Arkiv för tagg 3d-film

- Sida 1 av 1

Metallicas ”Through the never” är… eh … vad?

av Mattias Kling
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.

Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.
Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

Klart för drabbning!
Klart för drabbning!

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Har slägga, har häst, gillar att slåss.
Har slägga, har häst, gillar att slåss.

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Är Metallicas 3D-rulle en ny ”Lulu”? I augusti får vi svaret.

av Mattias Kling

De som är lite om sig och kring sig har säkert noterat att The Mighty ’Tallica det senaste året har planerat att släppa en biofilm i 3D-format.

Först förnekade gruppen ihärdigt att några sådana planer fanns, när det först började kucklas om saken, men efter att en rad spelningar i augusti förra året med en specialdesignad scen och massor av specialeffekter kändes det väl lönlöst att hålla på informationen längre.

Och nu kommer det fansen egentligen mest har väntat på nu, förutom själva filmen då.

Nämligen namn och premiärdatum.

Jodå. Det kommer här och nu.

Den påkostade filmen (budgeten uppges uppgå till 20 miljoner dollar) har officiellt döpts till ”Metallica: Through the never” och väntas gå upp på biograferna i USA den 9 augusti.

Den som väntar sig en rak och okonstlad konsertfilm i stil med Led Zeppelins ”Celebration day” har emellertid orsak att tänka om. I stället vankas en kombohistoria där mer biotypiskt berättande blandas med liveklipp med rullens egentliga huvudpersoner.

Så här förklaras storyn i ett pressmeddelande från det amerikanska distributionsbolaget Picturehouse:

”Dominic DeHaan (”Chronicle”, ”The amazing Spider-man 2”) spelar en ung roadie som blir ivägskickad i ett brådskande ärende samtidigt som bandet spelar ett dundrande liveset framför en utsåld arena och (han) får sin värld omskakad från grunden.”

Lars Ulrich väljer i sin tur att kommentera projektet så här:

”Metallicas sätt att göra saker på är att kasta sig in i outforskade kreativa utmaningar utan skyddsnät. Att färdigställa den här filmen har varit en ganska omtumlande resa.”

Eh … Spontant känns det så där. Det finns liksom en inneboende svårighet att länka samman musik och agerande, vilket i det här fallet på pappret känns alarmerande. Risken finns ju att det blir ”Lulu” av det hela. En på pappret intressant idé som får ett genomförande så uselt att man nästan skäms för att ens ha varit peppad på det hela.

Om regissören Nimród Antal (bild ovan) ska ro den här skutan i hamn känns det som att han visar på större fingertoppskänsla än i sitt tidigare mest kända verk ”Predators”. En film som på sin höjd mest var okej och en smula monsterkul, men på det stora hela en popcornsrulle som egentligen tog slut innan den började.

Facit kommer i augusti. Fram till dess ger jag mig själv friheten att vara aningen skeptisk. Vilket, med tanke på ovan nämnda samarbete med Lou Reed, knappast är helt ogrundat.

Nedan går det i alla fall att se några klipp ifrån de konserter som sedermera kommer utgöra själva grunden för hela schabraket.

Metallica brister ut i ett ”Vive la Quebec” – och släpper dvd-trailer

av Mattias Kling

När det gäller att skynda långsamt har thrashgiganterna nästan gjort en försiktig och sansad framåtrörelse till sitt adelsmärke.

Vilket innebär att kvartetten, mer än fyra år efter att senaste fullängdaren släpptes, fortfarande mest funderar på att göra en ny skiva. En framtida platta som kommer någon gång. Kanske. Eller 2014, om den senaste prognosen kan tänkas stämma.

(Här kanske ska påpekas att jag vägrar räkna in ”Lulu” i ekvationen, en skiva så usel att det sticker i fingertopparna bara jag skriver dess namn)

Det betyder emellertid inte att Metallica är en inaktiv trupp. Så klart inte. Den spelar lite här och där när andan faller på.

Och så släpper den live-dvd:er – inom kort den tredje som dokumenterar samma turné. Titulerad ”Quebec magnetic” är det en upptagning som sammanställer två kvällar 2009 i den östkanadensiska staden – och dessutom den första utgåva som gruppen släpper i helt egen regi efter att dess kontrakt med Warner Music Group har gått ut.

Så långt är egentligen allt frid och fröjd. Om det inte hade varit för att metalgiganterna tidigare i höst, och även då i Kanada, har filmat sina första konserter i 3D. En rulle som verkligen är något att uppleva, inte bara för formatet utan för att det då användes en upphottad show med sönderfallande ”…And justice for all”-staty och annan visuell prakt, som gjord för storformat och djupperspektiv.

Men – det som släpps nu är alltså en tre år gammal upptagning. Från en turné som redan har presenterats genom ”Français pour une noit” samt ”Orgullo, pasion y gloria: Tres noches en la ciudad en Mexico” (båda släppta 2009). Därtill kan även läggas thrash-dokumentet ”The big four: Live from Sofia” (2010), vilket gör att marknaden egentligen inte är speciellt svältfödd med utgåvor av det slag som är på väg nästa månad från Metallica.

Nåväl. Jag kommer så klart att köpa även ”Quebec magnetic”. Måhända under aningen grymtande former och med viss motvilja i kroppen. För nog skulle man vilja att allt i Metallicas värld inte skulle ta sån förbannad tid. Att de i stället för att, till synes, halvhjärtat ägna sig åt tjogtalet projekt på en och samma gång verkligen gick in för att fokusera energin och uppmärksamheten så att produkterna blev färre, men i stället desto mer exklusiva och genomarbetade.

I alla fall. Så här ser låtlistan ut på kommande köp-dvd:n:

1. That was just your life
2. The end of the line
3. The four horsemen
4. The shortest straw
5. One
6. Broken, beat & scarred
7. My apocalypse
8. Sad but true
9. Welcome home (Sanitarium)
10. The Judas kiss
11. The day that never comes
12. Master of puppets
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman
16. Killing time
17. Whiplash
18. Seek & destroy

Bonuslåtar:
19. For whom the bell tolls
20. Holier than thou
21. Cyanide
22. Turn the page
23. All nightmare long
24. Damage, inc.
25. Breadfan
26. Phantom lord

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB