Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Med tanke på det som kommer ur PA-systemet kan det ju vara något helt annat. Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian” med Fear Factory-sång och halvsansat temperament. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.