Deicide

To hell with God

Century Media/EMI

DEATH METAL Under 1980-talets mitt tryckte Stryper upp ett ”To hell with the devil” i ondskans ansikte. Nu kommer Glen Bentons svar, då han kärvt beordrar skaparen en enkel resa till en varmare lekplats. De hädiska harangerna är därmed slentrianrasande av väntat snitt, men får denna gång också en stadigare uppbackning då Floridaveteranerna återupptäcker de dödsthrashiga stämningarna från karriärtoppen ”Serpents of the light”. Speciellt är den avrundande halvan djävulskt effektiv, och kan i sig väga upp för den kvalitetsmässiga svacka som infinner sig redan efter ett förträffligt öppningsspår.

Bästa spår: ”Hang in agony until you’re dead”.

Sparzanza

Folie à cinq

Spinefarm/Universal

HÅRDROCK På den blankpolerade ytan uppvisas få brister. Därtill är värmlänningarnas femte studioprestation alltför kompetent utförd, med fräsig studiofetma i gitarrstunsen och med refränger som smidigt hittar position utan att väcka alltför mycket anspråk eller uppmärksamhet. Men den lättuppskattade metoden är emellertid inte enbart en tillgång. Trots en ovanligt tillbakahållen speltid blir den presenterade portionen måttlighetsmetal efter en stund lätt tradig och tillrättalagd, vilket inte ens några förtjänstfullt utspridda inslag av slentrianthrashiga riff lyckas råda bot på. Till nästa gång – våga leva ut lite mer. Satsa större. Så ser ni att det blänkande inte alltid är det mest strålande.

Bästa spår: ”Hell is mine”.

ÅTERBLICKEN: TURBONEGRO RESER SIG IGEN

För massorna är Hans-Erik Husby Dyvik nu känd som tolkare av Cornelis Vreeswijk på bio och skiva.

Åt Helvete med det. Hälsa på Hank i stället.

VAR? Hultsfredsfestivalen.

NÄR? Juni 2002.

VARFÖR? Hösten 1998 tycktes Hank von Helvete ha valt drogdimmorna före rocken. Utmattad och psykotisk hoppade han av den norska deathpunkensemblen efter en kaosartad turné.

Och så var det med det.

Fram till fyra år senare – då den Alice Cooper-sminkade mikrofondomptören och gjorde comeback under en legendarisk natt i Småland. Utlösningen var total i nummer som ”I got erection” och ”Rendezvouz with anus”, frontmannen ylade om fingerpullning med ett gnistrande tårtljus i baken och framför Pampascenen föll jeansklädda pojkar och flickor i gråt.

Konserten blev också startskottet för en andra karriär som gjorde Turbonegro större än någonsin. Genom tre skivor chockmatades publiken en hälsovådligt skabrös, men samtidigt livsbejakande herdestund, mellan The Stooges, Kiss, AC/DC och Ramones som den bara görs av ett gäng norska hedonister.

Och så var det med det. Eller? Framtiden får utvisa. Gruppen ligger nu i alla fall återigen på is och i sommar gör Dyvik Husby i stället svenska festivaler med nya projektet Doctor Midnight & The Mercy Cult.

Hur många erektioner det framkallar återstår att se.

Att kalla veckans utlottning för en succé är för en gångs skull ingen överdrift. 

Under de knappa 46 timmar den var aktiv bågnade min mejlkorg av brev från personer som var sugna på att vinna signerade exemplar av vinylsingeln ”Hisingen blues” och stundtals undrade kollegorna om min dator hakat upp sig i någon slags plingvals.

Mycket trevligt med sådant gensvar, vars like bara har överträffats då det har erbjudits tävlingar med giganter som AC/DC och Metallica. Och hade jag kunnat välja så hade ni alla fått varsinn alldeles egen vaxkaka i posten. Men två var antalet jag hade, och två blir vinnarna.

Men innan vi kommer till det väsentliga, de lyckliga tvenne, tänkte jag bara dela med mig av några smått roande bonusinsikter jag har fått av bidragen.

• Att landsgränser bevisligen inte betyder någonting när det gäller tävlingar på Hårdrocksbloggen. Hugade spekulanter har nämligen anmält intresse – förutom de förväntade grannländerna – från USA och Grekland.

• Att diverse ”fula” knep inte är främmande när det handlar om åtråvärt godis. Vare sig det handlar om en digitalversion av Pristinas album (tack, Jonn) eller rent snyggsmicker (tack, Hans). Men, ändå. Tyvärr. Slumpen är en seg get som tyvärr inte låter sig styras av sånt. Även om jag såklart uppskattar det.

• Att Graveyards fanskara av deltagandet att döma består till 24 procent av kvinnor och till 76 procent av män.

• Att åtta personer inte lyckades förstå de barnsligt enkla anvisningarna som var själva grundförutsättningarna för deltagandet.

• Att tre av dessa ansåg att det tydligen torde räcka att skicka ett tomt mejl.

• Att ytterligare fyra tycker att det räcker med en mejladress för att skicka priser till. Om det är möjligt – upplys mig gärna hur. Så slipper jag packa paket och Aftonbladets snälla vaktmästare slipper frankera och distribuera dem.

• Att ytterligare en tyckte att ett mobilnummer räckte som kontaktinfo.

• Att två personer tydligen anser att deadline snarare är en rekommendation än ett krav. Och således skickade in bidrag upp till tre timmar för sent.

Självklart är alla dessa diskade. Om man inte ens lämna sin postadress får man inte heller vara med och leka. Möjligen hårt, men samtidigt väldigt rättvist.

Men, nu över till det viktiga. Nämligen vilka som lyckades ha turen i mitt slumpklickande. Och därmed ett stort jävla sataniskt grattis till Eric Jensen i Umeå och Louise Larsson i Sollebrunn. Priserna ligger på posten och når er så fort distributionen så önskar.

Med tanke på att min inkorg börjar känna sig inläggsfistad – vilket å andra sidan gör skönt ont – och för att inga bidrag accepteras en sekund efter deadline måste jag påpeka:

Graveyard-tävlingen slås ihop klockan 13 i dag. Viktigt att hålla på.

Men, å andra sidan så finns det ytterligare två timmar och tjugo minuter kvar att spela på.

Över och ut för tillfället.

Ett av årets stora svenska genombrott förväntas Göteborgsgruppen Graveyard stå för. Kanske inte så konstigt, då Universallierade bolaget Stranded storsatsar på gruppen – och nu erbjuder två bloggläsare möjlighet att vinna ett signerat exemplar av färska vinylsingeln ”Hisingen blues”. Extra glad blir säkert en av dessa, som dessutom får en retrokorrekt tygväska som extra jord på kistlocket.

Jag skulle kunna komma på någon slags krystat göteborgsrelaterad fråga för att få delta i tävlingen. Kunnat avkräva något svar om Alf Robertson, rökta skaldjur eller Liseberg.

Känner mig emellertid mindre humoristisk i dag. Så det får räcka med att du mejlar ditt namn och postadress till mig på mattias.kling@aftonbladet.se för att vara med i utlottningen.

Senast onsdag den 2 februari klockan 13 vill jag ha ditt bidrag. Respektera denna deadline – och glöm för tusans hakar inte bort de andra anvisningarna. Ett enkelt brott mot någon av dessa och du är diskad. Hårt men sant.

Lycka till nu, älsklingar.

I Sverige har vi en lagstadgad semesterrätt som sedan 1978 ger oss lönetagare möjlighet att ha ledigt fem av årets 52 veckor. Det vill säga cirka nio procent av de 365 dagarna vi vanligtvis brukar räkna till ett kalenderår.

Så ser grundförutsättningarna ut för de flesta av oss, om vi räknar bort så kallade ”gubbveckor” eller arbetslivsförkortning, som också anses kunna kvalificera in som semester.

Men för att kunna lösa ut några av dessa ledighetsveckor krävs det ofta att man dessförinnan jobbar rumpan glödröd. För att kompensera för det arbete man inte hinner göra då man är borta från arbetsplatsen.

Vilket alltså är det jag gör. Ägnar denna lediga måndag åt att kratta uppfarten så att jag med (någorlunda) gott samvete kan korsa Atlanten på fredag för att  under två veckor girigt kunna mumsa på det stora äpplets alla läckerheter.

På schemat står alltså i dag författande av fyra skivrecensioner (Sparzanza, Deicide, The Project Hate MCMXCIX och DevilDriver), en styck Återblick samt en Ladda ner-spalt. Inte för att jag klagar. Jag konstaterar bara.

I morgon börjar jag dessutom min nya tjänst på dagredaktionen. Inte för att jag innerst inne har önskat ett mer svennefierat schema. Utan för att jag, liksom biskop Hans Brask år 1517, anser mig vara nödd och tvungen.

Men nog om detta nu. Papper i maskinen.

Ja, det tycks ju så. Att alla vi har överlevt den första månaden 2011. För en del smidigt, för andra ett litet helvete.

I musikbranschen har det varit ganska dött, så som brukligt vid denna tid. Ändå har det kommit några alster som i vissa fall har recenserats, i andra fall bara passerat mina öron på ett eller annat sätt.

Och med detta inviger jag en ny avdelning här i bloggen. Den så kallade månadslistan. Vars blotta namn torde förklara vad det handlar om.

Alltså. En månad. Några lyssningsvärda låtar. Spotify.

Konstigare är det inte.

Mycket nöje.

Och musiken hittar ni här.

Mycket nöje – och surfa snart in igen. I veckan (innan jag tar två veckors semester och drar till New York) så dyker det upp en fet Witchcraft-tävling som ingen vill missa och lite annat gott.

Ibland skriver man bara på utan att få till det ändå. Vilket innebar att min anmälning av Bullets nya skiva ”Highway pirates” var cirkus 300 tecken för lång för att få rum i Nöjesbladet i dag.

Så, den recension som finns i tidningen och på nätet är den nedbantade och redigerade versionen.

Men ni får läsa den oavkortad. Inte illa det, en fredag som denna.

Bullet

Highway pirates

Black Lodge/Sound Pollution

HÅRDROCK Till syvende och sist handlar allt om rätt förhållningssätt. Om en orubblig inställning som vägrar vika från övertygelsen att det är bättre att leva fattigt och lida för sin passion än att inte leva alls. Om att ha en lika kompromisslös som pretentionsbefriad inställning till det musikaliska verket som det naturligt faller ett gäng lantissjälar sprungna ur den kronobergska myllan.

För det är så. Bilden av Bullet är i nio fall av tio avsevärt mer fängslande och uppseendeväckande än dess kreativa åstadkommanden. Ett konstaterande som gör att då landets största hårdrockspublikationer ägnar spaltmeter åt kvintetten så ägnas mer uppmärksamhet åt frontmannens Dag ”Hell” Hofers fäbless för kladdkakor, försäljningen av nitbeklädda träskor med den fyndiga frasen ”Rock around the clogs” till salu och om medlemmarnas förbluffande dryckesvanor än åt att den har ny musik att presentera.

Sett med all journalistisk konsekvens är detta helt befogat. För gruppens tredje album nödgar få beskrivningar som inte har yttrats in absurdum – antingen beträffande Smålandstruppens egna utgåvor eller om förebildernas prestationer. 

Lika mycket som föregångarna ”Heading for the top” ”Bite the bullet” är ”Highway pirates” nämligen en okonstlad och chosefri skiva som fordrar få beskrivande adjektiv. I stället är den en jämnstark studiobedrift där AC/DC, alkohol, Accept och agrar envishet är lika bidragande som att Saxons Biff Byford bjuder på en busvissling till titelspåret.

Det är en skiva där attityden och helhetens engagemang talar högre än de enskilda låtarna. Och det är också där som Bullet träffar mitt i pick.

Bästa spår: ”City lights”.

De som trodde att den forne Turbonegrofrontmannen i och med sin medverkan i filmen ”Cornelis” har lagt de högljudda tongångarna på hyllan får nu akta fingrarna.

För den nu i Stockholm bosatte norrmannen (vars riktiga namn är Hans-Erik Dyvik Husby) ligger i startgroparna för att avtäcka sitt nya industrimanglande dunderprojekt – och inte mindre än två festivalgig på blågul mark.

Sverigepremiär för Doctor Midnight & The Mercy Cult – som även består av basisten Tim Sköld (Marilyn Manson, KMFDM, Shotgun Messiah), gitarristerna Anders Odden (Satyricon, Celtic Frost) och Audun Stengel (Apotygma Berzerk) samt trummisen David Husvik (Extol) – blir det under årets upplaga av Metallsvenskan i Örebro den 14 maj. Andra artister som uppträder under denna kombinerade fotbolls- och rockhelg är Bullet, DAD, Graveyard, The Accidents, Sator, Scar Symmetry samt bloggsanktionerade dödsmetallkavalleriet Torture Division.

Mer info om biljetter och liknande finns på evenemangets hemsida.

För er som inte kan närvara i Närkes pärla nämnda helg – eller ser en förståelig motsättning i att blanda hårdrock och sport – finns det emellertid ännu en möjlighet att i liveform granska supergruppens prestationer.

Midnattdoktorn har nämligen bekräftat att det blir ett turnéstopp på Getaway Rock-festivalen i Gävle den 7–9 juli. Gruppen gör därmed redan offentliggjorda Alice Cooper, Immortal, Agnostic Front, Bullet For My Valentine och Kreator sällskap under uppföljaren till förra årets stjärnskottsfestival.

Mer info om detta event? På hemsidan, så klart.

En av de trevligare sakerna med min profession är när folk ämnar pracka på en saker. Självklart önskas ofta en motprestation, men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

Som ovan visade och nämnda låda. 

Väldigt trevlig. Och inte minst snygg. Men ändå svårt att göra någon angelägen journalistik av. 

Ja, tyvärr är det så.

För även om Pearl Jams låda ”Live – on ten legs” är en mycket tjusig sak så har jag svårt att hitta ett naturligt recensionforum och en klockren ingång. Vilket nog beror mer på att jag gillar förpackningen som sådan mer än det mer bedömningsbara, alltså den själva erbjudna musiken.

Därmed inget ont sagt om detta långlivade och högst kvalitativa Seattlegäng. Det är mestadels bra, stundtals fantastiskt och mer sällan mindre hörvärt. 

Så också här. Som ett del av ett 20-årsjubileum samlas 18 karriärsompännande livetagningar förevigade här och där under bandets verksamhet åren 2003-2010. Vilket så klart innebär väldigt grungeperiodiska spår likt ”Jeremy”, ”Alive” och ”Porch”. Men även mer sentida bidrag likt ”Got some” från ”Backspacer” (2009), ”World wide suicide” (”Pearl Jam”, 2006) samt ”I am mine” från 2002 års ”Riot act”. Lägg därtill ett par covers, Public Image Ltd:s ”Public image” och Joe Strummers ”Arms aloft”, och de redan väldigt övertygade har därmed all anledning att vifta med betalkorten.

Men, nu var det ju det här med boxen. Den som jag fick. Vare sig Ginza eller Cdon tycks ha den till salu, men enligt en kontroll på brittiska Ebay så torde den kosta runt 560 kronor. Och det man då får i tolvtumsboxen är – förutom den ensamt tillgängliga cd:n – är fem väldigt snygga livebilder, nämnda skiva på dubbel tungvinyl, minitryck av valda turnéposters samt ett backstagepass som med största sannolikhet inte är giltigt på någon spelning inom de närmaste 25 åren.

Som sagt – en satans snygg låda. Som väl kommer att försvara sin plats på skrythyllan för liknande produkter.

Ni som är redo att bli skinnade gör samma sak.