Gruppen som på sitt sätt vägrar dö, och som tidigare i sommar tog sig ett återfall i och med ”Relapse”, har ett brokigt rykte att leva upp till.
Den har överlevt överdoser, missbruk och blödande cystor – och tycks alltid likt en Fenix resa sig ur askorna igen. I en form eller annan.
Till skillnad mot vid det som skulle bli avskedsföreställningen för några år sedan, en turné som bland annat innebar ett stopp på Sweden Rock, är det nu också duktigt med folk i publiken. Med trängsel ända bort till matförsäljarna.
Men likt då är det ett Ministry som väljer att fokusera på sitt färskare material och som sparar sin banbrytande industrimetal från 1980- och 1990-talet till slutet. Lite snålt, kan tyckas. Speciellt på ett festivalgig med en speltid på en föga generöst tilltagen timme.
Men det låter ju ändå bra i exempelvis ”No W”, ”Ghouldiggers” och ”Lies, lies, lies”. Och att Al Jourgensen, påstått nykter som han är, halsar öl mellan låtarna bevisar att allting är relativt.
Även det där med en grupp som envist vägrar att dö.

Så här glad kan man ju bli. Om man i alla fall heter Robin Björk och har kammat hem storpriset i Hårdrocksbloggens exklusiva tävling.

En styck Manowargura, signerad av hela bandet, är utdelad och mottagen..

Man kan ju verkligen kalla det ett avhopp i sista stund. Bara ett knappt dygn före sitt framträdande på festivalens största scen kommer beskedet att den banbrytande industritruppen tvingas ställa in sin närvaro i Gävle ”på grund av anledningar utanför arrangörernas kontroll”, hälsar FKP Scorpio.

Det är så klart ett trist besked. Speciellt då jag vet att det finns folk som ämnar besöka festivalen i morgon enbart på grund av Jaz Coleman och hans gäng.

Så kan det gå, helt enkelt. En ersättare har i alla fall i sista stund kallats in i form av Heat, som gjorde ett väldigt trevligt gig på Sweden Rock för en månad sedan. ”Freedom rock” i stället för ”Love like blood”?

Det blev ju aningen panikartat där efter midnatt. Med en uppkoppling som bara högst sporadiskt ville låta mig jobba mot tidningens server. Med pressansvariga som helst ville skyffla ut mig från området – trots att Nightwish-texten inte var klar och lämnad.

Nåväl. En styck helsida blev det i alla fall. Som ser ut som ovan. Även om jag inte fick med observationen att basisten/sångaren Marco Hietala ser ut som ett John Bauer-troll eller att huvudrecensionen i sig faktiskt är – plötsligt händer det – aningen kortare än beställt.

Och därtill en liten filmsnutt, från huvudbandets spelning.

Väl bekomme.

Då var det dags då. Lite Gävle. Lite metal. Lite jobb i dagarna tre.

Har som hastigast snurrat runt på området och kollat lite. Några låtar Obituary, ett hjärteband från förr som låter bättre än det presterar live, och och lite Mustasch, som just nu lirar på den så kallade gröna scenen.

Det är sol här. Det är vänligt. Det är liksom trevligt på ett bra sätt. Och uppkopplingen verkar funka som den ska.

Gott så. I dag blir det recensionsjobb med Kvelertak, Venom och Nightwish. Betyg, omdömen och annat trivialt kommer i en väl vald Aftonbladet-kanal i morgon.

Nu – lite mat, kanske?

Nu är det snart bara ett dygn kvar tills Obituary och Keep Rising sparkar igång årets upplaga av metalfesten i Gävle.

Det ska bli intressant att se hur de nya arrangörerna FKP Scorpio, ansvariga för bland annat Hultsfredsfestivalen, kommer att ta till vara förutsättningarna vid området Gasklockorna. Om Getaway fortfarande kan kamma hem utmärkelsen ”Sveriges trevligaste festival”.

Facit ges i helgen. Jag är på plats och bevakar på alla de tänkbara sätt med recensioner i papperstidningen, på nätet och med lite allmänt trams och annat här på bloggen.

Fram till avspark går det alltid bra att lyssna på festivalens repertoar – på den superfärska Spotifylista jag har knåpat ihop. Här finns den.

Mycket nöje. Ses i vimlet i helgen.

Jag kan börja med ett stort grattis till trion här nedan. Men tänkte också passa på att dela ut en ganska så skymmande skämskudde till en oväntat stor del av de cirka 400 som har varit peppade på att vinna ett festivalpass till Getaway Rock samt en signerad Manowar-gura.

Det lönar sig nämligen att läsa frågan. Ganska så noga, till och med.

Vilket många verkar ha haft en smula problem med.

Svaret på frågan jag ställde (vem som pratar på spåret ”Dark avenger” på Manowars debutskiva ”Battle hymns” från 1982) är alltså inte Christopher Lee. Att han lånade ut sin dånande stämma till nyinspelningen av nämnda platta, släppt 2010, spelar ingen roll. För det var inte det jag frågade efter.

Men, nog om detta.

Som de flesta av er ändå har konstaterat är det Orson Welles (1915–1985) som agerar sagofarbror på nämnda spår. Och tre som lyckades med detta, är våra pristagare.

• 1:a pris: Robin Dahl, Sundsvall.

• 2–3:e pris: Sandra Andersson, Nås, och Andreas Svärd, Gävle.

Ett supergrattis till er. Och ett supertack till er andra som har deltagit, skrivit trevliga hälsningar eller på andra sätt sett till att min inbox har bågnat under veckoslutet.