Jocke Berg avslutar ”No resistance” – och huvudsetet – med att spela trummor. Vilket bilden hade visat, om den tagits i rätt ögonblick. Jo, tjena. 

”Kick on the upper class”.

”Silence for the peacefully” följs av ”She’s offbeat” innan Jocke Berg berättar om ett naket möte med Mötley Crües Nikki Sixx. Som verkar vara ett stort fan av låten ”Shades of grey”. Gissa vad som sen spelas?
 

Kvällens publiksiffra i Lisebergshallen är 3 000 – slutsålt. Inte undra på att det är hett som i en masugn här inne.

Efter ett lite småroligt filmintro med Peter Apelgren drar det igång. Musikintro kommer så klart i och med ”This worm’s for Ennio”, som mycket riktigt går över i en ”Beg for it” med flammande eldar på scenen. ”Into debauchery” följer upp, innan det just nu är ”Medicate me” som botar eventuell fredagströtthet. 

…och så en liten scenspoiler. Jag gillar verkligen placeringen, med publik runt tre av fyra sidor, vilket funkar kanon här i Lisebergshallen. Men hur blir det på i stort sett läktarlösa Arenan i Stockholm i morgon? 

Scenen med Heat på från kvällens läktarplacering. Ser att Hardcore Superstar har laddat upp med två stora skärmar på bortre kortsidan och ramper runt Addes trummor. Sa du Metallica? Korrekt. 

Heat värmer upp rejält inför Hardcore Superstar på en scen som gott nog står i mitten av arenagolvet. Fräckt, liksom. 

Det är galna skivveckor just nu. Helt tvångsvårdstokiga. Typ allt släpps på samma gång, och då jag på vanlig plats i Aftonbladet har ganska så begränsat med utrymme så missas en del. Självklart inte medvetet, utan bara på grund av att jag inte är ensam huserande på skivsidorna. 

Så, därför tänkte jag ta tillfället i akt att uppmärksamma två skivor som tyvärr inte fått plats i den vanliga recensionsskörden de senaste veckorna. Utan den här black metal-envigen är bara för er, kära bloggläsare.

Hoppas skiten uppskattas.

++++

Immortal

All shall fall

Nuclear Blast/Warner/ADA

++++

Marduk

Wormwood

Regain/Warner/ADA

BLACK METAL Där norrmännen satsar på vinande arktisk kyla står Sverige med ett glödgat spett redo för lyssnarens avfallsanläggning. I väster lever och tillvaratas traditionerna, medan det någonstans i Östergötlands dunklaste källarvalv experimenteras med uttryck som fräter på trumhinnorna.

Även om Immortal och Marduk till synes opererar inom samma genre så är de vapen de använder högst vänsenskilda. 

Tvättbjörnarna från Bergen – som här avtäcker sitt första album sedan 2002 års ”Sons of northern darkness” – vässar sin klinga så den blänker i ungefär 666 stålgrå nyanser. Att lyssna på ”All shall fall” blir därför lite som att befinna sig i den moderna istid som drabbar civilisationen i ”The day after tomorrow”. Allt är kargt, kallt, vindpinat… och öde.

På så sätt är comebackskivan också ännu ett konsekvent inslag i Immortals katalog. Det låter lite som att det grundläggande black metal-soundet på gruppens inledande skivtrilogi uppdaterats till 2.0 med några väl valda death metal-inslag från alsten runt millennieskiftet för att sen förpackas till en slutprodukt som låter 2009 men som lika gärna hade kunnat ha 15-talet år på nacken. För maximal njutning rekommenderas ett svanhopp in i albumets centralpjäs. Där tas gruppens Bathory-dyrkan till nya höjder i ”Hordes to war” och ”Norden on fire”, med ett hopp rakt från ”The return…” till ”Blood, fire, death”.

Desto äventyrligare tongångar kommer då från den svenska landsbygden. Sedan sångaren Mortuus (Funeral Mist/Triumphator) värvades till truppen lagom till ”Plague angel” (2004) har uttrycket gått från ett ganska konsekvent – men fortfarande bra – hyperblastande till en inriktning som rymmer både hat och desperation. Redan i andra spåret ”Funeral dawn” väser okontrollerad feedback under huvudriffets lunkande melodi och ”Phosphorous redeemer” inleds med andetag så tunga att man som lyssnare nästan får syrebrist.

Albumet – baserat på Uppenbarelseboken och dess verser om att en stjärna vid namn Malört (”Wormwood”) faller från himlen och förgiftar jorden – är rakt igenom en rykande het upplevelse som tydligt visar hur bra det går att utveckla svartmetallen. Utan att för den skull leka nördig konstskolestudent.

Norge–Sverige: 4–4.

Tänkte bara passa på att ursäkta mitt hjärnsläpp i min recension av den högst utmärkta Paradise Lost-skivan ”Faith divides us – death unites us”. Trumslagandet på nämnda album hanteras ju så klart inte av Adrian Erlandsson, utan i stället av vikarierande sessiontrummisen Peter Damin (Renegade Five, Sven-Ingvars, Carola med flera).

Vilket jag ju egentligen visste, någonstans i bakhuvudet. Får väl skylla på att jag när recensionen skrevs inte hade någon fysisk skiva i handen och på slapp research.

Ber alla inblandade om ursäkt – och kan plussa på med att jag i Alice In Chains-recensionen lyckades kalla Jerry Cantrells soloskiva ”Degradation TRIP” för ”Degradation DAY”.

Suck…

Ja, jag är ett pucko.

Ja, jag suger ibland.

Livet får gå vidare i alla fall.