The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.