Arkiv för tagg bullet for my valentine

- Sida 1 av 2

Släpp allt och lyssna på nya B4MV-singeln

av Mattias Kling
Jobbar sig tillbaka mot rötterna igen.
Jobbar sig tillbaka mot rötterna igen.

Vi kan kanske säga att ”Temper temper” fick blodet att svalla hos många av de mer inbitna beundrarna. En skiva som liksom föregångaren ”Fever” producerades av Don Gilmore (Linkin Park med flera) och som skulle cementera walesarnas roll som en av de främsta uppstickarna i kölvattnet av hårdrocksvärldens giganter.

Det gick väl lite sisådär, om vi uttrycker det diplomatiskt. Det hör inte till vanligheten att jag får upprörda mejl från över att jag har att ett för högt betyg när en favoritgrupp har släppt en ny skiva, men det var precis vad som hände efter min lätt övervänliga :+++:-recension i februari i år. Ett tydligt kvitto på att många gjorde tummen ner angående plattans mer USA-vänliga sound.

Det är tydligen reaktioner som kvartetten tydligen har tagit lärdom av. Vilket också har gjort att Bullet For My Valentine ämnar flyga in ljudtrixaren Terry Date (Pantera, Soulfly och Deftones med flera) till Storbritannien inom kort för att skissa på ett framtida samarbete – med ett tänkt resultat som ska ligga närmare gruppens två första plattor än dess senare material. Vad som kan tänkas komma av denna allians får visa sig, men fram till dess kanske en kan låta singeln ”Raising hell” vara vägledande.

Och om kompositionen, som nyligen premiärspelades i BBC-programmet ”Rock show”, är representativ för fortsättningen tycks det ligga något i dessa uttalanden. Mer skrik, mer dubbelkaggar och mer metalcoretryck i stället för Metallica tycks vara devisen. Även om refrängen är av det smetigare slaget, vilket säkert faller den tänkta målgruppen i smaken.

Bra eller anus? Klicka och avgör själva.

Här tycker jag egentligen inte så mycket om Bullet For My Valentine

av Mattias Kling
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto:
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

Tidigare i eftermiddags spelade walesarna på den största scenen. En grupp jag har skrivit om vid en rad tillfällen, senast i mars i år då gruppen gjorde en konsert på Tyrol i Stockholm och vars anmälning ni kan läsa här, och som därför behöver nya ögon för att granskas på rätt sätt.

Därför tar Marcus Grahn i dag hand om Bullet For My Valentine. Säkert på ett alldeles föredömligt sätt, stilistiskt perfekt och genomtänkt.

Därför tog jag bara en snabb lov förbi bandets spelning på Blue Stage. Och kunde där på avstånd konstatera att ganska lite tycks ha hänt de senaste månaderna. Repertoaren är som den är och kavlas ut från ”Breaking point” till ”Tears don’t fall”.

Därom tänkte jag för en gångs skull inte tycka något bestämt. I stället har jag under den här tidiga kvällen synat Stone Sour på samma blå scen (läs rec i valfri Aftonbladetkanal i morgon), medan närmast på tur för betyg och omdömen är Danko Jones och Neurosis som får sina omskrivningar här på bloggen i stället för i pappret.

Se där, något att se fram emot de kommande timmarna. Hoppas ni finner lycka och intresse i detta.

Tävling: Vinn biljetter till Bullet For My Valentines spelning i helgen

av Mattias Kling
Bullet For My Valentine-tävling

Här går det undan.

I vad som kan tyckas vara elfte timmen mejlar Nina Thorsell på Sony Music och erbjuder en läsare två biljetter till den walesiska metalkvartettens utsålda spelning i Stockholm nu på söndag.

Det innebär snabba ryck. Vi skiter i ren formalia som eventuellt krystad fråga och liknande. Allt jag vill är i stället att du mejlar ditt namn och mobilnummer till mig på mattias.kling@aftonbladet.se senast klockan 17.00 i dag fredag.

304313_624849634199063_2064995206_nAv deltagarna låter jag sedan slumpen dra en person som kan ta med sig en kompis och som förutom fri entré till giget även får plocka med sig ett exemplar av senaste albumet ”Temper temper” (belönat med :+++: av undertecknad i Aftonbladet/Nöjesbladet vid releasen nyligen) hem.

Innan nämnda gig på Djurgården i helgen kommer Matt Tuck och pojkarna även att träffa fansen och kladda autografer i skivbutiken Bengans på Drottninggatan i Stockholm.

Men först – tävla med mig. Det kan du tjäna på.

The blogg goes wild (Veckans viktigaste, pt 17)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker”

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus”

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev :++: – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems”

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de :+++: jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Meat blogg sodomy (Veckans viktigaste, pt 12)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga :+++: som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka :+++: vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända :++: blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

Bedömda: Bullet For My Valentine & Kongh

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:+++:

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

A call for blogg (TGIF, pt 10)

av Mattias Kling

Tänk vad snabbt tiden kan gå.

På sitt sätt är det svindlande att det just i dag är tio veckor sedan jag startade den här fredagstraditionen. Vilket är förvånande i sig. Alltså, inte att tiden har gått utan att jag har lyckats få ihop tvåsiffrigt utan att tröttna på vägen och startat med någon annan kortlivad följetong.

Därför ska jag för en gångs skull inte vara långrandig. Utan i stället fira jubileumet under TGIF-banderoll med att gå direkt på det centrala. Nämligen veckans nyjästa videodegar.

Och på så sätt har ju del 46 av 52 varit ovanligt stjärnsprakande. Vilket innebär att vi just denna fredag kan spana in snuttar med nyligen Sverigeaktuella Devin Townsend Project, The 69 Eyes, Bullet For My Valentine, Destruction, Cadaveria, Hatesphere, Heartist och Drowning Pool.

Bland bonussnuttarna hittar vi dessutom Led Zeppelins ”Black dog” från utmärkta ”Celebration day”-rullen, ytterligare ett klipp från Hammerfalls Dalhalla-föreställning, ett av de färska spåren på Cryptopsys nya samlingsutgåva, en snutt från spelet ”Call of duty: Black ops II” där Avenged Sevenfold medverkar samt en repris på Hatebreeds nya textvideo.

Ett matigt jubileum, med andra ord. Som får signalera att det är dags att packa ihop verksamheten för den här veckan.

Och, kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=xuWgUmDZ-_Q

Through silver and blogg (TGIF, pt 7)

av Mattias Kling

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk

Hank von Helvetes nya supergrupp till Sverige

av Mattias Kling
Doctor Midnight & The Mercy Cult

De som trodde att den forne Turbonegrofrontmannen i och med sin medverkan i filmen ”Cornelis” har lagt de högljudda tongångarna på hyllan får nu akta fingrarna.

För den nu i Stockholm bosatte norrmannen (vars riktiga namn är Hans-Erik Dyvik Husby) ligger i startgroparna för att avtäcka sitt nya industrimanglande dunderprojekt – och inte mindre än två festivalgig på blågul mark.

Sverigepremiär för Doctor Midnight & The Mercy Cult – som även består av basisten Tim Sköld (Marilyn Manson, KMFDM, Shotgun Messiah), gitarristerna Anders Odden (Satyricon, Celtic Frost) och Audun Stengel (Apotygma Berzerk) samt trummisen David Husvik (Extol) – blir det under årets upplaga av Metallsvenskan i Örebro den 14 maj. Andra artister som uppträder under denna kombinerade fotbolls- och rockhelg är Bullet, DAD, Graveyard, The Accidents, Sator, Scar Symmetry samt bloggsanktionerade dödsmetallkavalleriet Torture Division.

Mer info om biljetter och liknande finns på evenemangets hemsida.

För er som inte kan närvara i Närkes pärla nämnda helg – eller ser en förståelig motsättning i att blanda hårdrock och sport – finns det emellertid ännu en möjlighet att i liveform granska supergruppens prestationer.

Midnattdoktorn har nämligen bekräftat att det blir ett turnéstopp på Getaway Rock-festivalen i Gävle den 7–9 juli. Gruppen gör därmed redan offentliggjorda Alice Cooper, Immortal, Agnostic Front, Bullet For My Valentine och Kreator sällskap under uppföljaren till förra årets stjärnskottsfestival.

Mer info om detta event? På hemsidan, så klart.

Sverigeexklusiva gig på Getaway Rock

av Mattias Kling
Bullet For My Valentine

I november förra året besökte de senast Sverige, och fick då försiktigt recensionsberöm av undertecknad för sin blandning av popharmonier, metalcoretyngd och rappa thrashriff.

Vilka då?

Jo, walesarna i Bullet For My Valentine så klart.

Och vad har detta för relevans?

Jo, kvartetten är en av de akter som ingår i Getaway Rocks senaste bokningspresentation.

Dessutom frestar festivalen – som hålls den 7–9 juli i Gasklockorna i Gävle – med tuffare salvor i form av exklusiva framträdanden från Opeth, som sägs göra sin enda spelning i sommar på evenemanget, NYHC-legendariska Agnostic Front, samt finska power metal-ensemblen Sonata Arctica. Plus snart albumaktuella Evergrey, taggiga black/thrash-gruppen Nifelheim och tyska slitvargarna i Kreator.

– Bullet For My Valentine kändes givna för Getaway Rock i år och att Opeth väljer att göra sin enda Sverigespelning hos oss känns oerhört kul, säger festivalgeneralen Tomas Jernberg.

Bland tidigare offentliggjorda akter märks Alice Cooper, Immortal, Entombed, Youth Of Today, Corrosion Of Conformity och Ghost.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB