Arkiv för tagg agnostic front

- Sida 1 av 1

Hatebreed avtäcker det gudomliga syftet

av Mattias Kling

Titta på omslaget ovan. Det innehåller ju lite av det mesta. Bråkande änglar, helveteseldar och en spikklubbebeväpnad demon.

Det är också det konvolut som Connecticuts tuffaste brutalistmoshensemble har valt till förpackning på kommande albumet ”The divinity of purpose”, som ska finnas i handeln den 25 januari via Nuclear Blast.

Mycket mer finns det för stunden inte att tillägga. Speciellt inte då jag redan har uppmärksammat hårdfakta runt releasen i två tidigare inlägg (länk 1, länk 2).

Nog om detta alltså. Med tillägget att turnépaketet Persistence Tour (även bestående av bland andra Agnostic Front och The Acacia Strain) skandalöst nog ännu inte har fått några svenska datum. En skymf som jag anser måste korrigeras å det snaraste.

Hatebreed släpper en (tysk) atombomb

av Mattias Kling

Dagens fräckaste par i metalvärlden: Connecticuts rivigaste brutalistmoshcombo och ett ganska så välkänt tyskt skivbolag.

Japp. Nästa Hatebreed-platta, aviserad till januari nästa år, kommer att nå den europeiska publiken via Nuclear Blast (som har ungefär såväl Fan som hans moster i sitt stall).

Och orsaken till detta är gruppens spelning på mangeleventet Hellfest i franska Clisson och brittiska Bloodstock Open Air tidigare i år.

– Att se dem inför 30 000 metal- och hardcorefans gjorde det väldigt tydligt att Hatebreed och Nuclear Blast skulle klicka perfekt. Den övertygelsen stärktes ytterligare när vi fick höra några nya låtar, berättar bolagets A&R-ansvarie Jaap Wagemaker.

– Det är dags för världsherravälde, kontrar gruppens frontman Jamey Jasta.

Ungefär samtidigt som den ännu obetitlade plattan (mer om just den i det här blogginlägget) presenteras för publiken ger sig kvintetten ut på en omfattande Europasväng tillsammans med bland andra Agnostic Front, H2O och The Acacia Strain.

Några Sverigedatum har – skandalöst nog – inte presenterats ännu.

Fredagspepp: Hatebreed är klara med nya skivan

av Mattias Kling

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Whitesnake ”Forevermore”

:+++:

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation ”The unforgiving”

:++:

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy ”Blunt force trauma”

:+++:

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Bonusrecensionen: Agnostic Front

av Mattias Kling
Agnostic Front

:+++:

Agnostic Front

My life my way

Nuclear Blast/ADA/Warner

HARDCORE Min New York-semester för några veckor sedan kunde knappast ha fått ett bättre soundtrack. Det finns liksom inget bättre sällskap under tunnelbanefärder ned mot East Village, gråkalla promenader i Alphabet city eller vilsna turer i Tribeca än det som NYHC-veteranerna bjuder på. Det förstår vem som helst. Om inte borde grundlig research göras å det närmaste.

Men då Brooklyn brewerys högst smakliga winter ale har bytts mot Arvid Nordqvists rekokaffe och avslappnande promenader i Central Park ersatts av stressiga turer nedför Torsgatan är det svårt att känna riktigt samma entusiasm. Det blir liksom så när illusionen av att man är deltagare i någon annans liv ersätts av det där som är vida känt som vardag.

Därmed inte sagt att ”My life my way” är något annat än ett fullgott ihopkok av en mer än 30-årig karriär. Det passas till punkspattiga debuten ”Victim in pain” (1982) i en väldigt rudimentär ”That’s life”. När det gäller ”One voice”-typisk bökarmosh à la 1992 står ”More than a memory” och ”A mi manera” för de inslagen, medan det gatupunkiga sound som introducerades på allvar på comebackskivan ”Something’s gotta give” (1998) luftas å det bestämda i exempelvis titelspåret.

Summa summarum: 30 år på 13 spår – och du vet vad du får.

Inte så mycket mer och knappast mycket mindre.

Lyssna på: ”City street”, ”Until the day I die”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Mustasch

:++:

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

:+++:

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

Hank von Helvetes nya supergrupp till Sverige

av Mattias Kling
Doctor Midnight & The Mercy Cult

De som trodde att den forne Turbonegrofrontmannen i och med sin medverkan i filmen ”Cornelis” har lagt de högljudda tongångarna på hyllan får nu akta fingrarna.

För den nu i Stockholm bosatte norrmannen (vars riktiga namn är Hans-Erik Dyvik Husby) ligger i startgroparna för att avtäcka sitt nya industrimanglande dunderprojekt – och inte mindre än två festivalgig på blågul mark.

Sverigepremiär för Doctor Midnight & The Mercy Cult – som även består av basisten Tim Sköld (Marilyn Manson, KMFDM, Shotgun Messiah), gitarristerna Anders Odden (Satyricon, Celtic Frost) och Audun Stengel (Apotygma Berzerk) samt trummisen David Husvik (Extol) – blir det under årets upplaga av Metallsvenskan i Örebro den 14 maj. Andra artister som uppträder under denna kombinerade fotbolls- och rockhelg är Bullet, DAD, Graveyard, The Accidents, Sator, Scar Symmetry samt bloggsanktionerade dödsmetallkavalleriet Torture Division.

Mer info om biljetter och liknande finns på evenemangets hemsida.

För er som inte kan närvara i Närkes pärla nämnda helg – eller ser en förståelig motsättning i att blanda hårdrock och sport – finns det emellertid ännu en möjlighet att i liveform granska supergruppens prestationer.

Midnattdoktorn har nämligen bekräftat att det blir ett turnéstopp på Getaway Rock-festivalen i Gävle den 7–9 juli. Gruppen gör därmed redan offentliggjorda Alice Cooper, Immortal, Agnostic Front, Bullet For My Valentine och Kreator sällskap under uppföljaren till förra årets stjärnskottsfestival.

Mer info om detta event? På hemsidan, så klart.

Sverigeexklusiva gig på Getaway Rock

av Mattias Kling
Bullet For My Valentine

I november förra året besökte de senast Sverige, och fick då försiktigt recensionsberöm av undertecknad för sin blandning av popharmonier, metalcoretyngd och rappa thrashriff.

Vilka då?

Jo, walesarna i Bullet For My Valentine så klart.

Och vad har detta för relevans?

Jo, kvartetten är en av de akter som ingår i Getaway Rocks senaste bokningspresentation.

Dessutom frestar festivalen – som hålls den 7–9 juli i Gasklockorna i Gävle – med tuffare salvor i form av exklusiva framträdanden från Opeth, som sägs göra sin enda spelning i sommar på evenemanget, NYHC-legendariska Agnostic Front, samt finska power metal-ensemblen Sonata Arctica. Plus snart albumaktuella Evergrey, taggiga black/thrash-gruppen Nifelheim och tyska slitvargarna i Kreator.

– Bullet For My Valentine kändes givna för Getaway Rock i år och att Opeth väljer att göra sin enda Sverigespelning hos oss känns oerhört kul, säger festivalgeneralen Tomas Jernberg.

Bland tidigare offentliggjorda akter märks Alice Cooper, Immortal, Entombed, Youth Of Today, Corrosion Of Conformity och Ghost.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB