Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.

Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.

Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.

Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.

Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.

Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.

Den som lever får se.

Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Det har säkert inte undgått någon att Backyard Babies-kajalen är dubbelt aktuell i höst (eller trippelt, om man även räknar hans bidrag till Michael Monroes senaste skiva).

Redan nu finns boken ”Dregen – självbiografin” – skriven i samarbete med min exkollega Tore S Börjesson – i handeln och i nästa vecka släpps självbetitlade solodebuten (:+++: av Håkan Steen i Nöjesbladet i dag).

Ni har säkert redan hunnit bekanta er med första singelsläppet från ovan nämnda platta, en frän liten sak kallad ”Just like that”. En komposition så läcker att den så klart förtjänar en video. Fattas bara annat.

En sådan filmades nyligen nio våningar över Regeringsgatan i Stockholm, på it- och managementkonsultbolaget HiQ:s tak. Själva storyn är inspirerad av franske lindansaren Philippe Petits trick (kallat ”le coup”) där han den 7 augusti 1974 spatserade mellan World Trade Centers tvillingtorn på en höjd av 417 meter.

En höjdarvideo? Det återstår att se. Men här går det i alla fall att ta en exklusiv titt bakom kulisserna hur det gick till under inspelningen.

Jag låter Queens Of The Stone Ages resliga frontmansberg Josh Homme stå för introcitatet:

– Det här är det bästa bandet som någonsin har funnits.

Svettiga superlativ, om något. Och säkert ett omdöme avkunnat med viss ironi i botten, men faktum är att den fuzziga Örebrogruppen är ett begåvat gäng. Det har den visat genom några ep-släpp, fullängdarna ”Gravity X” (2005), ”Phi” (2007) och ”Mania” (2009) samt som uppvärmare åt bland andra Kvelertak på bandets turné i våras.

Ett schyst cv om något. Och en bakgrund som har fått Sony music att göra vågen – och erbjuda gruppen ett kontrakt. Det innebär att trions nästa album ”Universe”, som släpps i februari nästa år, kommer att segla ut i butikerna under storbolagsflagg. Och att jag i dag kan premiärvisa videon till ep-låten ”The chairman” som släpps som trevlig tiotumsvinyl och digital nedladdning den 4 oktober.

Trevligt värre, så att säga.

Och därmed är det väl att lämna över mikrofonen till ordföranden.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

I sammanhanget får en titel som ”Dark roots of thrash” ses som väldigt rimlig. Vi talar ju trots allt om en grupp som ständigt befunnit sig strax under genrens fantasiska fyra – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – och som har överlevt såväl cancer som musikvärldens nycker.

I år har det dessutom gått hela 30 år sedan formationen – då under benämningen Legacy, som byttes tre år senare till det därefter aktuella Testament – vilket så klart ska firas. Ganska så stort också.

Den 9 oktober ämnar Bay Area-gruppen nämligen skruva upp festiviteterna genom att släppa ett konsertdokument med ovan nämnda titel omfattande en dvd och två cd-skivor.

Huvudföreställningen består av en liveshow filmad med en herrans massa kameror på The Paramount i Huntington, New York, tidigare i år och är regisserad av Tommy Jones (Death Angel, Soilwork med flera) medan Juan Urteaga (Exodus, Machine Head) ansvarar för den biffiga och väldigt studioperfekta ljudmixningen.

Jubileumspaketet når handeln via Nuclear Blast och släpps även i separata cd- och lp-utgåvor.

Den som följer Black Label Society-skägget på Twitter vet vid det här laget att det är ett fasligt tjat om Valhalla Java. Gärna med tillägget ”ALMIGHTY” i skrikiga versaler.

Det må väl vara på sin plats. Speciellt då den 46-årige gitarristen och sångaren (född som Jeffrey Philip Weilandt) nu sällar sig till den alltmer svällande gruppen musiker som lanserar sidoprodukter i takt med att intäkterna från skivförsäljningen sjunker.

I Wylde Zakks fall handlar det om kaffe. Som av någon outgrundlig anledning lanseras under vikingaflagg och referenser till fornnordisk mytologi. Huruvida den nu lanserade Odinforce blend smakar mjöd och Birkasvett är så klart något man i nuläget bara kan spekulera om. Men klart är i alla fall att bönjuicen nu går att beställa för håriga 15 dollar plus frakt från amerikanska Deathwish Coffe.

Och att produkten i sig lanseras med en reklamfilm som i alla fall vare sig orsakar magsår, rövbränna eller koffeinskakningar.

Som om denna lansering inte skulle vara nog planerar Black Label Society att inom ett par veckor presentera konsertdokumentet ”Unblackened” på cd, dvd och bluray.

VALHALLA JAVA ALMIGHTY!!!

Liksom.

Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Är det en grungedag i dag? Är det inte alltid en grungedag?

Nja, kanske inte riktigt så. Men sant är likväl att en av Seattlescenens stora drakar, närmare känd som Soundgarden, i kväll besöker Hovet i Stockholm för att följa upp senaste skivan ”King animal” och framträdandet på Sweden Rock förra året med sin första innomhuskonsert i Sverige sedan den 18 oktober 1996. En tilldragelse om något. Som jag emellertid tänkte hoppa över (Jocke Persson ror hem recension till Aftonbladet i morgon) för att i stället ta farväl av snart avvecklande Vomitory och fira 25-årskalas med Grave på Debaser Medis.

Detta är så klart självvalt. Även om jag naturligtvis hade sett att jag kunde vara på alla ställen samtidigt för att inte missa något historiskt skeende som man får höra om tills öronen trillar av. Jag kalkylerar nämligen iskallt med att Chris Cornell och de andra återkommer till stan på ett eller annat sätt, förr eller senare, vilket gör att ond bråd död får gå före nedstämt psychodelicbuller.

Lite plåster på såren kommer emellertid från postnummerkollegorna i Alice In Chains, som firar septemberstart genom att simultansläppa inte mindre än två videor från årsgiven ”The devil put dinosaurs here” (läs recension via denna länk). En dubbeldos grungegung, alltså. Personligen gillar jag ”The devil…” mörka sjuttiotalsfeeling – med en alkad clown och en snubbe i kanin-onepiece– bättre än ”Voices” ganska ordinära framträdandescenografi.

Men för bästa totalupplevelse kollar man så klart in båda två.

De senaste månaderna har handlat mycket om frontmanlegendaren Lemmys hälsoproblem.

Fullkomligt naturligt, då en aviserad Europasväng med utlyst besök på Metaltown i Göteborg avblåstes i sista stund. Och då scencomebacken (se ett videosammandrag nedan) på Wacken blev rejält vingklippt och egentligen reste fler frågetecken än det gav svar på den centrala frågan:

Hur fan mår karl’n egentligen?

Delsvar: Bra nog för att släppa ett nytt album, tydligen. Och dessutom ge de blågula fansen plåster på såren genom att besöka Linköping och Cloetta center den 12 december (ett gig som emellertid inte finns med på turnéplanen på gruppens hemsida men som säkerligen blir av i alla fall).

Men innan nämnda turnésväng är det som sagt för release av evighetsmaskinens 21:a studioalbum, som beräknas finnas i butikerna den 21 oktober via UDR/EMI. Det är en skiva innehållande 14 låtar med titlar som ”Lost woman blues”, ”Going to Mexico” och ”Keep your powder dry” och som har sammanställts i NRG Studios i Hollywood, Los Angeles.

Hur det låter krävs det inte direkt någon siare för att gissa. Även om gitarristen Phil Campbell i ett pressmeddelande hävdar att trion har ”grävt djupt” och slår sig för bröstet över albumets ”variation” kan jag sätta några grå skäggstrån på att det låter som Motörhead. Som det ska vara, med andra ord. Gediget och pålitligt, men sannolikt föga äventyrligt när det gäller något annat än detaljer.

Efterskalvet kan som sagt kännas den 21 oktober. Vi får hoppas att det får marken att gunga.