Den här så kallade närvarobylinen – plåtad lördag eftermiddag – säger nog det mesta. Det här är en tjomme som inte är helt bekväm i situationen. (Foto: Jörgen Johansson)
På ett sätt är det samma sak varje år, med en stor skillnad. Det blir ju bara värre och värre.
Likt om det skulle krävas ett amerikanskt debriefingteam bara för att slussa en tillbaka till verkligheten på nytt. En normalitetskuvös som sakta men säkert fylldes med lagom partikelfylld 08-luft för att inte göra kontrasterna så stora och överväldigande.
Den där övergången mellan en ofta så pressad, men ändå märkligt samhällesparallell, festivalbubbla och det där vi brukar kalla livet blir sannerligen mer omtumlande för varje år som går. Som om kontrasterna mellan att vara i ständigt ett behov av betablockerare och faktiskt existera i någon slags rimlig tillvaro inte går ihop. Inte när de så abrupt avlöser varandra.
Nu var det knappast så att jag inte överlevde Sweden Rock med den lilla gnutta förstånd jag ändå har i någorlunda intakt skick. Men det känns likväl att jag, efter trettonde året på raken som avlönad tyckardrönare, har gjort mitt när det kommer till just den festivalen. Jag är proppmätt, till kapaciteten uttömd och mentalt väldigt klar.
Jag har sagt det ungefär vid samma tid som nu i snart fem års tid – men det här var nog mitt sista besök där i Blekinge som recensent för Aftonbladet. Jag har liksom skrivit klart. Upplevt allt som torde tänkas vara möjligt, stångats färdigt mot lynnigt väder och strejkande uppkopplingar, kämpat färdigt mot lämningstider som kryper närmare och närmare det som egentligen är fysiskt genomförbart.
Jag har gjort mitt. Så bli därför inte förvånade om SRF 2015 bevakas av en ny och hungrig förmåga. För det skulle ju alla tjäna på i långa loppet.
Kanske angör jag Norje första helgen i juni nästa år som vanlig besökare, måhända struntar jag i det. Exakt sånt får framtiden utvisa. Fram till dess känns det i alla fall vettigt att ha kommit fram till ett beslut.
Så – tack för allt Sweden Rock. Vi har haft kul genom åren, men det känns som att det är läge att bryta upp nu, innan vårt förhållande slutar i närmare konflikter och hårda ord.
Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.
En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.
I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.
En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.
Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.
Den följer här. Väl bekomme.
In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)
At The Gates, 2008 (MG) In Flames, 2004 (MK)
Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)
Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)
Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)
Dra en ulrik när man pratar med Ulrich – känns inte så lockande.
Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.
Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.
Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.
Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.
Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.
