Min förläggare har vid upprepade tillfällen hävdat att jag borde bli bättre på att marknadsföra mig själv och mina åstadkomster.

Det måhända ligger inte riktigt för mig. Jag ska emellertid inte blåsa upp något skimmer av konstlad blygsamhet eller ovilja att känna stolthet. Jag anser ändå att var sak har sin plats, och att skryt i många forum luktar aningen unket.

Nåväl. Nog om detta. Får väl göra som Herr Förläggare vill nu, och dra en liten dubbelreklamare. Dels för mig själv och dels för det som är aningen mer aktuellt.

Det där bandet Europe, som jag ju har skrivit en liten biografi om, firar nämligen guldförsäljningen av senaste albumet ”Bag of bones” genom att ge sig ut på hallturné i december månad. Med sig på vändan har de även ett hyfsat känt band som kallas Mustasch.

Så här ser Sverigedatumen ut:

11/12: Norrköping (Flygeln)

13/12: Stockholm (Hovet)

14/12: Malmö (Baltiska hallen)

15/12: Göteborg (Scandinavium)

17/12: Örebro (Conventum)

18/12: Sundsvall (Sporthallen)

Bandet är även aktuellt med andra videon från ovan nämnda album. ”Firebox” heter den, och går att beskåda nedan.

Den 19 september är det dags för ett nytt album med tjuren från Toronto och hans medarbetare.

Det blir säkert trevligt. Så som det brukar bli då Danko Jones lyckas pausa sitt flitiga turnerande länge nog för att fästa färskt material i studion.

De som är nyfikna på hur resultatet kan te sig behöver emellertid inte undra i onödan längre. För nu finns nämligen albumets första singel ”Just a beautiful day” för gratis nedladdning via en specialsida (som du hittar här). Hyggligt värre, liksom. Speciellt då stycket i sig är likaledes hyggligt och stabilt.

”Rock and roll is black and blue” är Danko Jones sjätte studioalbum (ep-samlingar och andra kollektioner oräknade) och dessutom det första med trummisen Atom Willard (ex-Rocket From The Crypt, Angels & Airwaves, The Offspring och Social Distortion med flera).

Låtuppställningen ser ut som följer:

1. Terrified

2. Get up

3. Legs

4. Just a beautiful day

5. I don’t care

6. You wear me down

7. Type of girl

8. Always away

9. Conceited

10. Don’t do this

11. The Masochist

12. I believed in God

13. In your arms

Och på tal om just Danko Jones kan jag rekommendera närmare bekantskap med den i sommar släppta dvd:n ”Bring on the mountain”. Kolla in trailern nedan – tjacka sedan. Garanterat trevligare än det mesta du kan se på tv i kväll.

Hade det här varit i moderorganet hade rubriken troligen lydit: ”Alla borde få cancer”. Alternativt: ”Jag hatar Yngwie Malmsteen”.

Här i bloggformen är jag emellertid inte lika sensationslysten. Eller, nåja. Ett bra snack med Adam ”Nergal” Darski var det ju i alla fall. Ett inlägg som borde ha kommit upp tidigare, men som som först nu blir offentligt på grund av uppkopplingen på Getaway.

Och om också får bli finalen för den här rundan. Avslutning på en kväll som har varit, rent ut sagt, skit. Jag fick i alla fall mitt jobb gjort. Recensioner på ovan nämnda Yngwie och Saxon lämnade. Och det som över detta gått fel kan vi för stunden lämna därhän.

Jag gör som kungen. Vänder blad. Går vidare – och riktar hellre uppmärksamhet mot att det i och med detta också är semester på schemat.

Med andra ord: sayonara, suckers.

Det blev ju aningen panikartat där efter midnatt. Med en uppkoppling som bara högst sporadiskt ville låta mig jobba mot tidningens server. Med pressansvariga som helst ville skyffla ut mig från området – trots att Nightwish-texten inte var klar och lämnad.

Nåväl. En styck helsida blev det i alla fall. Som ser ut som ovan. Även om jag inte fick med observationen att basisten/sångaren Marco Hietala ser ut som ett John Bauer-troll eller att huvudrecensionen i sig faktiskt är – plötsligt händer det – aningen kortare än beställt.

Och därtill en liten filmsnutt, från huvudbandets spelning.

Väl bekomme.

Några hundra meter härifrån, på Skansens Sollidenscenen, pågår det tydligen någon slags allsångspremiär.

Du kanske kollar på det på tv just nu, vad vet jag?

Bli i så fall inte förvånad om det i någon tyst paus slår igenom några muntra toner som inte riktigt hör hemma i SVT-produktionen. Några fartfyllda och ölskummande strofer om hardcoregig, solskensstekta motorvägar och en USA-delstat ganska så långt från Djurgården i Stockholm. Du kanske anar ett dragspel, en banjo och en säckpipa i periferin.

Själv har jag det rakt framför ögonen. Ett välfyllt Gröna Lund som studsar och kamratligt grabbdansar till ett irlandsrotat Bostongäng. Som i showens inledning har fått sjunga loss till ”The state of Massachusetts”, ”Sunday hardcore matinee”, ”Captain Kelly’s kitchen”, ”Sunshine highway” och ”Bastards on parade”.

Japp, det är Dropkick Murphys på Gröna Lund.

Och mer om det i morgon, då det publiceras en recension av tilldragelsen.

Ett ord: Briljans.

Tre ord: Titta på videon.

’Nuff said. Nu ska jag mysa med Slayer en stund.

Yeah!

Jovars. Det regnade ju. Ganska så rejält, dessutom.

Och internätet gjorde ett bildbloggande och annat liknande ganska omöjligt.

Men nu är jag tillbaka i civilisationen. Har ganska så fast nät.

Så, här var det. Så som det såg ut och lät i regnet.