Arkiv för tagg bad religion

- Sida 1 av 3

Har ni fått tomtar på loftet, Bad Religion?

av Mattias Kling
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.

Kära Bad Religion.

Jag väljer att tilltala er som ett kollektiv, likt om ni vore mina vänner, en position som ni har förtjänat på många sätt.

Ni vet ju att jag gillar det ni gör. Det har jag poängterat vid flertalet tillfällen, antingen genom mina texter i allsköns forum eller då jag de facto fick säga det till er personligen där i Los Angeles i augusti 2001, och jag ser egentligen ingen anledning att revidera den inställningen på något rakt igenom konkret sätt.

Jag har alltid stått bakom er. Stöttat er. Försvarat karriärdrag och infall som kanske inte tycktes helt rimliga för en person utanför den innersta kretsen, men som jag ändå på något sätt antog ni hade en tanke med. För det är ju det som ursprungligen gjorde oss till vänner. Att ni hade en förbannat god och välformulerad tanke med det ni har erbjudit publiken i mer än 30 år, om man i detta räknar in vissa inaktiva perioder.

Handen på hjärtat, det kanske inte var det som ursprungligen fick oss att mötas där i en verklighet som är så annorlunda än den som existerar 2013.

Som så många andra hormonkluster under den sena delen av 1980-talet blev jag först varse om er existens via tysk thrash metal, hur vrickat och slumpartat det än må låta. Det var ju på Kreators frontman Mille Petrozzas bröst jag först såg ert namn och elementära crossbuster-logo. Jag såg honom bära er t-shirt på livebilder i Metal Hammer och i videon till låten ”Betrayer” och fattade direkt – duger det åt Mille är det fantastiskt för mig.

Döm då min förvåning då jag slutligen fick höra er musik. Det här var ändå på 1980-talet – före internet, före Spotify, före allt nu-mentaliteten – och det enda sättet att utforska ny musik var via kompisar, radion, skivaffärer eller MTV. Spelades inte det man sökte där eller fanns inne i sortimentet hos plattnasaren var det bara till att beställa – och sedan artigt sitta och vänta på att produkten i fråga skulle dyka upp. Vilket kunde ta alltifrån en vecka till ett halvår. Tro fan att man var mer kär i musiken under dessa förutsättningar.

I alla fall. Jag visste då ingenting om er eller er musik. Allt detta var ett mysterium och en fantasiföda. Sånt jag tänkte på, föreställde mig och laddade upp inför. Hur skulle det låta? Troligen hårt som fan med tanke på vem som bar er tröja och hur er logo var designad. Okej för att själva bandnamnet kanske inte var lika brutalt som exempelvis Kreator, Sodom, Bathory eller Possessed – ni hade ändå det godkännandet. Som jag skrev tidigare: duger det åt Mille är det fan i mig gott nog för mig.

Därför kan jag ju inte säga annat än att jag blev aningen chockad då jag slutligen fick mitt beställda exemplar av ”No control” i posten – en överraskning som knappast blev mindre då jag såg omslaget. Inga gravstenar, monster, zombies, domedagsvisioner eller blod. I stället blott fyra versalt skrikiga ord i grällaste möjliga färgskala, väldigt åttiotalspastellig; BAD RELIGION NO CONTROL.

BadReligionNoControl
”No control” släpptes den 2 november 1989 via gruppens egna bolag Epitaph.

Jag får erkänna att jag kände mig lite blåst. Vad fan är det här? Nu har en snubbe som har skrivit låtar likt ”Pleasure to kill”, ”Tormentor” och ”Flag of hate” så medvetet marknadsfört en grupp till sina fans – och så ser dess omslag ut som något som The Village People hade tyckt varit bjärt i överkant. Nåväl. Nu är ju den som dömer hunden efter håren rätt trångsynt och den som hatar en skiva bara för dess konvolut än mer korkad, så jag tog ju ändå och la skivan på tallriken (den kostade ju trots allt 150 spänn, en förmögenhet för en grundskoleelev vid den tiden). Och sen dess har mitt liv inte riktigt varit detsamma.

Jag sökte och förväntade mig thrash metal – jag fick något förändrade min värld. Så till den milda grad att jag än i dag, i en annan tid och i ett annat liv och i en annan stad och 24 år senare, kan få gåshud bara av att tänka på Pete Finestones sekundsnabba trumslag som inleder ”Change of ideas”. De var en skiljelinje. En markering mellan före och efter. Något livsomstörtande, om ni så vill.

Där och då var jag fast. Liksom naglad under knappa minuter som rasar förbli likt ett ögonblick – perfekt längd för att trycka in två gånger på stofiltingesten C90-kassett – och som aldrig tycks hämta efter andan. Den dyker bara rakt in i handlingen, spikar fast lyssnaren vid högtalarna och försvinner lika snabbt som den har dykt upp, via ”The world won’t stop”.

Där hände det. Själva anledningen till att jag i mångt och mycket är den jag är serverades på 33 varv i minuten, kort, koncist och väldigt okomplicerat. Kan man tycka.

För det är ju just det. Även om vi kan kalla det där ursprungsmötet mellan vinyl och skivspelarnål för kärlek vid första öronkastet krävde det som levererades något mer än ordinär slentrianlyssning. Som alltid, det som på ytan kan tyckas enkelt är det inte så fort man skapar bort ytfernissan och inspekterar det som finns därunder. Och just så är det med er gärning, har jag blivit varse. Jag började när den första glädjechocken hade lagt sig studera texterna. Fattade ganska snart att jag inte begrep så mycket, egentligen.

Men de väckte tankar. Gav mig lust att gräva djupare, att ta reda på vad dolde sig bakom akademikerord likt ”besiege” och ”fecundity”. Att tränga djupare. Begripa. Ta till mig. Rakt igenom förstå vad gruppen försökte förmedla via dessa resonemang.

Jag behöver inte i detta forum gå på djupet om detta. Om Queensrÿche är den tänkande människans heavy metal (en ganska snofsig titel, egentligen) är Bad Religion punk med doktorshatt. De kan resonera runt alltifrån evolution till politik till religion, ofta på ett sätt som inte alltid är lättbegripligt eller inbjudande förpackat, men de vill säga något. Om värden, om livet och om allt som teoretiskt går att håva in i den påsen.

Det var säkert den reaktionen ”No control” önskade väcka. En uppmaning att stanna upp och tänka till, ifrågasätta förhållningssätt och reflektera över vad ideologier och sanningar egentligen betyder – och hur man som individ kan använda sig av detta för att leva sitt liv i intellektuell opposition, i stället för att blint svälja all skit som kastas ens väg.

Vi kan säga att skivan gjorde just det med en då 17-årig gymnasist i Kalmar. Kanske inte en vassaste kniven i lådan, men ändå intresserad av att tänka till och tänka om. Och som egentligen bara behövde en knuff i rätt riktning för att slå in på en väg som sträckte sig bortom Hollywoods dundrande propaganda och metalvärldens ofta ogenomtänkta provokationer.

Med detta önskar jag berätta för er, kära Bad Religion, exakt vad ni betydde i formandet av den människa som skriver det här. Som nu, 24 år senare, kanske inte har skrapat mer än på ytan till era akademiska teser och resonemang, men som aldrig har slutat lyssna när ni lägger fram dem. För jag stod ju kvar där under de tuffa åren. Jag lämnade inte er sida ens då ni släppte den hemska skivan ”No substance” 1998 – trots att samarbetet med Die Toten Hosen-Campio i pinsamma ”Raise your voice” nära nog fick mig att kasta plattan ut genom fönstret – och jag accepterade de plattor som gjordes under gitarristen Brett Gurewitz frånvaro under 1900-talets sista decennium i det skick de var. Jag var kanske inte nöjd, men jag gav inte upp. Tappade inte hoppet om att ni skulle hitta tillbaka till den magiska laddningen som präglade skivsviten från ”Suffer” till ”Recipe for hate”.

Reportaget från Los Angeles publicerades i Close-Up nummer 49 i januari 2002. Pinsamt dåligt skrivet och disponerat, kan jag tycka i dag. Men likväl finns det där.

Och jag fick ju min belöning där i Los Angeles i augusti 2001. På uppdrag av Close-Up Magazine fick jag den stora äran att hälsa på i mytomspunna Westbeach Recorders i Hollywood för att förhandsinspektera er stora återkomst ”The process of belief” (slutligen släppt i januari året efter). För det var ju precis så det kändes där och då, med Gurewitz åter i truppen och en reträtt till Epitaph efter sju år och fyra skivor i storbolagsland.

Det blev startskottet för den stora comebacken. Ett nytt millennium där internet har fört oss människor närmare varandra, men där terror, hat och allsköns trångsynthet har gjort att vi tycks hata mer än någonsin. Det var sådana ämnen som drev de utmärkta comebackskivorna ”The empire strikes first” (2004) och ”New maps of hell” (2007) och även om jag inte imponerat har hjulat av upphetsning över uppföljarna ”The diset of man” (2010) och årsgiven ”True north” har de ändå varit plattor som få kan göra. Det är mest i sammanhanget som de inte känns lika självklara.

Just därför har jag så svårt att svälja ”Christmas songs”, den ep som släpptes runt allhelgona. Jag begriper inte själva syftet. Kan inte acceptera hur den ideologiskt skaver mot det jag upptäckte där på 1980-talets sista år. Kan inte skaka av mig känslan av att den bara känns … ovärdig.

Ni har säkert era skäl till varför skivan såg dagens ljus. Om de så må vara att ”en bra låt är en bra låt” eller att samla in pengar till organisationen Snap, som jobbar med de som har drabbats av sexövergrepp begångna av präster är egentligen egalt. Jag har redan uttryckt detta i exempelvis den recension som publicerades i Aftonbladet i fredags, så det finns ingen större anledning att vrida om kniven. Men jag begriper fortfarande inte själva andemeningen med att pryda er officiella diskografi med denna utgåva.

Jag har skrivit det förr, men frågan tåls att ställas ännu en gång: Har ni fått stilla fnatt?

Fotnot: Det här inlägget får fungera som ett appendix till mitt tyckande runt ”Christmas songs”. En förklaring till varför jag har så svårt med skivan, vilket mer grundar sig i ideologi än dess själva utförande. Bad Religion har alltid varit mer än musik för mig. Jag hoppas att det inte finns anledning att omvärdera den inställningen hädanefter.

Anti-Christmas bonanza – veckans tyckande är också ganska juligt

av Mattias Kling
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.

:+:

Bad Religion

Christmas songs

Epitaph/Playground

Bad_religion_christmas_songsPOPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.

Bästa spår: ”O come, o come Emmanuel”.

VECKANS TWEET:

Tweet 13/12

• Lyssna på ”Christmas songs”: Wimp, Spotify.

• Lyssna på ”Det är inte snön som faller”: Wimp, Spotify.

Så lät november 2013: Listor på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
homer-sleeping-funny-nike

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Förra veckans tyckande var återigen inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
computing_stress

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.
Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Tweet 25/10 2013

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

It was written in blogg (FGIF, pt 11)

av Mattias Kling
Homer-woo-hoo

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

To ride, blogg straight and speak the truth (Veckans viktigaste, pt 9)

av Mattias Kling

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga :+++: är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Den här veckan har jag skrivit lite om Bad Religion, Dropkick Murphys och No Zodiac

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:+++:

Bad Religion

True north

Epitaph/Playground

PUNKROCK Som vanligt handlar det inte primärt om exakt vartåt kompassnålen pekar, utan snarare om exakt hur förförisk och frestande riktningen är.

Det är således inte speciellt vidkommande hur de 16 kompositionerna i sig låter (det vet alla vid det här laget), mer avgörande är i stället dess själva finish. Och det är också där legendarernas sextonde studiogiv och tillika aviserade avskedsföreställning avviker från den sprudlande kreativa utlösning gruppen har upplevt under 2000-talet.

De stunder då sextetten försöker sig på en även så varsam kursändring – främst Agent Orange-minnande ”Dharma and the bomb” – framstår aningen riktningslösa, medan bristen på overkligt bra toppspår gör att ”True north” sällan är precis den stjärnsprakande final en 34-årig karriär är förtjänt av.

Bästa spår: ”Dept. of false hope”.

:+++:

Dropkick Murphys

Signed and sealed in blood

Born & Bred/Universal

FOLKPUNK Avrundande ”End of the night” sammanfattar mycket av kontentan. Här fastslår plåtvissleseptetten att sista beställningen inte är synonymt med slut på det roliga, vilket i sig är en träffande beskrivning av dess lyckade refrängmission.

Liksom mycket annat i diskografin är armkroksvals nummer åtta nämligen bräddfylld med melodier som är omöjliga att bli av med. De är lite som mormoner, singelkompisar eller vägglöss, så fort de uppnår mänskig kontakt biter de sig kvar. På ett sätt som denna gång ofta, lyckligtvis, berikar och som endast bitvis irriterar. På så sätt är ”Signed and sealed in blood” en ganska så genomtrevlig svängom enligt mallat snitt.

Fansen jublar och dansar, de mindre brydda tjurar i hörnen – allt medan Dropkick Murphys skrålar vidare med skummande glas.

Bästa spår: ”The battle rages on”. (Lyssna på Spotify och på Wimp)

VECKANS TWEET

(Lyssna på Spotify och på Wimp)

Bye bye 2012 – här är förra årets sista spellista

av Mattias Kling

Den 2 januari är det väl hög tid att göra likt kungen och vända blad. Liksom sluta pärmen om det gångna och i stället öppna upp för det som komma skall.

Därför ska jag efter det här inlägget inte gnälla mer om det som har varit. Det är ju gjort vid det här laget, låtar och skivor har dryftats, presenterats och analyserats.

Men man kan också se december månads låtkavalkad som en försmak, då vi under de gångna 31 dagarna har fått nafsa lite lätt på kommande plattor från exempelvis Bad Religion, Hatebreed, Helloween och Dropkick Murphys.

Och mer om dessa utgåvor blir det framöver, var så övertygade om detta.

Fram till dess finns decemberlistorna här för Spotifyanvändare och här för de som hellre väljer Wimp.

Rått nytt år, kära läsare. Hoppas huvudvärken har lagt sig en smula vid det här laget.

Bedömt: Year Of The Goat & Dr Living Dead. Med mera.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB