är det en stabiliseringsfas som gör att om man äter som vanligt men alltid har en proteindag i veckan därefter ska resultatet bli det samma för resten av livet. Det är en fransk gubbe som har kommit på detta och revolutionerat hela Frankrike. Så den kör jag sen två dagar tillbaka. Man ska promenera minst 20 minuter om dagen och jag kommer lägga till ett pilatespass i veckan för att ta hand om mina stackars uttänjda magmuskler som inte har en chans att repa sig själva efter min fyraochetthalvtkilosbebis. Så! Jag hoppas att det funkar.

Jag döper projektet till:

Vägen till favvojeansen

Jag har ju berättat förut att det inte blev något stenhårt terränglopp för mig och Amanda på grund av graviditet och sjukdomar som bytte av varandra. Men nu frisk som en nötkärna tar jag tag i det här med motionen igen. Jag älskar när det blir varmare så att man kan träna ute. Men min plan ser ut så här. I morgon ska jag till en Pilates tränare som kallas för Pilates-Elin, tänker att hon ska få ta tag i mig här fram till sommaren. I kombo med det kör jag mina älskade powerwalks som jag försöker få in så ofta jag kan. Ska bli kul att testa vad den kombinationen ger för resultat. Så nu ska jag och mina nymålade naglar lämna Wimsan på dagis för att sen gå snabbt som bara den. Ska lyssna på någon majjig poss också!

Vår hurtiga löpträning fick verkligen tvärstopp med alla sjukdomar. Så fort vi är friska som nötkärnor eller nåt igen ska vi fortsätta. Men nu finns träningstips, scheman och allt man behöver för att bli en riktigt bra löpare under vår ”flik” Skönhet och hälsa!

Jag har också fått massor av frågor var man hittar våra recept. Allt finns under fliken Mat, små filer, recept och allt.

Så här kommer ni in på vår startsida där vi samlar allt vi gör. Från program till podd och faceswap-bilder! 

Linnea-Evelina

jag lade ett löfte mitten av januari: jag ska förändra mig själv och min inställning till mig själv, jag ska börja älska mig själv, acceptera mig själv, se det sköna med träningen-inte tvånget, jag ska äta sunt-för att det känns bra inte för att jag måste bli smalare. jag ska bli mer harmonisk och bli glad igen. jag är på god väg, jag har beställt matkasse med sund mat, börjat gå matlagningskurs i Raw Food, upprepar för mig själv vad jag är tacksam för varje dag, tar ett extra djupt andetag ibland och bytt gym till ett där det finns massa dans och yoga och,det är här det kommer- jag ska springa vårruset! jag sprang det året jag slutade röka för tre år sen, nu är det dags igen. mina springskor jag hade då var gamla redan då, sneda du vet, inte längre vita utan ingrodda grå:( som sjuksköterskestudent räcker inte CSN till nya skor än på ett tag. Please! jag skulle bli så glad och motiverad!

Maila mig din storlek på hannah@perfectdaymedia.se

Jag har också ett par superschyssta springskor att lotta ut!

Skriv i mitt kommentarsfält om varför just du ska ha dem så kommer jag att utse en värdig vinnare.

Det känns som om ingen går upp ett enda onödigt gram under graviditeten nuförtiden. Att åka slalom och spela hårda bollsporter gör man tydligen också lätt som en plätt i vecka 26. Så trycker man ut bebisen, eller tar ett ”enkelt” snitt, glider i sina favvotajtisjeans och fortsätter som om inget hänt. Det har aldrig hänt mig. Jag har inte haft några monstergraviditeter men jag har liksom slappnat av, släppt hetsen och känt livet i mig. Illamående har härjat och äta-hela-tiden-receptet varit det enda som funkat då. Därefter har foglossningen tagit vid och verkligen inte bidragit till en enda lust att ta ett stenhårt gympass av något slag. Jag tänkte på det. När jag hör hur det hetsas runt det här blir jag provocerad och jag undrar om det är för att jag känner mig så jäkla efter, dålig och lat för att jag inte tillhör de där som blir mammor utan ett endaste liten skavank. När jag är gravid vill jag bara sitta still, jag är livrädd att något ska hända så allt som verkar hårt och riskabelt finns inte i min hjärna. Jag vill sova jättemycket, gråta, känna och vara medveten om varje liten spark eller bubbel som kommer från den lilla, lilla människan som ska bli mitt barn. Jag har heller aldrig hamnat under kategorin ”vi som ammar bort alla kilon”. Det har aldrig hänt mig. Under tiden jag ammar är det som om kroppen tänker på hela människans fortlevnad och håller i allt fett för kung och fosterland. Visst en del av överflödet kan jag kämpa bort men det är inte för än efter amningen som det ”rasar” eller var man ska kalla att komma tillbaka till sina gamla efterlängtade kurvor. Så till min fundering. Pågår det en jäkla hets? Vem är det som hetsar? Är det kravet på att vara en underbar fru, en stekhet älskarinna och orättvisan att ens kille inte behöver utsätta sin kropp för någon form av viktuppgång som ligger bakom det här? Killarnas rädsla för att deras välsvarvade flickvän inte ska vara lika dan som innan? Hetsar vi kvinnor varandra? Jag blir ju provocerad så det finns ju något i det här? Är det hälsosamt? Är alla som lagt på sig de klassiska tjugo ohälsosamma? Hur ska vi ha det? Hur gör ni? Berätta! Jag känner att det är hög tid att vi skapar en samsyn och stöttar varandra.

Jag är en riktig periodare när det kommer till träning. Jag har i hela mitt liv tränat från och till. Jag har alltid sysslat med aktiviteter som ridning, skidåkning och annat som är roligt. Men att få till den gnatiga vardagsträningen har minst sagt gått upp och ner. Jag sätter i gång på ett närmast maniskt sätt. Springer, lyfter, spinnar, workoutar…under ett par veckor och om det är en bra period ett par månader. Sen kan det bli inget under en period. Nu är jag i ett skick som är ganska okej men långt i från bra efter en tung graviditet med foglossning, vinter och annat som gjorde att jag var mycket osportig. Under våren gick jag och Wilma på mammabebi-gympa någon gång i veckan för att bara komma i gång. Nu har min kille tillsammans med några andra startat ett lopp som heter ”The Run”. De erbjöd mig och Amanda att få träna med några proffs för att kunna springa en mil den 9 juni. Vi kände att det var en jäkla utmaning men en hejdundrandes chans att komma i form, bli en löpare (alltid drömt om att bli en sån) och kunna bjuda in er att följa med på vår träning var ni än befinner er. Vi hoppas att ni också ska springa loppet tillsammans med oss! Jag börjar verkligen på noll. Första gången våra coacher tvingade ut oss kunde jag springa typ två minuter för att gå i två minuter. Nu har jag tränat fyra gånger sen dess och sist jag ställde mig på löpbandet sprang jag en halv mil utan att stanna. Jag fick lyckokänslor. En träningskick. Det har aldrig hänt förut. Nästa vecka kommer vi att lägga ut hela vårt träningsupplägg. Små filmer från vår träning i hopp om att kunna coacha er om ni vill. Kom gärna med löpningstips ni också! Så gör vi det här tillsammans.