Blus: H&M

Kjol: Åhléns

Strumpbyxor: Lindex

Skor: Din Sko

Nagellack: Essie ”Over the top”

Jag ligger nu här i sängen bredvid min snusande bebis. Snart en vecka efter vi slutade amma. Hon är helt nöjd bara hon får somna liggandes på mig. Det är okej tycker jag. Jag drömmer drömmar på nätterna om att mina barn försvinner och kan inte tolka det som något annat än att jag bearbetar min egen separationsångest. Jag har just åter igen läst igenom alla era kommentarer. Jag blir rörd av att så många, i princip alla är så för det här med amning. Jag läser att ni tycker att det är viktigt att jag bestämmer själv och att man ska låta myset och närheten styra. Det är också fint. Ingen har bestämt åt mig. Jag har bestämt helt själv och det har sina anledningar. Jag skulle kunna amma hur länge som helst. Det hade varit härligt. Men den här gången har jag bestämt mig för att göra annorlunda. När Rosa var liten levde jag under helt andra förutsättningar. Jag och Rosa behövde vår symbios. Det var som ett skydd mot världen. Efter en slitsam skilsmässa bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Jag har jobbat så hårt för det. Min belöning är nog min nya stora kärlek tillika pappa till Wilma. Fortfarande varje dag tänker jag på att göra om och göra rätt. För mig handlar det mycket om att släppa taget och släppa in. Så jag bestämde mig att jag skulle ge min bebis ett år av amning. Det blev tretton månader. Wilma får fortsätta mammatanka på andra sätt. Sova tätt intill och all annan närhet. Den här gången handlade det inte om överlevnad utan göra rätt för alla i vår lilla familj. Den där brokiga som ska stämma och klistras i hop. Där alla behöver en fin liten plats. Jag vill att den ska vara förevigt. Så jag anstränger mig för att göra om och göra rätt.

Har en sak gemensamt. Vi har 42 i skostorlek. Jag började en gång i tiden på en stadig 41:a men efter två barn och en mycket kinkigare inställning till lite små och skaviga skor trycker jag inte längre ner mina fötter i ett par för små skor. Så trots att jag älskar skor har jag aldrig kunnat frossa loss vilket i och för sig säkert har varit bra för min ekonomi men det är ju sjukt trist. Hittar jag snygga skor som sitter finfint så köper jag alltid två par. Jag har koll på vilka märken som gör ”bra” läs stora 41:or och så vidare. Nu har äntligen två svenska märken hört min skobön och har ett riktigt bra och billigt utbud för oss storfotade brudar. Paris Hilton tröttnade också rejält på detta och har gjort en helt egen kollektion.

Här har jag på ena foten en supersnygg blå partysko  från Ellos och på den andra bästa vardagsdojjan (här mitt andra par för denna vinter) från Din Sko.

Jag önskar och hoppas att fler märken ska haka på det här! Jag önskar också att om ni vet fler märken som gör 42:or, TIPSA!

Herre gud vad det här vädret inte främjar en snygg stil. Allt är för kallt. Här har ni en måndagsstil hårt uppjobbad i kylan. Skulle helst ha termooverall eller nåt.

Kavaj: Malene Birger

Lång skjorta:  Scene by Tjalla Malla

Strechjeans: Lindex

Skor: Din Sko

I dag startar jag och Amanda ett lycko-projekt. Det handlar om vår strävan att vara så lycklig det bara går. Från smått till stort. Jag har varit djupt olycklig i livet av en massa olika anledningar. Min skilsmässa för ett par år sen ska vi inte tala om. Då fanns de dagar då jag inte ville gå upp ur sängen. Ett tag var jag så olycklig att jag slutade prata, det var nog då mina vänner var som mest oroliga. Så jag har verkligen varit nere i bråddjupet och vänt. Jag har varit olyckligt kär, olycklig över mig själv, ja olycklig över en jävla massa grejer. Trots detta ser jag mig som en grundglad person. Jag vill att livet ska vara roligt och fantastiskt men det är klart att det ofta är långt i från häääääärligt i bland. Jag tycker att jag har fått ganska bra koll på vad som gör mig lycklig, hur jag håller mig själv i schack men det är ett jobb ska ni veta. Att vara lycklig.

Men precis som Amanda skriver tänker vi utforska, testa, tipsa och försöka leva så lyckligt det bara går. Hitta manualen.

Jag börjar i dag. Så här:

Samla i hop mig själv och starta om.

På söndagarna har jag otroligt behov av att samla i hop mig själv. Jag tänker att jag är som om att alla jag har träffat under veckan har tagit en liten bit av mig så att jag är alldeles trasig i mina konturer. Min hjärna är mosig och mitt hjärta är mjukt. När jag var yngre botade jag mig själv genom att åka hem till mamma på söndagsmiddag. Hon drog i gång söndagsmiddagarna när jag flyttade hemifrån sjutton år gammal. Min kloka mamma kände att hon behövde samla ihop oss en gång i veckan. De här middagarna blev livsviktiga för mig, mina systrar och mina vänner. Det var här vi pustade ut, grät lite, skrattade, fick en kram och blev oss själva igen efter veckan. Vi åt alltid spaghetti och köttfärssås det var som vår familjs kosher. Sen blev vi med egna familjer så det är ett helt megaprojekt att få till en regelrätt söndagsmiddag men det händer fortfarande i bland. Nu har jag min egna söndagsritual.

På söndagarna vill jag helst aldrig klä på mig. Om jag måste väldigt mjuka och snälla kläder. I dag har jag nattlinne och raggsockor. Förmiddagen går åt till att dricka kaffe, läsa morgontidningen, något magasin, gosa med mina barn, hjälpa Rosa med något pyssel… Jag har gråtit en gång i dag åt en fantastiskt inslag på Nyhetsmorgon.

Någon gång efter lunch gör jag en nystart.

Jag tar fram min kalender och familjens köksmånadskalender. Så går jag igenom min vecka, Gustavs vecka, Rosas veckobrev från skolan och för noggrant in allt som ska hända under kommande vecka. Jag bokar barnvakt om det behövs och allt annat som gör att jag har koll.

Sen mot kvällningen så ser jag till att det blir ordning och reda på mig själv. Jag badar, rakar ben, lägger kanske en välgörande mask om j och målar naglarna.

I min perfekta värld är nästa steg att jag går igenom mina kläder inför veckan också. Men jag är inte där riktigt än.

Det här gör att jag hittar mig själv, rustar mig inför veckan, inte har något som gnager jag inte har koll på. Jag sätter helt enkelt ramarna för veckan som kommer så att jag får lugn och ro i min hjärna. Det ger mig mer tid för lycka.

Sätter nästan morgonkaffet i halsen när jag i dagens DN läser att Socialstyrelsen i Sverige ”avvaktar och uppmanar kliniker att erbjuda fri konsultation” när 4000 kvinnor har PIP-implantat. För er som inte har läst om det här har följande hänt.

1991 startar fransmannen Jean-Claude Mas ett företag som tillverkar skönhetsprodukter, Poly Implant Prothése, PIP. Redan 1995 misstänks silikonimplantaten av USA att vara skadliga. Därefter följer år av brustna implantat, utbyte av innehåll men trots detta kommer PIP att bli en av världens största protestillverkare. Nu är VD:n för fuskföretaget ställd inför rätta och tusentals kvinnor runt om i världen går just nu runt med PIP-implantat i brösten.

Det som upprör mig å det grövsta är att Frankrikes hälsominister uppmanar alla franska kvinnor med PIP-implantat att operera bort dem i förebyggande syfte och försäkringskassan står för kostnaderna. Vill man lägga in nya grejer i brösten får man helt enkelt betala dem själv. En superbra deal tycker jag. Men i Sverige får man gå på en fjuttig konsultation, eventuellt om man hittat en klinik som vill erbjuda det. Bort med implantaten! Direkt! 4000 kvinnor i Sverige löper stor risk att bli sjuka!

Jag har en väldig respekt för operationer. Bara tanken på att det skulle kunna bli fel gör mig livrädd för att ens tänka ”nya bröst”. Sen att det skulle läcka läbbigheter ut i kroppen, vara, inte läka, bli snett, hårt eller något annat som är långt i från de tjusiga och perfekta brösten känns otroligt obehagligt. Har du PIP-implantat?  Gjort en operation som blivit fel? Hur vanligt är det egentligen och varför gör inte svensk sjukvård det enda rätta och erbjuder hjälp?

Herre gud vilken vecka. Jag minns knappt hur den började. Jag hatar när jag lämnar en jobbvecka med känslan av att jag har en massa att-göra-grejer kvar. Så är det lite den här fredagen. Lite oroligt. Lite stökigt. Inte helt klart. Jag tror mest att det beror på att allt är lite upp och ner. Amningen. I natt sov Wilma mellan 00.30 och 06.20, det har aldrig hänt förut. Bebishalleluja! Sajten. Ja, här är vi nu med sajt och allt. Det blir bra. Tillsammans med er blir det sakta en härlig värld att vara i, det är i alla fall det som är tanken. I dag har vi sett grovklippningen på programmet. Det är alltid läskigt och skämmigt att se och höra sig själv. Jag och Amanda skrattar ihjäl oss åt våra miner i vissa klipp. Tro mig när jag säger att det är svårt att bedöma sig själv. Jag är tvungen att gå utanför mig själv och låtsas att jag tittar professionellt på någon annan. Nu tar vi helg tycker jag. Jag ska gossa med min bebis, träna, titta på Mello och bara fylla mig till bredden av bra ting. Det är helgplanen.

PS. Jag tog en trött fredags-soff-bild på mig själv. Vår katt Tigenblomma ville också vara med. Så här bjuder jag er ”Trött kvinna med katt”.

Alltid lika kul!

Jag är en riktig periodare när det kommer till träning. Jag har i hela mitt liv tränat från och till. Jag har alltid sysslat med aktiviteter som ridning, skidåkning och annat som är roligt. Men att få till den gnatiga vardagsträningen har minst sagt gått upp och ner. Jag sätter i gång på ett närmast maniskt sätt. Springer, lyfter, spinnar, workoutar…under ett par veckor och om det är en bra period ett par månader. Sen kan det bli inget under en period. Nu är jag i ett skick som är ganska okej men långt i från bra efter en tung graviditet med foglossning, vinter och annat som gjorde att jag var mycket osportig. Under våren gick jag och Wilma på mammabebi-gympa någon gång i veckan för att bara komma i gång. Nu har min kille tillsammans med några andra startat ett lopp som heter ”The Run”. De erbjöd mig och Amanda att få träna med några proffs för att kunna springa en mil den 9 juni. Vi kände att det var en jäkla utmaning men en hejdundrandes chans att komma i form, bli en löpare (alltid drömt om att bli en sån) och kunna bjuda in er att följa med på vår träning var ni än befinner er. Vi hoppas att ni också ska springa loppet tillsammans med oss! Jag börjar verkligen på noll. Första gången våra coacher tvingade ut oss kunde jag springa typ två minuter för att gå i två minuter. Nu har jag tränat fyra gånger sen dess och sist jag ställde mig på löpbandet sprang jag en halv mil utan att stanna. Jag fick lyckokänslor. En träningskick. Det har aldrig hänt förut. Nästa vecka kommer vi att lägga ut hela vårt träningsupplägg. Små filmer från vår träning i hopp om att kunna coacha er om ni vill. Kom gärna med löpningstips ni också! Så gör vi det här tillsammans.

Linne: H&M

Kofta: H&M

Kjol: Åhléns

Strumbyxor: Twilfit

Armband: Ellos