Arkiv för tagg slash

- Sida 1 av 2

Veckans tyckande: En längre Slash-recension och ett lagom kort tweet

av Mattias Kling
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)

:+++:
Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators
World on fire
Dik Hayd/Roadrunner/Warner

HÅRDROCK Det var för lite mer än två år sedan den närmast helgonförklarade rockhatten tog mössan i vacker hand och erbjöd Myles Kennedy och The Conspirators att bli likvärdiga dragplåster när solokarriären gick in i en andra fas.

Resultatet var närmast sensationellt bra. Efter att ha medverkat på två spår på den gästartistspäckade ”Slash” (2010) harklade Alter Bridge-frontmannen all tveksamhet ur strupen och trädde fram som en fullkomligt strålande parhäst till en av hårdrocksvärldens mest hissade gitarrister, en omskriven bromance som fyllde fyrplusbelönade ”Apocalyptic love” med sprudlande känslor och fjärilar i magen.

I mångt och mycket fortsätter ”World on fire” på den linjen. Inte nog med att andraspåret ”Shadow life” bygger på ett riff som ströks i sista stund från föregångarsingeln ”You’re a lie”, om 2012-albumet var ljudet av en omtumlande musikalisk blixtförälskelse är det här en tonsättning av hemmakvällar med ostbricka och mysbyxor framför senaste Netflix-serien.

Det vore ju liksom fel att säga att förhållandet mellan Slash och Kennedy redan har börjat gå på sparlåga, men nog börjar det skönjas vissa tecken på vardagsslentrian i kanten. Att albumet blåses upp till en omfattande 17-låtarskoloss med en speltid på nära 80 minuter gör nämligen att det har svårt att hålla lågan brinnande från start till mål. Det funkiga instrumentalstycket ”Safari inn” hade exempelvis fungerat bättre som pausinslag under ett liveframträdande än som upptakt inför finalen med ”The unholy”, ”Beneath the savage sun” riffar sig fram utan att bränna till och inte ens ett ”Sweet child o’ mine”-nickande introriff gör ”Iris of the storm” till något annat än en lätt bris.

Samtidigt finns det även här gott om strålande stunder. Den som söker snygga referenser till huvudpersonens Guns N’ Roses-ursprung behöver inte leta längre än ett ”Paradise city”-minnande introriff (”30 years to life”), lite ”Welcome to the jungle”-stök (”Wicked stone”) eller ett så där ”November rain”-innerligt balladsolo likt det i exempelvis ”Battleground”.

Så nog är det alldeles för tidigt att ordinera någon mer allvarligt menad parterapi. Men nog kräver även den mest bedårande bromance underhåll och eftertanke för att hålla spänningen vid liv när den första pirrigheten har lagt sig.

 BÄSTA SPÅR Med en överladdat dramatisk ”Black hole sun”-känsla är ”The unholy” ett rent av omtumlande avslutningsspår.

VISSTE DU ATT …Myles Kennedy har en ganska så liten roll i filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston? Han spelar en kille i publiken under ett av Steel Dragons gig.

Fotnot: Ovan publicerade recension var ursprungligen tänkt som dragplåster i dagens Nöjesbladet, men efter U2:s chockrelease av nya skivan ”Songs of innocence” i tisdags kväll blev utlägget aningen omkastat. Som det brukar heta – så kan det gå.

VECKANS TWEET:

Tweet 12/9

Det burgar likna matbusiness, Slash

av Mattias Kling
Ett skrovmål à la Saul Hudson.
Ett skrovmål à la Saul Hudson. Huruvida flarnet på toppen ska likna en frisyr eller en hög hatt är väldigt oklart.

Okej. Jag får erkänna, jag skriver bara det här inlägget för att kunna sätta en rubrik likt den ovan.

För i övrigt har moppfrisyrens nya sidoknäck föga relevans. Mer som en småkul anekdot i periferin än som något på allvar berikande och informativt.

Likafullt – supergitarristen har fått sig en egen köttsemla, lanserad av kedjan Umami Burger som serverar artärigentorpeder i bland annat Oakland, San Francisco, New York och en hel radda adresser i Los Angeles-området.

Slash burger heter skapelsen, fantasifullt nog. Och mellan bröden kommer man, förutom en sedvanlig flottpuck, exempelvis att kunna fylla buken med shitakesvamp, karameliserad lök samt avocadoröra och wasabidressing.

15 dollar kostar rätten, och enligt uppgift ska den serveras i 20 restauranger fram till den 27 november.

Have you Sheen who introduced Slash last night?

av Mattias Kling
Slash och ”Mr Winning” hänger backstage i Dublin med en okänd snubbe.
Slash och ”Mr Winning” hänger backstage i Dublin med en okänd snubbe emellan sig.

Många har fått mer eller mindre frivillig påhälsning av Hollywoods egen bad boy – och flertalet har blivit så traumatiserade att de inte vill prata mera om den saken.

Det verkar emellertid ha gått aningen lugnare till då värstingskådisen Charlie Sheen i går hälsade på polaren Slash under forne Guns N’ Roses-gitarristens gig i Dublin, Irland.

Ovan ser ni en bild på ”Anger management”-stjärnan och den flinke strängbändaren. Och mycket mer än så finns det inte att säga om saken. Förutom att Sheen även tog tillfället i akt att presentera den nyligen Sverigeaktuella huvudakten på dess Europafinal.

Videobevis?

Varsågoda och klicka några centimeter söderut.

Dark thrones and blogg flags (Veckans viktigaste, pt 13)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Free Fall ”Power & volume” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Namnet till trots är den här gruppen ingen konceptensemble som grundar sig på en av Gröna Lunds mer populära åkattraktioner. I stället är det ännu ett blågult retrogäng – det börjar ju bli några sådana vid det här laget – som spelar analog rummelrock genom rörförstärkare.

Varför skulle du då bry dig om detta? Vi kan börja med lite stjärnstatistik: I gruppen hittar vi nämligen Mattias Bärjed från The Soundtracks Of Our Lives, Nymphet Noodles-kände Jan Martens samt trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy.

En dylik medlemskader ger såklart kreddpoäng även långt utanför hårdrockarkretsar, men anledningen till att just du faktiskt ska ta notis om debutskivan grundar sig inte på det. Utan snarare på att det på ”Power & volume” ryms härligt rumlande riffrock som levererar precis det som titeln lovar.

Det uppskattas bland annat av musikchefen Jocke Persson, som i fredagens Nöjesbladet fyrade av :+++: och skrev bland annat följande:

”I en överdigital musikvärld är just såna här primala rockband en befriande ventil när allt ska rattas fram i garderoben. Som en ohämmad grogg av tidiga AC/DC, Led Zeppelin och ett Lemmy-finger rakt i ansiktet är ”Power & volume” en skenande traktor. Mycket 70-tal förstås. Oerhört råa ljud. Gitarren låter som någon kastat upp en SM 57:a i replokalen och tryckt på rec. Basen är ett charmdiffust muller, trummorna stora nog att läggas ut på Hemnet. Det låter ofta lysande, framför allt Bjäreds rockmaniska gitarrspel. Då går det att förlåta att det blir lite odynamiskt ibland.”

Shai Hulud ”Reach beyond the sun” (Metal Blade/Border)

För många kanske Chad Gilbert är mest känd som gitarrist i nonsenspunkiga New Found Glory, eller måhända producent med exempelvis Terror, Trapped Under Ice och H2O på sin cv. Men några år innan han blev topplisteresenär via albumen ”Sticks and stone” och ”Catalyst” frontade han ett ganska så spräckligt metalcoregäng från Pompano Beach, Florida, fram till 1998 och medverkade då exempelvis på debut-ep:n ”A profound hatred of man” samt fullängdaren ”Hearts once nourished with hope and compassion”.

Vad det har för relevans så här 15 år senare? Jo, när genrepionjärerna nu återvänder med sitt första studioalbum sedan ”Misantrophy pure” (2008) är Gilbert tillbaka i det band som han gick med i redan vid 14 års ålder.

Med ett namn hämtat från en omfångsrik orm i Frank Herberts roman ”Dune” är Shai Hulud en varelse med kraft i käkarna, och borde på så sätt kunna locka anhängare av såväl moderna metalcoregrupper som Parkway Drive och August Burns Red som mer öppensinniga metallskallar. Det är ju en sån intressesfär som kommer av disparata influenser som hämtas från såväl NOFX som Metallica och Voivod och som gör att gruppen också står sig stark, avsevärt mer spännande och musikaliskt utmanande än sina nu aktuella musikaliska konkurrenter.

Darkthrone ”The underground resistance” (Peaceville/Playground)

Sedan relanseringen i och med ”The cult is alive” för sju år sedan har Fenriz och Nocturno Cultos skötebarn gått från att vara en diaboliskt svärtad elitmaskin till att bli en väldigt heavy metal-influerad sådan.

Det har gett de forna black metal-innovatörerna modell tidigt 1990-tal en genrekontroversiell inramning, som i sin tur har lett till att den numera omfamnas lika mycket av välpatchade jeansvästar som helvetesromantiker som skär sig i armarna. På gott och ont, får man säga, om ett sådant skämt tillåts. För jag hör väl till dem som snarare tycker att dess fixering vid 30-årsfirande arkivgods har större charmvärde än att det är svinbra på allvar. Vilket också gäller dess 15:e fullängdare, en skiva vars största utropstecken egentligen är det frekventa nyttjandet av pungklämd falsettsång.

Övriga hörvärt: Death Wolf ”II: Black armoured death”, Raven Black Night ”Barbarian winter”, Stratovarius ”Nemesis”, Terra Tenebrosa ”The purging”, Vreid ”Welcome farewell”.

VECKANS KONSERTER

High On Fire (KB, Malmö, 19/2)

En av de konserter jag mest såg fram emot under min New York-semester förra året skulle bli ett kärt återseende. Inte sedan Sweden Rock 2010 hade jag nämligen haft möjlighet att bli lite eldfängt påverkad av Matt Pikes supertunga krossensemble.

Det gick emellertid så där. Någon månad innan tänkt möte på Bowery Ballroom på Manhattan blåstes bandets då aktuella USA-sväng av och frontmannen skrev senare in sig på rehab för att få bukt med sitt alkoholmissbruk, något som han kommenterade så här för Village Voice i december:

– Jag mår bra nu och det går okej att hålla sig nykter. Självklart har det funnits frestande tillfällen, men jag försöker hålla mig i skinnet för att inte dö ung. Det finns för mycket jävla musik att göra.

Det är således en ganska så nyavgiftad frontman som återvänder till Sverige för inte mindre än tre framträdanden de närmaste veckorna. Förutom blågul turnépremiär i riktnummerområde 040 i morgon innehåller planerna besök i Göteborg kvällen efter samt i huvudstaden den 2 mars.

Slash (Annexet, Stockholm, 22/2)

Ibland är det väldigt irriterande att såväl fysiskt som mentalt tvingas vara bunden till en plats åt gången. Ta till exempel juni förra året. Inte för att jag för stunden drog några större kverulantvalser över att just då vara lokaliserad till trakterna nära Säve flygplats på Hisingen i Göteborg – att försiktigt sippa helvetesriffande metalvin och diskutera thrash med Tom Araya, Dave Lombardo, Kerry King och Gary Holt är ju en duglig förströelse vilken dag som helst – men det innebar också att närvaron under forne Guns N’ Roses-gitarristens spelning på Hultsfredsfestivalen var en omöjlighet.

Det var ju surt. Speciellt då Saul Hudson blott några veckor tidigare släppt höjdarutgåvan ”Apocalyptic love”, den första officiella releasen tillsammans med Myles Kennedy och The Conspirators. På plats nära sjön Hulingen fanns emellertid popnestor Håkan Steen, som likt många nuvarande kreddskribenter har en bakgrund som hårdrocksfan i ungdomen. Trots detta – det blev en ganska så reservationsfylld :++:-recension från den steenhårde Växjösonen. Med bland annat följande motivering:

”Bandet spelar sin tungt riffande rock, där den ikoniske Guns N’ Roses-­gitarristens skalövningssolon förstås får rejält med utrymme. Myles Kennedy är en ganska opersonligt gapande sångare och låtarna pendlar mellan småcatchy glamhårdrock och ganska enkelspårig funkriffmetal.”

Något säger mig att jag hade gjort en något annorlunda bedömning. Men då jag inte var där vid nämnda tillfälle kan jag inte spekulera i saken på ett annat sätt än via antaganden.

Vilket också gör att jag ser lite extra fram emot Bandit Rock Awards just i år. Själva galan lämnar jag därhän – och ser i stället fram emot att slutligen få höra ”You’re a lie”, ”Anastasia” och ”Crazy life” i livs levande form.

Övrigt sevärt: Kongh (Debaser Slussen, Stockholm, 22/2), Lord Vicar/Griftegård (The Liffey, Stockholm, 22/2), Biffy Clyro (Trädgårn, Göteborg, 23/2), Dobermann Cult/Gamla Pengar/Din Skefv/Rats Of Reality (Kulturhuset, Stockholm, 23/2), Dethrone/Black Barrel Smoke (Broder Tuck, Stockholm, 23/2, Rotten Sound/Martyrdöd/Enabler (Bergsunds strand 43, Stockholm, 24/2)

Gick du på pumpan i natt?

av Mattias Kling

Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

Han burgade ju i tid, för en gångs skull

av Mattias Kling

Vid senaste Sverigebesöket, på Sweden Rock 2010 varifrån bilden ovan också är hämtad, behagade frontmannen inte äntra scenen förrän cirka 50 minuter efter utsatt tid.

Inget konstigt i det. När det gäller punktlighet förhåller sig Axl Rose till detta som nyliberalen till ”Das Kapital”.

Det finns emellertid förhållanden som inte anpassar sig efter morotsfrippans eventuella lust och behag – nämligen livesänd tv. Vid medverkan i sådan går det inte att dra ut på det hela. Bara att ta tjuren vid hornen, dyka upp där producenten så önskar. Och det dessutom när så beordras.

I klippen nedan kan ni se hur det unika tillfället tedde sig. Med en Axl som anlände i tid till pratshowvärden Jimmy Kimmels program i onsdags för att prata lite om sina (eh, förlåt, bandets) kommande shower i Las Vegas. Och lite annat, så klart.

Bland annat får vi lära oss att 50-åringens senaste Halloweenkostym skulle efterlikna en majskolv, att han inte tänker rösta i presidentvalet men att han ändå sympatiserar med Barack Obama – och att han hemma på väggen har en liten tavla med budskapet ”Punktlighet stjäl din tid”. Samt att han mer eller mindre lovar att gå på scen vid utsatt tid på de ovan nämnda tolv framträdandena i spel- och dobbelstaden i Nevada.

Sångaren passade också på att bjuda publiken i studion på presentkort på hamburgare, vilket fick forne gitarristen Slashs fru Perla Hudson att gå i taket.

– Jag förväntade mig något upplysande och allt jag fick var reklam för en show och hans uppenbara dragning till chiliburgare, är hennes kommentar till Us Weekly.

– Var är kärleken? Och jag som stannade uppe för det här. Sex, droger och chilidogs. Länge leve Axl Rose. Och ett Halloweenträd.

http://www.youtube.com/watch?v=-7gjUa1y99g

http://www.youtube.com/watch?v=MP8qeBmFcKg

http://www.youtube.com/watch?v=ZnpMNo_3dFA

Starkt som Van, Eddie

av Mattias Kling

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Blogg brothers (TGIF, pt 3)

av Mattias Kling

F-f-f-f-f-f-fredag!

Jajamensan!

Encore:

F-f-f-f-f-f-fantastiska fredag!

Det börjar bli hög tid att avveckla verksamheten för den här veckan, fem arbetsdagar som har varit rätt röriga på den avlönade tjänsten vid nyhetsdesken, varför bloggandet kommit lite på efterkälken.

Detta till trots, tro inte att jag låter sådana petitesser komma i vägen för den sedvanliga helgtraditionen med att presentera lite av det nya som har nått det så kallade nätet.

Denna vecka innebär det färska videoklipp med Gojira, Goatwhore, Marilyn Manson, For Today, Slash, The Devils Wears Prada, Between The Buried And Me, Dokken, Gypsyhawk, Pride Of Lions, Elvenking samt Lynyrd Skynyrd. Och som inte detta skulle vara nog, även smakprov från kommande skivor med Weapon, General Surgery, Soundgarden, VoiVod, Grand Supreme Blood Court, Ill Niño och Aeon.

Som vanligt en fin mix av hårt och mjukt, av gott och ont. En ljudlig påse sött och salt, helt enkelt.

Väl bekomme.

http://www.youtube.com/watch?v=dtGj0iKrpuI

http://www.youtube.com/watch?v=o6t1fKbVy6g

Biljettsläpp för Getaway Rock

av Mattias Kling

Även årets uppstickarfestival, Getaway Rock i Gävle, påminner om att det nästa år blir metal och mysigt häng vid Gasklockorna. I dag släpps biljetterna till 2011 års upplaga, som kommer att hållas 7–9 juli. 

Efter debutsuccén i somras har festivalen omgärdats av rykten om en expansion av episka proportioner (det mest verklighetsfrämmande var att området skulle utökas till 40 000 besökare och att Iron Maiden var tilltänkta headliners), men detta slår generalen Tomas Jernberg effektivt hål på.

– Vi kommer öka servicenivån ytterligare ett snäpp och vi kommer fortsätta i samma anda artistmässigt. I övrigt kommer besökarna att känna igen sig, säger han.

– Vi vill fortsätta erbjuda en tung och relevant line-up, och vill bygga Getaway Rock till ett årligen återkommande evenemang att räkna med. Vi ser med stor spänning fram emot 2011, där vi är övertygade om att infria de förväntningar som finns på oss.

De första banden till festivalens 2011-uppställning presenteras den 28 oktober. I år toppades spelschemat av Megadeth, Motörhead och Slash.

Biljetter, de första 1 000 säljs till det rabatterade priset på 1 000 kronor styck – finns till salu här

Lemmy och Slash blir statyer?

av Mattias Kling
Lemmy och Slash. (Foto: AP)

Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.

Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent. 

Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.

Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.

Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?

Varsågoda att komma med egna förslag.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB