Arkiv för tagg jerry cantrell

- Sida 1 av 1

Veckans tyckande: Alice In Chains och Dark Tranquillity

av Mattias Kling
Alice In Chains ”The devil put dinosaurs here”

:+++:

Alice In Chains

The devil put dinosaurs here

Capitol/Universal

ROCK/METAL På flera sätt var ”Black gives way to blue” en sensationell utgåva. Ljudet av en motsägelsefullhet, sprungen ur till synes omöjliga premisser men som lyckades gjuta nytt liv i en av Seattlescenens starkaste akter. I mångt och mycket är ”The devil put dinosaurs here” en naturlig konsekvens av denna succécomeback. En skiva som ofta låter precis som den ska, men som förhåller sig på samma sätt till sin föregångare som nittiotalsalstret ”Alice In Chains” i relation till mästerverket ”Dirt”. Från Jerry Cantrells mollstämda melodier via William DuValls karaokeperfekta imitation av originalsångaren till de mer opluggat lägereldsestetiska stunderna är utfallet kvalitetsspäckat. Om än något mognare, tjusigare och mer elegant. Och därför inte lika psykossvettigt som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Stone”.

VECKANS TWEET

Skärmavbild 2013-05-24 kl. 14.27.13

Återblicken: Alice In Chains

av Mattias Kling

Smärta. Krig. Knark. Och Borlänge.
I sommar förenar en viss Seattlegrupp allt detta i ett exklusivt Sverigebesök på Peace & Love-festivalen.
Dags att dyka djupt i lort du faktiskt inte vill tvätta bort.

Alice In Chains
När: September 1992.
Var: Seattle, USA.
Varför: Det finns ett mörker som är svartare än natten. Som känns så förtvivlat, bottenlöst och samtidigt så vackert att hjärtat går i bitar.
”Dirt” är till stora delar ett desperat ångestskrik från Layne Staleys drogdimmiga inre, och därför fullkomligt omöjligt att värja sig mot. Sällan har så mycket självhat och resignation förpackats i ett och samma masskonsumtionspaket, vilket gör skivan till en fysisk upplevelse som gränsar till det outhärdliga.
Men, melodierna… Gosse, melodierna.
I skarven mellan Jerry Cantrells mollstrukna harmonier och frontmannens nerviga leverans uppstår en magisk laddning som bara kan förklaras med titlar som ”Them bones”, ”Rooster”, ”Junkhead” och ”Would?”.
Vi vet alla hur det sedan gick. Den 20 april 2002 slog polisen sig in i Staleys lägenhet och hittade honom då död omgiven av diverse drogattiraljer. Sångaren hade tagit sin sista sil två veckor tidigare, bara 34 år gammal.

Spåret ”Would?” är tillägnat Mother Love Bones sångare Andrew Wood, som dog av en heroinöverdos i mars 1990.

Paradise Lost – i bollen

av Mattias Kling
En styck trumslagare som inte heter Adrian.

Tänkte bara passa på att ursäkta mitt hjärnsläpp i min recension av den högst utmärkta Paradise Lost-skivan ”Faith divides us – death unites us”. Trumslagandet på nämnda album hanteras ju så klart inte av Adrian Erlandsson, utan i stället av vikarierande sessiontrummisen Peter Damin (Renegade Five, Sven-Ingvars, Carola med flera).

Vilket jag ju egentligen visste, någonstans i bakhuvudet. Får väl skylla på att jag när recensionen skrevs inte hade någon fysisk skiva i handen och på slapp research.

Ber alla inblandade om ursäkt – och kan plussa på med att jag i Alice In Chains-recensionen lyckades kalla Jerry Cantrells soloskiva ”Degradation TRIP” för ”Degradation DAY”.

Suck…

Ja, jag är ett pucko.

Ja, jag suger ibland.

Livet får gå vidare i alla fall.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Kiss ”Sonic boom”

 

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

 

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

Alice In Chains ”Black gives way to blue”

 

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

 

Paradise Lost ”Faith divides us – death unites us”

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling

 

 

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB