Arkiv för kategori Metaltown 2013

- Sida 1 av 1

Bonusrecensionen: Meshuggah tragglar och dribblar – väldigt fantastiskt

av Mattias Kling
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör't. Foto: Thomas Johansson
Fredrik Thordendal och Jens Kidman gör’t. Foto: Thomas Johansson

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Nej, här firar vi minsann inte söndagar, inte

av Mattias Kling
Sångaren Jocke Berg och basisten Magnus … eh … Martin Sandvik firar att det inte är veckans sista dag. Foto: Thomas Johansson
Sångaren Jocke Berg och basisten Magnus … eh … Martin Sandvik firar att det inte är veckans sista dag. Foto: Thomas Johansson

Ett av banden som faktiskt drar lite större publik den här något avslagna lördag är hemmasönerna i Hardcore Superstar. Som nära setavrundning kör ”We don’t celebrate sundays”, likt för att poängtera veckodagens status.

Självklart funkar det bra. Även om det här är ett band som jag stundtals har varit aningen för snäll mot (turnépremiären i Malmö tidigare i våras borde egentligen ha fått :+++: i stället för de :++++: som blev facit i tidningen dagen efter) så är deras timme på Fire Stage precis sånt som krävs för att väcka Metaltown ur eftermiddagslunken.

Och ja, det funkar bra. ”Last call for alcohol”, ”Someone special”, ”Above the law” och ”Dreamin’ in a casket” är festivallåtar med versal begynnelsebokstav och Jägermeister i strupen.

Lördagskänsla, liksom. Och som sådan storslaget verkningsfull vid sidan om-underhållning.

Bonusrecensionen: Napalm Death vröffar hårt mot roffarna

av Mattias Kling
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Med tanke på det som kommer ur PA-systemet kan det ju vara något helt annat. Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian” med Fear Factory-sång och halvsansat temperament. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Brian ”Head” Welch headbangar för Guds skull

av Mattias Kling
20130706-164826.jpg
Huvudet och resten av pojkarna live på Close-Up-scenen.

Man kan ju förstå att livet som turnerande musiker kan vara lite tråkigt. Mycket väntan, liksom. Dödtid som är svår att fylla när man har vänt vin, kvinnor och profan sång ryggen.
Därför är det kanske inte så konstigt att Head passar på att fylla dagen med något vettigt – som att spela med sitt Love And Death i Close-Up-tältet, nära nog sju timmar innan han och resten av Korn ska knyta ihop den här festivalen på dess största scen.
Det är en generös gest. En chans för fansen att se ett dragplåster i en annan form, vilket är schyst.
Desto tristare är då gruppens musik. Om du slår upp en Wikipediasida ägnad åt nu metal torde du där hitta mycket av repertoaren, i all sin nedstämda bullrighet och föga finessrikhet.
Så kan det gå.

Bonusrecensionen: Fjädrar vad Soilwork är sympatiskt trevliga

av Mattias Kling
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Sabaton-Pär: Jag tycker folk borde vara glada över vår framgång

av Mattias Kling
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.

Dags för del två i den här korta serien med överblivet intervjumatieral som inte fick rum i reportaget om Falubandets seglats ombord på den tyska metalfärden Full Metal Cruise.

I dag är det bandets basist och ekonomiskt ansvarige Pär Sundström som får komma till tals. Viel spaß, som tysken hade sagt.

…om att vara manager för bandet:

– Så har det varit och så kommer det väl att vara tills vi hittar någon som är bättre. Det finns ju folk som kan det här mycket bättre än mig. Men det finns ingen, förutom möjligtvis Jocke, som brinner mer för Sabaton. Det är jag bäst i världen på och det har tagit oss ganska långt. Men i framtiden vet vi att vi behöver någon, men det måste vara rätt människa.

…om framtiden för Sabaton:

– Det finns mycket som påverkar. Hur ser världen ut om fem eller tio år? Det kan ju vara världskrig eller ekonomin kan ha kollapsat och ingen har några pengar. Kolla på Grekland och Spanien nu, där det är stor kris. De var väldigt stora på hårdrock för tio år sedan och jag tror ju inte att de människorna har blivit hiphopare nu bara för att de inte har råd att gå på lika många konserter. Det gäller att dra in dem till bandet så att de väljer att köpa en biljett till vår konsert i stället för något annat band. Så ser jag på alla länder. För i stort sett överallt finns det folk som kan betala en biljett. I Sverige är det extremt, här kan vi ha 17 arenashower på ett år och en rad festivaler. Och det kommer folk. Så är det ju inte i Spanien. De kan ha en festival och folk har råd att gå på en eller två konserter. Då måste man se till att vara så bra att de väljer oss. Jag vill spela överallt. Jag är nyfiken och vill vara i alla länder.

…om hoten mot bandet:

– Det jobbiga är att det baseras runt musiken. Det är ingen som känner oss personligen som tycker illa om oss. Vi har aldrig varit otrevliga. De som känner oss tycker att vi är fantastiskt trevliga människor och sympatiska och enkla. Och när vi åker runt och gigar så har vi som vana att städa vår egen loge. Vi har aldrig skräpat ner, vi har aldrig förstört något. Vi har varit supersnälla hela vägen. Vi har aldrig ställt till med problem för några arrangörer så att de har förlorat pengar. Så det finns ju ingen som känner oss som har något emot oss, utan det är folk som stör sig på att vår musik är för lättlyssnad eller som blir förbannad för att våra fans är så hängivna. Så det triggar igång folk att hata oss bara därför.

Bara det musikaliska?

– Säkert även med texterna. Det finns folk som tar illa upp. Och intressant nog är det folk från extremhögern som hotar oss. Det är de som är förbannade om att vi sjunger om när det gick åt skogen för nazisterna.

– En del människor tog väldigt illa upp när vi splittrade bandet. Vissa fans blev lite besvikna över det, vilket är konstigt. För vi är ett bättre band nu. Vi har bättre möjligheter, kan skriva bättre låtar och vi är ett säkrare liveband. Och de flesta tycker så, förutom en kille i Tyskland. Eller kanske fler.

…om att inte känna sig hemma i sin egen hemstad:

Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund
Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund

– Man är ju uttittad hela tiden. Det är en liten stad där alla känner igen en. Och alla har en uppfattning om mig, även om de inte känner mig. Och även om det inte är människor som känner mig så vet de vad jag gör, eftersom de har sett eller läst något om mig. Men även de människor man känner hör saker om oss ryktesvägen om allt möjligt. Om att vi tar jättemycket droger och att vi är helt galna, man hör det ena efter det andra. När man går runt i Falun så känner man det, att varenda människa bedömer en. Tyvärr dömer de inte efter den människa jag är, utan vad de har läst om mig. I en större stad hade det inte varit ett problem, men vi är extremt profilerade i Falun i och med att vi har festivalen där och tidningarna skriver om oss hela tiden. Det har ju aldrig kommit en artist från Falun som har varit i närheten av så stor som oss. Förmodligen ingen annan kändis heller. Så i dagsläget är vi ambassadörer för Falun och ett av stadens starkaste varumärken utåt.

Sticker framgången folk i ögonen?

– Det gör den absolut. Det finns ett band i Falun som har skrivit en låt som heter ”Imagine yourself that your band came from the same town as Sabaton” (Livet Som Insats) och på ett sätt kan jag tycka att det är så korkat. Jag tycker de borde vara glada istället, för vi har gjort rätt mycket för hårdrocksklimatet i Falun. Vi stödjer lokala festivaler, vi stöttar lokala band, vi kör clinics, pratar med politikerna och ser till att det behålls replokaler i stan. Och skulle vi försvinna då försvinner en stor del av Faluns musikliv, så är det ju. Om man hade varit smart hade man ju i stället försökt haka på oss och göra något bra av det eftersom vi har öppnat en rad dörrar.

Kommer det hatet från skilsmässan, som har delat folk i läger?

– Till viss del. När det stod om det i tidningarna så framstod jag och Jocke som de som drev igenom det hela, eftersom vi är så hängivna. Och lite så är det. För vi har ju en plan för Sabaton, vi ska framåt och vi ska växa. Och det stör väl en del människor. Men mer handlar det nog om att det sticker i ögonen på folk när det går bra för någon.

– Folk inom näringslivet i Falun tycker Sabaton är fantastiskt. När jag går på företagssamlingar så är alla nyfikna. Någon annan kan stå där och prata om att han just har startat ett företag som trycker suddgummin, och det är ju bra. Men inte lika spännande som när jag berättar att vi har gjort 130 gig, vi reser till 50 länder på ett år och har miljontals fans över hela världen. Det är roligare och lite mer spännande att lyssna på. Och alla de som sitter där har jobbat hårt, de är chefer och driftiga, och de gillar det här. Det får dem att inse att det inte bara är flumskallar som sysslar med hårdrock utan att vi driver företag och är businessminded. På så sätt har vi öppnat dörrar till andra företag, så man kan ju tänka sig att när det kommer andra människor från ett annat band att folk inom näringslivet är mer open minded.

…om relanseringen av Rockstad: Falun som Sabaton Open Air:

– Många missuppfattade grejen. Egentligen förändrar vi ingenting. Från början såg vi Rockstad: Falun som att vi skulle kunna putta undan Sabaton och göra det till en vanlig festival, men snart insåg vi att det inte går att plocka bort oss för då skulle det gå ekonomiskt i kras. Det finns ingen som kan investera och ligga och förlora miljoner år efter år. Vi förlorar pengar varje år på att göra den här festivalen.

– Så vi satte oss ner och funderade på vad vi egentligen vinner på att göra den här festivalen. För det är ingen i Tyskland som bryr sig om att Rockstad: Falun har bokat Mustasch. När vi skickar det till våra fans så undrar de ju bara vad det här är för liten festival som hela tiden kommer från Sabaton. Så vi fick ju inte ut något av det, vi förlorade bara pengar varje år. Varför ska vi hålla på så varje år? Vi fick inte in tillräckligt med folk för att gå runt på den och vi vinner inget på den. Då hade vi två vägskäl: antingen lägger vi ner den och slutar förlora pengar eller så använder vi festivalen på rätt sätt, för att stärka Sabaton. För att förklara för folk att vi faktiskt har en egen festival. Och det fick precis det genomslag vi ville ha. Några dagar senare var jag på en musikmässa i Frankfurt för att göra reklam för gitarrmärket ESP och där märkte man hur det hade slagit igenom. Varenda människa som jobbade för något företag där nere fattade plötsligt vad det handlar om. Alla blev imponerade. Och precis som vi hade önskat så stärkte det Sabatons varumärke ute i Europa. Vi räknar aldrig med att kunna boka några dyra band, i stället beslutade vi i år att inte höja budgeten utan satsade på att det är Sabaton som är dragplåstret. För även om vi hade dragit dit Helloween så hade de inte dragit dit tillräckligt med folk för att det skulle betala sig. I stället är det vi som drar dit fansen, och så ger vi besökarna något som är kul i stället. Alla bokningar vi gör grundar sig på vad vi tycker är bra, inte vad som säljer extra biljetter.

– Nu har festivalen fått den funktion den skulle ha, för den har stärkt Sabaton. Och vi står unika i hela världen och det imponerar på människor som vi behöver. Arrangörer och bokningsbolag och skivbolag – alla. Vi har vår egen festival, vi har vår egen kryssning, Sabaton äger sitt eget skivbolag, vi har vår egen webbshop – vi styr allting själva. Det imponerar på folk och gör att många vill associeras med oss.

Nästa steg – Sabaton sommarland?

– Nej, inte så. Nästa steg för oss är Amerika, att vi ska befästa USA. Vad det gäller Sverige så har vi rätt stora planer på hur vi ska utnyttja vår status för att gå vidare. Nu har vi sålt ut varenda klubb som finns i Sverige och då är nästa steg ishallar. Och då måste man tänka rätt innan man gör det, det är ett rätt stort steg att ta. Jag har aldrig sett Sabaton som ett band som bara lirar i Stockholm och Göteborg, utan jag vill ha ett band som lirar överallt och som syns överallt och som har fans överallt. Därmed måste man också ha en annan strategi. Nu vet vi att det inte finns någon klubb som inte säljer ut i Sverige och då måste vi tänka till. Antingen gör vi ännu fler gig nästa gång eller så måste vi upp.

Du verkar ligga långt framme med den mentala planeringen.

– Jag är helt färdig med 2014 och 2015. Jag har en helt korrekt plan för vad vi ska göra, vilken period. Exakta datum får visa sig, men jag vet exakt vad vi gör då. Vi har alltid legat långt framme i planeringen eftersom vi vill ha fördelen av att vara först. Om vi bokar en turné ett år i förväg då är vi först på alla ställen, alla andra som bokar en turné måste ta det i sin kalkyl att de kanske inte ska turnera där och då eftersom Sabaton gör det. Lite av den effekten fick vi nu, speciellt i Östeuropa. Man gör inte gig i exempelvis Polen samtidigt som oss, det drar man sig för.

Finns det däri också en plan för hur ni växer?

– Ja, det gör det. Men det är ingen garanti, det är ingenting vi kan se som en självklarhet. Just nu är det en självklarhet och det är det även det närmaste halvåret. Men när vi bokar en turné 2015 så vet jag inte vad som händer, men jag räknar med att vår nästa skiva har alla möjligheter att sticka ut. Jag vill ha så mycket substans som möjligt. För om vi levererar något som är färdig och står starka, då är det enklare för alla småsaker att passa in. Bokarna får veta ett år i förväg att de har gig, vårt skivbolag får reda på allt i god tid, vad plattan kommer att heta, när de kommer få mastern och då kan de tänka hur de ska göra.

– Så att Sabaton är större, det är jag till 99 procent säker på. Och vi gjorde ju den här klubbturnén som ett statement på att vi skulle sälja ut allt, på vissa ställen flera månader i förväg. Så nästa turné då vet vi att vi har det säkrat och kan titta på större ställen.

…om situationen med trummisen Robban Bäck, som sägs vara pappaledig:

Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg
Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg

– Nej, det är det väl inte riktigt så enkelt. Just nu vet vi inte om han kommer tillbaka. Vi får helt enkelt se. Det är inte säkert att han vill ut och åka så mycket, han lär väl fundera på det. Vi har kontakt hela tiden, så man får väl se. För honom blev det väl rätt mycket på samma gång. För honom blev det väl också en situation där han fick allt han ville ha. Han fick ett barn, en fantastisk tjej och ett band samtidigt. Därför fick han välja. Och det gjorde han ju.

Om han inte vill komma tillbaka?

– Snowy har sagt att han vill köra så länge vi behöver honom. Sen vill han gå vidare med sina egna projekt. I första hand innebär det turnén ut, sen ville han göra en egen skiva och det passar rätt bra eftersom vi stannar upp och ska jobba på vår nästa skiva.

Så det kan bli medlemsbyte snart igen?

– Det kan bli. Det finns en möjlighet, absolut. Vi får se när vi spelar in skivan, för vid det laget borde vi ha ett beslut. Då måste Robban ha bestämt sig.

Fotnot: Sabaton spelar på Fire Stage i kväll klockan kvart över tio.

Dags för festivalens kanske clutchigaste band

av Mattias Kling
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson

”If you’re gonna do it do it live on stage, or don’t do it at all.”

En strof ur öppningsnumret ”Earth rocker” säger mycket om hur det är och hur det görs. På en scen. Live. Och på något sätt större än så mycket annat.

Mycket denna smygstartsdag av Metaltown har handlat om en vingklippning. Hur festivalen liksom pyste ur då Motörhead ställde in tidigare i veckan.

Strax före elva på kvällen spelar sånt mindre roll. Plötsligt är gråkyla, allt annat än tajta publikled och ett inte helt överspännande introprogram speciellt betydelsefulla. Förutsättningarna finns där, men försvinner i något som mest kan kallas för ett vanvettigt sväng.

Det är sådant som Marylandkvartetten slår ner likt en påle i marken. Kaxiga toner som knappast ber om ursäkt för sig, bereder plats i soffan för annat eller går ut med soporna. I stället är det en timmes fantastisk uppvisning i självförtroende och kunnande som tar sats i nyss nämnda jordbävning och som får sin upplösning i en smakfullt ihopbakad ”Electric worry” och ”One eye dollar”.

Som min gode vän Stuart Ness, oväntat men välkommet konsertsällskap, uttryckte det:

– De är så bra att de inte behöver glänsa med sina kunskaper. De är som rörmokare. De kröker rör fantastiskt, och är nöjda med det. Inget tjafs.

Ett extra plus är att repertoaren till största delen viks åt gruppens årsfärska skiva. Vilket ger oss såväl ”Cyborg Bette”, ”The wolf man kindly requests…” och en makalöst cowbellplonkande ”DC sound attack”. Och därutöver några insprängda stycken ur karriären där såväl ”The mob goes wild” och ”Profits of doom” låter fantastiska.

Vilket hela förbannade konserten gör. Bara för att det är så live. Så scennärvarande. Och så jordskälvande fantastiskt att plussen i en recension skulle flyga.

Motörmunnen säljer Motörprylar Motörsnabbt

av Mattias Kling
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson

Ni vet vad som gäller. Efter frontmannen Lemmys hälsoproblem har torsdagens tänkta dragplåster, en grupp kallad Motörhead som några kanske känner till, tvingats ställa in sin närvaro på Metaltown – och därmed också det aviserade vip-hänget med gitarrist och trummis.

Eller, i alla fall nästan. För nära nog en och en halv timme efter utsatt tid finns i alla fall hemmasonen Mikkey Dee på plats och kan ta till den lilla scenen i bandets egna lounge.

Vad som kommer ut av detta? Ja, inte så mycket egentligen. Batteristen berättar lite om hälsoläget i truppen, men avslöjar egentligen inget nytt, men lägger desto mer kraft vid att saluföra gruppens produkter med lovord och superlativ.

Och, visst. Klart man som märkesbärare ska vara stolt över det man vill att fansen ska lägga pengar på. Det är en förutsättning för marknadsföring och en rimlighet i sig. Vi får därför höra exakt hur bra trions hörlurar är (tydligen prisvinnande jättebra). Hur mycket han gillar dess flasköl och att Lemmy minsann gärna låter en och annan vödkashot passera strupen.

Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson
Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson

Det nyaste inslaget i ensemblens merchologi är emellertid något att nöta in. Nämligen ett par sneakers i samarbete med hippa skoföretaget Vans. De som finns till allmän beskådan här i VIP-tältet är ett par beiga dojor (vilket avfärdas av trummisen som något värdigt Depeche Mode) men när fotprydnaderna i november når butikerna ska det vara i mer klädsam svart modell.

Så, se där. Det går ju bra att sko sig på uppmärksamheten. Även då den planerade huvudsaken – en spelning på största scenen – dessvärre inte blir av.

Sabaton-Jocke: Jag har svårt att njuta av nuet

av Mattias Kling
Joakim Brodén gillar att posera framför fotografens kamera. Foto: Johan Söderlund
Joakim Brodén gillar att posera framför fotografens kamera. Foto: Johan Söderlund

För ungefär en månad sedan fanns det en tidning ute som hette Aftonbladet Hårdrock!. En ganska så tuff produkt, om jag får säga det själv. Och det får jag måhända, meda tanke på att jag var en av personerna som såg till att den de facto nådde marknaden och blev som den blev.

Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.

I denna tidning, mätande 100 välmenande sidor, fanns det ett ganska så stort sjok som ägnades åt Sabaton. Detta beroende på att jag och fotografen Johan Söderlund punktmarkerade bandet under ett par dygn ombord på den Wackenregisserade hårdrocksbaljan Full Metal Cruise mellan Amsterdam och Hamburg. Det blev ett rätt fräck reportage, som i sin omfång mätande elva sidor lyckades skildra denna Falubaserade framgångsmaskin på ett hudnära sätt.

Men, 25 000 tecken text eller inte – mycket av materialet fick lämnas därhän. Vilket i sig är synd och skam, och något som därför bör åtgärdas.

Vilket jag gör här. Genom att rensa intervjubandet på de uttalanden som inte lyckades få plats i ovan nämnda reportage. Bara för att det är kul och måhända därtill läsvärt.

…om att satsa på Asien:

– Indien ska vi till och vår bokare vi använder i Amerika har en öppning på att nästa år kunna göra sju gig i Kina. Det låter skitspännande, tycker jag. Just i Japan har det aldrig hänt någonting för oss. Vi försökte några gånger, vi har haft erbjudande om att göra någon festival men det har alltid krockat så vi har aldrig kommit dit. Vi får knappt distribution på skivorna där så det är ingen som är intresserad – trots att vi har blivit utnämnda till månadens album två gånger, både med ”Coat of arms” och ”Carolus Rex”, men det är ingen som bryr sig om oss. Jag tycker också att det är konstigt. Fan, vi är ju Village People i camouflagebyxor, liksom. Det borde gå hur bra som helst.

Drömmarknaden, är det USA?

– Nej, fan. Jag vill spela överallt, det är det som är kul. Vi är ju ett betydligt mindre band i USA än vad vi är i Europa. En bra show här är ju mellan 3 000 och 6 000, medan en schyst show där är mellan 300 och 600. Jag tycker att det är lite kul när det är sådär olika, att man inte vet vad som komma skall. Men, så klart, Japan eftersom vi inte har varit där.

Varför funkar ni inte i USA?

– Den typen av musik vi spelar är procentuellt sätt inte lika stark i USA, det är verkligen en subgenre. Men det finns jävla mycket folk, problemet är bara att nå ut till dem. För det händer aldrig att den typ av heavy metal som vi lirar spelas på radion, det är Mötley Crüe eller metalcore som gäller där. Dessutom finns det väldigt få festivaler. Så det går absolut att bli ett betydligt större band, men det krävs mycket mer jobb. Och det går inte att komma ifrån att det tog tid för oss även i Europa. Det tog flera år innan det började komma rejält med folk i Tyskland. Vi började där 2006 och 2008 började det komma lite folk, men det var först 2010 som det började bli siffror att räkna med. Så vi höll på i fyra år. Och i USA var vi första gången 2011, med Accept. Och de drar ju inte heller mycket folk där. Det kunde vara 350 pers i Detroit, jag blev helt chockad. Men å andra sidan, här i Europa får man se reklam för hårdrockskonserter i vanliga tidningar och på radio, i USA finns det nog enormt många Acceptfans som inte ens vet att bandet är återförenat, för det snackas inte om det på samma sätt.

… om att ständigt stå i rampljuset och få fansens uppmärksamhet.

Jocke i samspråk med tyska fanset Rolf ombord på Full Metal Cruise. Foto: Johan Söderlund
Jocke i samspråk med tyske beundraren Rolf ombord på Full Metal Cruise. Foto: Johan Söderlund

– Det stör mig inte så länge folk är nyktra. Det är jättestörigt när någon är rövpackad och ska stå och spotta på en i en kvart. Men, vi har ju valt att göra det här. Då ska man inte klaga på det.

Det är väldigt stort fokus på dig. Vissa verkar inte ens notera att Pär (Sundström, basist) står bredvid.

– Ja, det är pinsamt. Ibland har folk gett kameran till Pär och bett honom att plåta! Ja, det är tråkigt. Men bra för de andra, å andra sidan. De får ju vara ifred. Men det sitter väl i att ju större vi blir, desto mer riktas blickarna mot mig. Det beror på att det blir fler och fler fans som inte läser varje skivkonvolut utan man ser en musikvideo eller en konsert och då känner man igen mig. Och sen har jag en annorlunda frisyr och skägg, så det blir enklare att känna igen mig. Jag är precis lika sluskig jag, jag bara ser bättre ut. Haha.

… om framgången som har följt på ”Carolus Rex”:

– Med tanke på att vi i samma veva bytte bandmedlemmar så kan man inte säga att det har gått på något annat sätt än fantastiskt. Bara en sån sak att vi vågade uppgradera från Lisebergshallen till Scandinavium – och det kom 6 000 pers. Skitkul!

– Det är ofta så att när man är mitt inne i det … jag är så galen att jag är alltid mentalt på nästa steg. Så när jag kom hem 2011 och skulle börja skriva på ”Carolus Rex”, då var jag hemma mycket och hängde med gamla klasskamrater och sånt. Och en av dem, Rickard, han sa ”Vilket jävla år ni har haft, fattar du?” ”Äh, det har väl varit som vanligt.” Han ville ju nästan slå mig på käften: ”Hallå. Tänk efter nu. Du har turnerat med ett av dina favoritband Accept i USA. Och du sa själv att det var fantastiskt.” ”Ja…” Och sen åkte vi till Ryssland med Scorpions och flög i deras privatjet och gjorde 25 000 i Moskva och 18 000 i S:t Petersburg i tre veckor. ”Ja…” Och så blev vi nedbjudna av Judas Priest att öppna för dem i Berlin, just det. Och sen Iron Maiden på Ullevi – ”oj då”. Helt plötsligt går det upp för en att man är så jävla dum att man njuter inte av det när man väl är där. I stället för att njuta av att man ska gå på scen med Judas Priest tänker man att man om två månader ska lira med Iron Maiden. Så det är en nackdel jag har, mentalt är jag alltid på nästa steg.

Har du svårt att leva i nuet?

– Jag tror jag har det, det är därför jag gillar att vara på scenen. För då existerar bara just nu. Förra sekunden existerar inte, nästa sekund finns inte.

Hur ser framtiden ut nu då?

– Jävligt kul! Jag har ganska exakt klart för mig vad jag ska göra ett år framöver, och ytterligare ett år är relativt fasta planer. På hemmaplan är det Gröna Lund, Metaltown och Iron Maiden i Malmö. Sen har vi fler gig med Maiden i Europa, jag tror det är Finland, Ryssland och Tyskland. Och så får vi en fin turnéavslutning den 13 september med Iron Maiden i Los Angeles. Det blir slutet på ett och ett halvt års turnerande, vi började i april förra året.

… om den goda stämningen som tycks råda i bandet:

Thobbe Englund – immun mot de sämsta av förutsättningar? Foto: Johan Söderlund
Thobbe Englund – immun mot de sämsta av förutsättningar? Foto: Johan Söderlund

– Den är bättre än så långt tillbaka som jag kan komma ihåg. Alla vill samma sak i den här sättningen och alla vill verkligen spela. Så om det kommer en USA-turné, då kanske det kunde vara – utan att peka några fingrar eller säga något negativt om de tidigare medlemmarna – lite negativa reaktioner med att vi skulle köra på mindre ställen igen. Nu är det bara ”yes – då åker vi”.

– Speciellt kul är det med Thobbe för han är totalt immun mot alla de sämsta och sketnaste omständigheterna som finns. På första turnén ihop hamnade vi på ett jävla skithål i Poughkeepsie i New York och det var knappt något folk där för arrangörerna hade gått i konkurs redan så någon annan fick göra giget, så det var ingen som hade gjort reklam eller något. Det var kanske 60, eller 30 kanske, pers där. Men man kämpar på så det var inte så farligt som man trodde. Men det var skitlitet, luktade helvete, inga monitorer som funkade och alla var väl inte helt nöjda. Men Thobbe bara: ”Va? Bästa giget någonsin, ju”. Han hade fått feeling, han kände att hans fingrar funkade med gitarren. Så när han har en bra kväll då tycker han bara att det är kul att spela, oavsett hur publiken är eller andra omständigheter.

Hur kommer det att funka att jobba med andra människor?

– Det är en enorm frihet. Vi har gjort lite inspelningar, vi gjorde bland annat en låt som heter ”Far from the fame” om en tjeckisk stridspilot till Masters Of Rock-festivalen. Det var en ny värld för mig, de jobbade snabbt som fan. Jag skriver det mesta och arrangerar upp, men jag har sagt till dem att om de inte är nöjda med en ackordföljd är det bara att säga till. Jag har skrivit allting hittills, men jag har sagt till dem att om de är intresserade av att skriva så kan vi sätta oss ner en helg eller två och testar. Och blir det något som blir bra och som låter Sabaton då kan vi lägga in det på skivan. Men det är ju lite vanskligt att lägga in för annorlunda influenser i det, för det skulle ju vara konstigt om folk köpte en Sabaton-platta och så fick de något som lät helt annorlunda. Men jag tycker bara att det är kul – om det funkar.

… om krigskonceptet har någon begränsning:

– Ja, det har ju legat oss i fatet … det var tankar om att vi skulle göra crosspromotion och då tyckte det tyska kontoret absolut inte att det passade sig med tanke på vad vi sjöng om. Folk hör ju ordet ”nazi” i våra texter och så drar de sina egna slutsatser. Så på det sättet har det ju legat oss i fatet. Men samtidigt får vi ju skylla oss själva för vi har ju medvetet kaxat oss och flirtat med det utan att omfamna, medvetet lagt in sådana ord för att folk ska reagera och tänka till. Så det har nog öppnat fler dörrar än det har stängt. Men om du inte upprör utan allt i stället blir för mycket mellanmjölk … vi är ganska snälla och ofarliga killar, vi kan inte stå på scenen och verka farliga bad boys, så det är kanske därför vi provocerar genom musiken och ämnesvalet.

Ingen personlig begränsning?

– Nej, nej. Jag skriver alltid musiken först och där känner jag att det inte finns så snäva ramar. Innan ”Coat of arms” var jag exempelvis trött på all den här dubbelstampshårdrocken och satte mig ner och lattjade med en synt. Och då blev det nästan lite Uriah Heep, lite Dire Straits-aktigt på vissa ställen. Det var ”The final solution”, som handlar om förintelsen, och den är ju helt annorlunda musikaliskt. Men det hade vi redan då och det har vi fortfarande, en bra låt är fan en bra låt och då spelar vi in den.

– Sen kan det kännas lite begränsat när vi gör ett tajt koncept. Men jag tycker ju att krigshistoria är skitintressant och det är ju inte som så att vi kommer att få slut på material. För mig handlar det sällan om att uttrycka personliga saker i texten, det gör jag i så fall i musiken. För jag stjäl ju känslor. Tittar jag på en dokumentär eller ”Band of brothers” kan jag bli ledsen eller arg av det jag ser – och det blir musik i stället för att hamna i texterna. 80–90 procent av känslorna går in i musiken. Men det är inte så att jag inte lägger ner något i texterna, extra mycket feeling fick jag när vi sjöng på svenska. Hur bra man än tror att man är på engelska var det mycket lättare att få till snygga tagningar på svenska. Jag blev tårögd och fick gåshud, för första gången sedan vi spelade in demon till ”Primo victoria” 2003.

… om den negativa sidan av uppmärksamheten:

Jockes val i karaokebaren: Dios ”Holy diver”. Foto: Johan Söderlund
Jockes val i karaokebaren: Dios ”Holy diver”. Foto: Johan Söderlund

– Det är inte så att det oroar mig. Men folk stör sig, speciellt hemma i Falun. Folk är delade i två läger där. Det blev väl lite värre i och med att så många bandmedlemmar försvann, och med tanke på att Falun är så litet så är det alltid folk som är vänner med dem som inte vet hur de ska ställa sig inför det hela. Även om vi inte vill döda varandra så blir det som att folk måste ta ställning. Vi ville inte spela tillsammans längre, vad är problemet? Sen har det varit mycket skriverier om oss också i lokalpressen, med tanke på att det har gått uppåt och att Rockstad: Falun byter namn. Så är man ute en lördag så kommer det alltid att vara folk som kommer fram och vill ta bilder och så kommer det vara någon som knuffar och tycker att man är en idiot. Jag ser aldrig mig själv om otrevlig, arrogant eller kaxig, jag har aldrig känt mig på det viset. Men tydligen har jag uppfattats så.

Pär berättade också för mig att ni har fått ta emot dödshot. Har det drabbat dig?

– Ja, fast inte på ett personligt plan. Jag ser ju ut som en galen jävel så det är ingen som hoppar på mig ansikte mot ansikte. Även om jag är jävligt snäll så ser jag ju helt galen ut. Men jag har ju fått klara dödshot från Argentina exempelvis när vi sjöng om Falklandskriget. ”Kommer du hit, då dör du”. Återigen – vi beskriver ju ett händelseförlopp ur en soldats synvinkel. Vi har ju sjungit om mer eller mindre de flesta konflikter, ur de flesta synvinklar. Så Argentina är något av en svart fläck på vår karta. Jag skulle vilja åka dit och spela, men de måste lugna ner sig först.

Det finns ju en risk när man använder ”jag”-perspektivet.

– Absolut. Framför allt märker man ju det när man går ut och sjunger ”Carolus Rex” på svenska. ”Över Norden jag härskar…”. Nä, nu har det tiltat liksom. Så det är en fara med det, men det beror också på vilken typ av låt det är. Är det en lugnare låt som är melodiskt baserad, då kan man beskriva mer. Men är det en hård och aggressiv låt går det inte att ha något lugnt beskrivande. Det måste vara aggression i musiken för det ska passa. Och då är det jävligt lätt att gå in i soldatens perspektiv, som ofta hatar sin motståndare. Då får du en chans att knyta ihop musiken och texten på ett schyst sätt. Framför allt på de hårdare låtarna är det så.

Har du känt dig missförstådd med hela ”Carolus Rex”-grejen?

– Åtta av tio fattar direkt. De kan läsa i texthäftet. Då är det två kvar. För den nionde kan man förklara ”Men, hallå. Är du dum? Det är bara så att vi berättar en historia, det har ingenting med rasism eller högerextremism att göra för fem öre. Vi berättar bara svensk historia.” Och för den tionde personen spelar det ingen roll vad vi säger eller gör, den kommer inte att ändra sig ändå. Oftast är det då inte någon som var en potentiell Sabaton-fan till att börja med heller.

Fotnot: Sabaton spelar på Metaltown på fredag, på Fire Stage klockan kvart över tio på kvällen. Runt där kommer det också bonusmaterial med basisten Pär Sundström.

Lyssna på Den Stora Metaltown-listan 2013

av Mattias Kling
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB