Förra veckan fick vi lära oss en rad saker.

Den kanske absolut viktigaste av dessa (okej, jag sladdar förbi Löfvens smocka mot vänsterpartiet, folkomröstningen i Skottland och Microsofts köp av bolaget bakom Minecraft av rent dramaturgiska skäl) var exakt vem som tar över mikrofonen efter Mikael Åkerfeldt i detta väldigt Katatonia-besläktade dödsprojekt.

Alltså, inte Jörgen Sandström. Och knappast heller Jason Mendoca från Akercocke, Tiamats Johan Edlund eller Hate Eternals Erik Rutan, alla vars namn tidigare har varit med i de mer eller mindre vilda spekulationerna.

Att jobbet har gått till britten Nick Holmes, vanligtvis surmulen gothdoomfarbror i Paradise Lost, är ju vid det här laget vida känt och sönderältat på diverse forum. Men mer spännande – hur tusan låter det då?

Jo, precis så här.

Via spelaren här nedanför finns färska spåret ”Unite in pain” serverat, som är hämtat från gruppens kommande platta ”Grand morbid funeral”. Ett stycke som i mina öron känns som en nöjsam old school-lavett i den ursvenska skolan och som därför har mer gemensamt med soundet på gruppens tidiga Century Media-släpp än Floridamanglet på föregångaren ”The fathomless mastery” (2008).

Huruvida detta får vara vägledande för albumet i stort återstår att se. Det lär vi bli varse runt releasen i mitten av november.

Nog finns det all anledning att känna uppförsbacke just i dag.

Inte nog med att kontot fullkomligt hungrar efter den påfyllning som bör komma inom sisådär 18 timmar – höstens chockattack mot landet känns extra omtumlande för hen som bara för några dagar sedan gick runt i shorts och njöt av vänligt solsken.

Nåväl. Det är ju liksom bara att gilla läget. Och ta de orsaker till muntration som trots allt erbjuds.

Typ att Decrepit Births trummis Samus Paulicelli precis har presenterat sitt nya mangelprojekt – en konstform där det så kallade vokala inslaget består av huvudpersonens pruttar.

Jo, precis. Flatulens i stället för dödsrens. Som det så vackert kan heta.

En skitnyhet, måhända. Kanske en sedvanligt sansad vän av ordning kan tycka.

Pruttsan, heller.

Snarare precis den fart-fyllda spark i oboyrännan som just denna tisdag behöver.

De med minne som sträcker sig längre än den senaste pannkollapsen på Fejjan erinrar sig måhända att jag för sisådär tre veckor sedan tipsade om nytt material från dessa slitvargar aus Florida.

Det då aktuella stycket, kallat ”Visions in my head”, fick en småentusiastisk klapp på huvudet för sin ambition att förena gruppens egna ”World demise”-malande med den rytmiska upp och studsa-stämningen från Sepulturas ”Roots”-platta. En soundhänvisning som må sticka i ögonen på vissa paragrafryttare, men som icke desto mindre är fullkomligt rimlig.

Nu fortsätter uppstartskampanjen inför kommande släppet ”Inked in blood” (i butik om ungefär en månad via nya bolagsadressen Relapse) på ett extra oömt vis. Den nu serverade aptitretaren från Obituarys nionde studioalbum heter nämligen ”Violence” och lever väl på så sätt upp till sin titel. Speciellt då det är ett väldigt okomplicerat och komprimerat stycke, mätande strax över två minuter, som visar exakt hur bra kvintetten trivs då den får mala sönder sina Celtic Frost-inspirerade riffidéer i ett behagligt mellantempo.

Ja, en mycket bättre ny Obituary-låt kommer du faktiskt inte att få höra just i dag.

2006 må kännas som i går (vi stofiler upplever ofta tiden som något ständigt accelererande), men vi snackar ju ändå om åtta år här. Det vill säga samma period som genomsnittstiden som äktenskap varar innan löses upp via skilsmässa i Botkyrka kommun eller så lång tid det tar att ta en nyfödd från BB till andra klass.

Det är i alla fall så länge sedan vi sist hörde ifrån slitvargarna från Avesta, då de la ner verksamheten bara ett år efter releasen av åttonde fullängdaren ”World declension” och snuvade publiken på en aviserad avskedsföreställning i Eskilstuna.

Nu är det emellertid dags igen att sätta ner foten mitt emellan Stockholmsskolans köttiga death metal och Västkustens mer harmonidrivna mangel. Den 21 november ser världen kvartettens comebackalster, kallat ”Redeeming filth” och publicerat via Agonia.

Det kan kännas som att väntan till dess är lång. Mer än två månader. En herrans massa dagar som återstår innan du får blåsa skallen från nackroten till tonerna av de nya styckena ”Bloodraze”, ”Unrestrained” eller ”Eye sockets empty”. Men nog finns det sätt att stilla denna klåda redan här och nu.

Typ via färska låten ”Moist purple skin”. Som tycks handla om en kvinnokropp invirad i plast, en sjö och annat mysigt.

Men bra är den. Väl värd att göra de sista minuterna vid jobbdatorn lite tuffare.

1. De har en ganska så helt ny sättning

Igen, kanske måste tilläggas. Sedan releasen av förra albumet, med den festliga titeln ”Carnival is forever”, har inte mindre än sju olika musikanter med bas och trummor som huvudinstrument passerat genom gänget. I dag består combon – som härstammar från staden Krosno i södra Polen – av sångaren Rafal Piotrowski, basisten Pawel Pasek och trummisen Michal ”Mlody” Lysejko vid sidan av huvudpersonen Woclaw ”Vogg” Kieltyka. Det är också den sistnämnde som drog igång bandet igen för fem år sedan efter att det tvingats lägga ner i oktober 2007, då en bussolycka i Vitryssland kostade dåvarande trummisen Witold ”Vitek” Kieltyka livet och skadade vokalisten Adrian ”Covan” Kowanek så illa att han än i dag inte är fullt återställd.

2. Det är en skiva som visar att Polen är väldigt bra på death metal just nu

För så är det ju. Inte nog med att Behemoth tidigt i år släppte det som mycket väl kan bli 2014:s starkaste fullängdare i och med mästerliga ”The satanist”, även genrens pionjärer på hemmaplan, Vader, visade god form på majsläppet ”Tibi et igni”. Och som om detta inte skulle vara nog så står Vesania (som innehåller medlemmar från redan nämnda band) redo att i slutet av nästa månad släppa loss ”Deux ex machina” via Metal Blade.

3. ”Blood mantra” låter ofta lika mycket Meshuggah som Morbid Angel

Visst märks det även på sjättealbumet var gruppen har hämtat sin livslust. Transatlantiska akter likt Suffocation, Nile, Hate Eternal och Deicide gör sig alltjämt påminda utmed resans gång, men denna gång har soundet öppnats upp för en rad dödsmetalludda influenser. Därför går det på ”Blood mantra” att höra drag av ett Sepultura i skarven mellan thrash-pisk och nu metal-muller, Gojira-melodier, djentplock och ett rent av ambient avrundningsstycke. Variationen är stor, allt är inte lika lyckat, men mixen ger en minst sagt varierad stund.

4. Låten ”The blasphemous psalm to the dummy God creation” lär slita huvudet av dig

Stycket, vars titel är aningen för långt för att sägas på bara en inandning, är ett fartfyllt exempel på Decapitated i sin bästa form. Det är kort (blott två och en halv minut), supervasst och medryckande nog att dra upp en byggnadsställning på dansgolvet. Och se upp för de där blastbeatsen – om inte annat för att ingen egentligen behöver sakna föregångartrummisen Kerim “Krimh” Lechner det minsta när det gäller höghastighetskompetens.

5. Jag tweetar om plattan i tidningen på fredag

Och där fick jag det sagt också. Med tanke på att just dessa 139 tecken är mitt enda bidrag till Nöjesbladet den här veckan så krävs det väl att jag gör er uppmärksamma på det också. Nya tag med tyckandet nästa vecka i stället.

Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators
World on fire
Dik Hayd/Roadrunner/Warner

HÅRDROCK Det var för lite mer än två år sedan den närmast helgonförklarade rockhatten tog mössan i vacker hand och erbjöd Myles Kennedy och The Conspirators att bli likvärdiga dragplåster när solokarriären gick in i en andra fas.

Resultatet var närmast sensationellt bra. Efter att ha medverkat på två spår på den gästartistspäckade ”Slash” (2010) harklade Alter Bridge-frontmannen all tveksamhet ur strupen och trädde fram som en fullkomligt strålande parhäst till en av hårdrocksvärldens mest hissade gitarrister, en omskriven bromance som fyllde fyrplusbelönade ”Apocalyptic love” med sprudlande känslor och fjärilar i magen.

I mångt och mycket fortsätter ”World on fire” på den linjen. Inte nog med att andraspåret ”Shadow life” bygger på ett riff som ströks i sista stund från föregångarsingeln ”You’re a lie”, om 2012-albumet var ljudet av en omtumlande musikalisk blixtförälskelse är det här en tonsättning av hemmakvällar med ostbricka och mysbyxor framför senaste Netflix-serien.

Det vore ju liksom fel att säga att förhållandet mellan Slash och Kennedy redan har börjat gå på sparlåga, men nog börjar det skönjas vissa tecken på vardagsslentrian i kanten. Att albumet blåses upp till en omfattande 17-låtarskoloss med en speltid på nära 80 minuter gör nämligen att det har svårt att hålla lågan brinnande från start till mål. Det funkiga instrumentalstycket ”Safari inn” hade exempelvis fungerat bättre som pausinslag under ett liveframträdande än som upptakt inför finalen med ”The unholy”, ”Beneath the savage sun” riffar sig fram utan att bränna till och inte ens ett ”Sweet child o’ mine”-nickande introriff gör ”Iris of the storm” till något annat än en lätt bris.

Samtidigt finns det även här gott om strålande stunder. Den som söker snygga referenser till huvudpersonens Guns N’ Roses-ursprung behöver inte leta längre än ett ”Paradise city”-minnande introriff (”30 years to life”), lite ”Welcome to the jungle”-stök (”Wicked stone”) eller ett så där ”November rain”-innerligt balladsolo likt det i exempelvis ”Battleground”.

Så nog är det alldeles för tidigt att ordinera någon mer allvarligt menad parterapi. Men nog kräver även den mest bedårande bromance underhåll och eftertanke för att hålla spänningen vid liv när den första pirrigheten har lagt sig.

 BÄSTA SPÅR Med en överladdat dramatisk ”Black hole sun”-känsla är ”The unholy” ett rent av omtumlande avslutningsspår.

VISSTE DU ATT …Myles Kennedy har en ganska så liten roll i filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston? Han spelar en kille i publiken under ett av Steel Dragons gig.

Fotnot: Ovan publicerade recension var ursprungligen tänkt som dragplåster i dagens Nöjesbladet, men efter U2:s chockrelease av nya skivan ”Songs of innocence” i tisdags kväll blev utlägget aningen omkastat. Som det brukar heta – så kan det gå.

VECKANS TWEET:

För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Cannibal Corpse
A skeletal domain
Metal Blade/Sony

DEATH METAL Troligtvis är det aningen irrelevant att så här runt trettonde omgången att hänvisa till låttitlar likt ”Icepick lobotomy”, ”Bloodstained cement” och ”Asphyxiate to resuscitate”, men sådant säger också en hel del om var trotjänargänget alltjämt befinner sig. Redan frälsta kan därmed ta detta som en garant för att kvarnhjulen mal som de ska. Aningen mer kritiskt går det också att notera att Cannibal Corpses videohylleexplicita ultravåldsmangel sedan länge har förskansat sig i ett hörn som det sällan lämnar. ”A skeletal domain” är därför en utarbetat tendentiös och genresäker utgåva som snarare chockerar genom bristen på riktigt nervdallrande inslag än sitt bloddrypande innehåll. Du vet helt enkelt vad du får redan på förhand. Och det är å andra sidan långt ifrån dåligt.

Bästa spår: ”Kill or become”.

VECKANS TWEET:

Notera rubriken här ovan. Det är en så kallad buzzfeedifiering av tilltalet, något som många mediehus här i världen försöker ta efter i i kölvattnet av sajten Buzzfeeds framgångar. Något som så klart går att ironisera över, speciellt som direktöversatta ordvändningar likt denna inte riktigt gör sig på svenska.

Men, i slutänden – vem bryr sig? Inom kort kommer det säkert någon annan uppstickare som tycks tälja guld med smörkniv och därmed blir den som alla andra följer efter. Sådan är verkligen och sådana är villkoren. Inget snack om saken.

Någon rimlig övergång till det som inlägget då egentligen ska handla om hittar jag inte, men logiska luckor och halvtunna resonemang hör också till saken. Varför det så klart är fullkomligt naturligt att det inledande orerandet leder fram till en kille som heter Anthony Vincent.

Hans bidrag till dagsmuntrationerna presenteras vanligvis under signaturen Ten Second Songs och hans så kallade USP är att han tar mer eller mindre relevanta låtar och tolkar om dem på helt olika artisters högst personliga vis. Kan låta trist, men är väldigt underhållande.

Speciellt den nu aktuella kompositionen som vi vanligtvis brukar hittas på Linkin Parks debutskiva ”Hybrid theory” eller som ett obligatorium i deras liverepertoar.

Du har troligtvis inte funderat så mycket över hur nämnda hitsingel skulle låta om exempelvis Bob Marley, Korn, Strapping Young Lad, Michael Jackson, Guns N’ Roses, Queen eller Eminem hade spelat in den. Lik förbannat får du svaret på just dessa ickespörsmål precis här. Uttryckstroget, roligt och gjort med stor självdistans och mycket hjärta.

Och, jo. Du kommer inte tro dina öron.

Ibland är det både irriterande och häftigt hur snabbt saker kan förändra sig i dagens tumultartade medielandskap.

För bara ett dygn sedan satt jag i Aftonbladets studio tillsammans med mina kollegor Joacim Persson och Per Magnusson och diskuterade eventualiteten att det banbrytande bandet från San Francisco är redo för en skivcomeback efter 17 år (resultatet går att höra i ”Musikpodden” som släpps på fredag). Som sagt, då var det fortfarande på spekulationsstadiet, efter att basisten Billy Gould så smått hade hintat om saken.

Nu är det emellertid klart. På riktigt. Officiellt och bekräftat.

I skrivande stund befinner sig gruppen i studion och spelar in en väldigt senkommen uppföljare till den sansat döpta 1997-plattan ”Album of the year”, med tänkt release i april nästa år. Och som detta inte vore nog föregås albumsläppet av en vinylskiva innehållande färska kompositionen ”Motherfucker” redan i slutet av november och en digital release av densamma den 9 december.

Således är manegen krattad för en verklig comeback från en av 1990-talets mest egensinniga akter, så här fem år efter återkomsten till livescenerna.

Exakt vad jag känner inför detta ventileras ganska rejält i ovan nämnda ”Musikpodden”, så ni får på något sätt ge er till tåls med att ta del av detta resonemang till i övermorgon. Men naturligtvis går det ju att säga att kvintetten – bestående av Mike Patton (sång), Bill Gould (bas), Roddy Bottum (keyboards), Mike Bordin (trummor) och Jon Hudson (gitarr) – har ett tungt ansvar som vilar på sina axlar. När jag i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock! i juni 2011 ångestkrystade fram en utdragen lista över genrens bästa album någonsin placerade sig mästerliga ”Angel dust” (1992) på plats 55 och jag har flertalet gånger återkommit till gruppens betydelse för den alternativa metalscenens utveckling.

Det är det arvet Faith No More har att leva upp till. Sånt som finns i bagaget när den återigen ger sig in på en skivmarknad som har förändrats i grunden sedan sist.

Hur det går kommer säkert att visa sig förr eller senare. Och fram till dess att ensemblen presenterar sitt nya material går det alltid att mata spekulationerna med bootlegupptagningar av just ”Motherfucker” samt ”Superman (Leader of men)”, som filmades när gruppen agerade uppvärmare åt Black Sabbath i Hyde Park i London i början av juli.