Arkiv för tagg adrian erlandsson

- Sida 1 av 1

The Haunted-Jensen om nystarten: Hur hade det INTE kunnat låta hårt?

av Mattias Kling
The Haunted årsmodell 2014 består av Adrian Erlandsson (trummor), Jonas Björler (bas), Marco Aro (sång), Patrik Jensen (gitarr) och Ola Englund (gitarr)
The Haunted årsmodell 2014 består av Adrian Erlandsson (trummor), Jonas Björler (bas), Marco Aro (sång), Patrik Jensen (gitarr) och Ola Englund (gitarr)

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

På ganska så kort tid tappade The Haunted såväl en gitarrist som en trummis och en sångare förrförra och förra året.
På ganska så kort tid tappade The Haunted såväl en gitarrist som en trummis och en sångare förrförra och förra året.

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Varsågoda: Här är det nya The Haunted

av Mattias Kling
The Haunted i sitt nygamla utförande är Patrik Jensen, Ola Englund, Marco Aro, Jonas Björler och Adrian Erlandsson.
The Haunted i sitt nygamla utförande är Patrik Jensen, Ola Englund, Marco Aro, Jonas Björler och Adrian Erlandsson. Foto: Daniel Falk/Framed Noise

Ut med det gamla – och in med det ännu äldre.

När de svenska dödsthrasharna relanserar sig med en ny lineup har de återstiftat bekantskapen med tidigare medlemmar, på såväl frontmansplats som trumposition.

Det innebär att den nya upplagan av The Haunted är en riktig retrobonanza, som gräver sig tillbaka till gruppens själva formation under det sena 1990-talet. I den fräscha uppställningen ingår nämligen inga mindre än Adrian Erlandsson (som höll i taktpinnen i gruppen under dess formationsår och dessutom spelade på den självbetitlade debuten från 1998) och sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) och ”One kill wonder” (2003). Som andregitarrist kliver även Ola Englund (Six Feet Under/Scarpoint) som därmed gör kvarstannarna Patrik Jensen och Jonas Björler sällskap i sättningen.

– Vi är supertaggade över att ha fått ordning på The Haunted igen och vi är supertaggade att ge oss ut på vägarna igen och spela för våra tålmodiga fans, säger Jensen i ett pressmeddelande.

Enligt samma bulletin avslöjas det även att den nylanserade gruppen jobbar på en ny skiva. När denna kan tänkas nå marknaden sägs det dock inget om.

2012 var ett väldigt turbulent år för The Haunted. Under våren meddelade frontmannen Peter Dolving att han hoppade av gruppen för andra gången, enligt uppgift till viss del beroende på tvillingarna Björlers sidoknäck med At The Gates, medan Anders Björler och trummisen Per Møller Jensen aviserade sina avgångar från truppen under hösten.

Om värvningen av exmedlemmarna Erlandsson och Aro innebär en återgång till den stilbildande dödsthrash som präglade ensemblens tidiga skivor är så klart för tidigt att säga något bergsäkert om. Men tankarna går ju ändå åt det hållet. Speciellt då The Haunteds tre senare skivor – de emotionellt utmanande men inte helt beundraromfamnade ”The dead eye”, ”Versus” och ”Unseen” – har visat på en viss velighet när det gäller vilken utveckling bandets sound egentligen ska ta.

Med detta konstaterat, dags att lämna över ordet till medlemmarna själva. Som i klippet nedan får presentera sig själva för nytillkomna intressenter.

Därför är det för tidigt att begrava The Haunted

av Mattias Kling

”Byt namn!” ”Lägg ner!” ”Avgå alla!”

Upprördheten i scenen har varit stor sedan det i veckan bekräftades att The Haunted tappar ytterligare två medlemmar – Anders Björler och Per Møller Jensen – och därmed står utan såväl sångare och gitarrist som trummis.

En rimlig slutsats: Det torde vara kris och panik. Ett väl serverat tillfälle att omvärdera karriären och måhända göra det rakryggat korrekta och omgruppera styrkorna under annan flagg.

Om detta händer är så klart för tidigt att sia om, det enda de kvarvarande medlemmarna Patrik Jensen och Jonas Björler har aviserat är att de önskar att fansen visar tålamod medan duon utvärderar hur framtiden ska se ut.

Hur mycket det än kan tyckas vara så behöver emellertid inte svängdörrarna i truppen (även sångaren Peter Dolving lämnade skeppet tidigare i år) innebära dödsstöten för ett av Sveriges stoltaste thrash metalskepp.

Låt mig förklara varför.

När det gäller att definiera en grupps kärna begår många misstaget att likställa dess största offentliga profiler med själva förutsättningen för dess existens. I många fall är dessa förvisso synonyma med varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så – vilket The Haunted bevisar.

Rent historiskt är nämligen den nu kvarvarande duon gruppens enda konstant. Även om tvillingbroder Björler har varit närvarande på alla skivorna har han under det tidiga 2000-talet tagit en paus från den, Møller Jensen kom med först 1999 efter att originalbatteristen Adrian Erlandsson hoppat av för att ta värvning i Cradle Of Filth och Dolving har vid det här laget hunnit med sitt andra avhopp.

Under dessa förhållanden har Jensen och basist-Björler alltid stått kvar. Gjutit lugn i all oro och sett till att The Haunted åter har rest sig, om inte på tio så i alla fall just när dess skötebarn har stått och hängt på repen.

Med andra ord finns det inget som säger att det inte skulle kunna bli så ännu en gång. Att den kris som bandet nu uppenbarligen tvingas genomgå innebär en nystart och nytändning för den combo som under 1990-talets mest metalfientliga år gjorde det hett att spela tvåtaktsthrash igen.

På något sätt är det dit jag önskar att ett nyuppväckt The Haunted återvänder. Till sin själva kärnkompetens och historiska grundförutsättningar.

Att lägga ner är som jag ser det verkligen inget alternativ.

Chockchock: Per Møller Jensen hoppar av The Haunted

av Mattias Kling

Situationen i den tidigare så stolta thrashgruppen börjar mer och mer likna den i en viss Agatha Christie-roman (som stolt representant för PK-media använder jag så klart inte n-ordet).

Först lämnade frontmannen Peter Dolving skeppet, väldigt missnöjd med att tvillingarna Anders och Jonas Björler valde att prioritera reunionturnéer med At The Gates framför sin egna grupp – och nu väljer även danske trummisen Per Møller Jensen att packa stockarna och dra vidare.

I ett uttalande till Blabbermouth.net (läs i sin helhet här) uppger batteristen att beslutet är något han har funderat på länge.

– Det har varit en bra 13-årsperiod. Jag ångrar ingenting, skriver han och tillägger att musikaliska motsättningar med de andra i gruppen ligger bakom beslutet.

– Jag är framme vid min station nu. Här hoppar jag av tåget och jagar nya utmaningar.

Per Møller Jensen värvades till gruppen när dåvarande trummisen Adrian Erlandsson hoppade av för att söka värvning i Cradle Of Filth. Han har därefter medverkat på skivorna ”The Haunted made me do it” (2000), ”One kill wonder” (2003), ”rEVOLVEr” (2004), ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt förraårsgiven ”Unseen”.

De kvarvarande medlemmarna i The Haunted – gitarristerna Patrik Jensen och Anders Björler samt basisten Jonas Björler – har ännu inte kommenterat skilsmässan.

Paradise Lost – i bollen

av Mattias Kling
En styck trumslagare som inte heter Adrian.

Tänkte bara passa på att ursäkta mitt hjärnsläpp i min recension av den högst utmärkta Paradise Lost-skivan ”Faith divides us – death unites us”. Trumslagandet på nämnda album hanteras ju så klart inte av Adrian Erlandsson, utan i stället av vikarierande sessiontrummisen Peter Damin (Renegade Five, Sven-Ingvars, Carola med flera).

Vilket jag ju egentligen visste, någonstans i bakhuvudet. Får väl skylla på att jag när recensionen skrevs inte hade någon fysisk skiva i handen och på slapp research.

Ber alla inblandade om ursäkt – och kan plussa på med att jag i Alice In Chains-recensionen lyckades kalla Jerry Cantrells soloskiva ”Degradation TRIP” för ”Degradation DAY”.

Suck…

Ja, jag är ett pucko.

Ja, jag suger ibland.

Livet får gå vidare i alla fall.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Kiss ”Sonic boom”

 

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

 

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

Alice In Chains ”Black gives way to blue”

 

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

 

Paradise Lost ”Faith divides us – death unites us”

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling

 

 

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB