Arkiv för tagg james hetfield

- Sida 1 av 1

Varsågoda, Metallica – här är fem låtar ni ska köra i Sverige

av Mattias Kling
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Metallicas ”Through the never” är… eh … vad?

av Mattias Kling
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.

Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.
Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

Klart för drabbning!
Klart för drabbning!

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Har slägga, har häst, gillar att slåss.
Har slägga, har häst, gillar att slåss.

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Something strange happened on the way to Williamsburg

av Mattias Kling
En styck bloggare med en före detta The Misfits-trummis.
En styck bloggare med en före detta The Misfits-trummis på The Acheron i Brooklyn.

Det poängteras ofta att man aldrig riktigt vet vad som kan vänta här i New York. Att en vänstersväng i stället för en motsatt riktning kan resultera i att kvällen slutar på ett helt annat sätt än planerat. Att det där du minst anar det döljer sig ett äventyr som bara tycks uppstå ur tomma intet. En oförutsägbarhet som kanske gör att du till slut gör det du ska – om än inte precis som förväntat.

Well, det är ju något av en underdrift.

Vilket en helt vanlig måndagkväll kan innebära att du blir skjutsad till Brooklyn av en av punkvärldens kanske tuffaste och mer premierade trummisar. Som under tiden skrävlar, levererar anekdoter om kreti och pleti. Och som bjuder sällskapet på varsin lagom barkyld lokalbrygd öl – innan han åker vidare med sin dejt, en brittisk skådespelerska.

Det kan tyckas fabulerat. Men precis så blev den här måndagen, likaså den sista kvällen här i städernas stad.

Vilket ju inte riktigt var planerat. Inte ens i närheten, om sanningen ska fram.

Ursprungsplanen var å andra sidan inte helt avvikande från utförandet. En kort promenad från Orchard street upp till restaurangen Caravan Of Dreams på 6:e gatan i East Village för en lagomt vegansk middag före kvällens slutmål, Coliseums gratisspelning på vattenhålet The Acheron i hipsterklustret Williamsburg (tänk ett Kafé 44 med vidhängande bar och en medelålder som är närmare 30 än 20). En tämligen smal sak. Som egentligen bara innebär en handfull rutor norrut på det nät som är Manhattans gatuplan innan tunnelbanelinje L får sköta vidare transport till andra sidan East River.

Men tämligen snart efter att förrätten har anlänt händer det något till vänster. En grå frisyr i 50-årsåldern kastar blickar åt vårt håll och fäller öppningsfrasen, på bullrande New York-manér:

– Are you guys german?

Dylika inpass, inte ens under aptitretaren på en restaurang, är förvisso inte helt udda i den här staden. Man får liksom vara beredd på att någon, till synes ganska så slumpvis, tilltalar dig lite närsomhelst. Kanske fäller en kommentar om ditt t-shirt-val (min vita Municipal Waste-tisha var exempelvis väldigt populär och diskussionsgrundande i ett besök i butiken Zumiz nära Union Square förra veckan), frågar efter vägen där du minst har koll eller bara delar med sig av sina tankar om hetta eller luftfuktighet. Eller något helt annat till synes helt slumpartat.

The Misfits i New York, tidigt 1980-tal. Joseph ”Arthur Googy” McGuckin är tvåa från vänster, med ljust hår.
The Misfits i New York, tidigt 1980-tal. Joseph ”Arthur Googy” McGuckin är tvåa från vänster, med ljust hår.

Så därför var ovan nämnda fråga mellan humus, cashewtzatziki och lagom saltsöt agua fresca inget speciellt ovanligt. The newyorkers är nyfikna och det här med vanlig svensk slutenhet (skit du i vårt och ägna dig åt ditt, typ) är något man helst bör lämna i passkontrollen på JFK eller Newark. Något man emellertid ofta snabbt märker är att det sällan finns något mer genuint intresse bakom dessa ytliga konversationer. För det mesta handlar det bara om några grundläggande artighetsfraser innan samtalet rundas av. Snabbt och effektivt, lite som staden i sig.

Döm därför av förvåningen då herrn till vänster inte riktigt stannar upp vid att konstatera att jag ser ut som en ”dude” från Los Angeles eller att ägg är ”flytande kött” – i stället öppnar han en oral kaskad som mellan diverse nonsensharanger lyckas få in ett sensationellt avslöjande, efter att han förklarat att han är musiker i ett band kallat The Noise och noterat att jag delvis försörjer mig som rockjournalist:

– Du kanske har hört talas om ett band kallat The Misfits?

Jo, det skulle man väl kunna påstå.

– Coolt. Jag spelade trummor i det bandet, på de bästa skivorna. På den tiden vi var bra.

Så pass? Och vilka plattor vad det då?

– ”Walk among us”, bland annat. Den enda riktigt bra skivan Misfits gjorde. Jag kallade mig Athur Googy på den tiden.

Och någonstans där trillar den berömda poletten ner. Den gråhåriga snubben i smårutig skjorta och mörkblå kostymbyxor är inget annat än en äkta punklegendar i ett medelåldrigt uptownbrölande paket. Takthållaren på banbrytande låtar likt ”Astro zombies”, ”Vampira”, ”Die, die my darling” och ”American nightmare”.

En kul slump, så klart. Och inte mindre underhållande då huvudpersonen i sig visar sig vara en newyorker med extra allt. Efter att jag har lovat att inte skriva mer detaljerat om det han har att säga (”vissa är ju lite känsliga…”) går han loss i den ena harangen efter den andra – som alla verkar gå ut på att han spöar upp någon – om Glenn Danzig, Doyle Wolfgang von Frankenstein, Marky Ramone, Dead Kennedys East Bay Ray eller Metallicas Lars Ulrich. Sanningshalten i det han vidareförmedlar kan förstås ifrågasättas; icke desto mindre är det vansinnigt underhållande att lyssna på.

Som den historien om då han av en slump stötte ihop med en The Big Four-basist (troligtvis Anthrax Frank Bello) i en cigarrbutik strax före thrash metal-fyrklöverns framträdande på Yankee Stadium häromåret:

– Jag började babbla med honom och då visade det sig att Metallica skulle köra The Misfits ”Die, die my darling” som extranummer tillsammans med de andra grupperna (förutom nämnda Anthrax även Slayer och Megadeth, förf anm). Då sa jag till den där tjommen att jag brukade spela i The Misfits och att det därför kanske vore coolt om jag kom upp och spelade den låten med dem. ”Eh… jag vågar inte fråga om det”, var hans enda kommentar. Fattar du, vilken jävla mes? James (Hetfield, förf anm) hade spöat skiten ur honom om han hörde det där.

Eller så här:

– Jag vet vem som dödade Nancy Spungen. Det var inte Sid (Vicious), vad folk än tror sig veta. Det var en annan snubbe, som förvisso är död nu som gjorde det. Jag var där. Jag vet vad som egentligen hände.

Ungefär på den nivån ligger historierna. Det talas om folk som går på anabola steroider, hur en viss sångare förstörde omslagsbilden på nämnda ”Walk among us”-platta, om en basist som blåser sin egen bror på pengar och en världstrummis som är ”helt fucking värdelös”. Allt levererat med en blixtrande verbal hastighet som gör att det ryker om formuleringarna.

Och någonstans där, när notorna är betalda och sällskapen redo att tugga vidare på det stora äpplets nöjesutbud, borde detta skruvade möte gå mot sitt slut. Icke? Nej, så klart inte.

Inte förrän vi har fått varsin The Noise-tröja – och skjuts till klubben i Williamsburgs utkant. Och fått varsin Brooklyn Lager i näven (McGuckin betalar så klart barrundan). Och därtill några fler historier som jag lovar att inte föra vidare.

Precis ett sådant spontanäventyr som gör att det är omöjligt att inte älska den här stan lite extra.

Hör James Hetfield säga YEAH – många gånger

av Mattias Kling
James Hetfield

Förvisso spred jag den här godbiten redan i går, men själva initiativet är så skruvat att det kräver en repris.

Någon stolle, exakt vem denne är känns ganska så irrelevant, har nämligen gett sig i kast med att klippa ihop samtliga signaturläten som Metallica-frontmannen har hävt ur sig på skiva – från ”Kill ’em all” till ”Death magnetic”.

Resultatet kommer knappast att berika ditt liv på något intellektuellt stimulerande sätt. Men fan så roligt är det i alla fall.

Oh YEAH!

Låt hjärtat dundra loss i 666 slag

av Mattias Kling

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Starkt som Van, Eddie

av Mattias Kling

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Topp tre vid tre: Daniel Josefsson (Close-Up Magazine/Sonic)

av Mattias Kling
Daniel Josefsson

3 skivsläpp från 2009 som förtjänar lite mer uppmärksamhet än de fått:

J. Tex

1. J.Tex: ”Misery”

Givetvis går det bortom alla rimliga gränser att en dansk (!) kan framstå som ett under av trovärdighet när han, med klädsam Hank Williams-knarrighet, tycker synd om sig själv till tonerna av den kanske mest naturtrogna mountain music som gjorts på denna sidan om 1953. Men så har Jens Einar Sorensen, i det att han föddes i USA, också en viktig likhet med vår egen Christian Kjellvander – det rätta countrytwanget sitter i arvsmassan och det krävs inte mer än en intimt producerad och sparsamt instrumenterad inspelningssession för att plocka fram det. Allra bäst – och då snackar vi så där grisbra att man lika gärna kan slänga hela sin övriga skivsamling åt helvete – blir det i den amerikanska folksången ”Wabash cannonball” som, jämte tolkningarna av The Carter Family och Dick Curless, numera måste räknas som den definitiva versionen.

Kolla in J.Tex på Myspace.

Siena Root

2. Siena Root: ”Different realities”

Sveriges mest pålitliga skivbolag just nu? Min röst går till Transubstans. Gamle Cronis har en osviklig fingertoppskänsla när det kommer till att plocka fram godbitarna i Sveriges proggflora – lyssna bara på Abramis Brama (”Smakar söndag”), Babian (”Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad”) och Gösta Berlings Saga (”Detta har hänt”) för att nämna några av de gäng som släppt album i år. Bäst av dem alla är dock Stockholms Siena Root, som trots att jag följt dem någorlunda regelbundet sedan debutdemon 2001 knockade mig totalt med ”Different realities”. Så här skulle det ha låtit om Bo Hansson gjorde musik tillsammans med Blue Cheer. Extra pluspoäng för skivans dramaturgiska upplägg – den går från relativt lättlyssnad (men ingalunda publikfriande) bellbottom-rock till att totalt tappa fotfästet i ett orientaliskt sammelsurium av instrument jag inte ens kan namnet på. Lovely. Under 2010 släpper Transubstans dessutom mer godis, såsom debutalster med Graviators och Brutus samt ett nytt album av Graveyard.

Siena Root på Myspace.

Soulsavers

3. Soulsavers: ”Broken”

Det är andra året i rad som Mark Lanegan figurerar högt upp på min summering. 2008 var det med The Gutter Twins, nu med Soulsavers, även om han här är mer av en permanent gästartist. Det brittiska produktionsteamet bestående av Rich Machin och Ian Glover har därtill anlitat Will Oldham, Mike Patton, Richard Hawley (vars ”Truelove’s gutter” för övrigt också hör till årets albumhöjdpunkter) och Jason Pierce och resultatet är givetvis precis så bra som det ter sig redan på pappret. Oerhört karakteristisk electronica som bara vagt antyder att den vill omfamna såväl varmhjärtad soul, världsfrånvänd country, rusig gospel och stökig skrevrock – med låtar som man vill förtvina i plågor över att man inte skrivit själv. ”You will miss me when I burn” (skriven av Oldham, framförd av Lanegan) är årets bästa låt.

Hela ”Broken” finns på Spotify.

Daniel Josefsson (till höger på bilden ovan) firade i år tioårsjubileum som skribent i Close-Up, och värvades under hösten även till skribentstaben i Sonic. Ett tag hyste Josefsson farhågor om att det var från honom James Hetfield fick den rännskita som orsakade en inställd konsert i Globen i mars (han var ensam i landets journalistkår om att intervjua Metallica-sångaren före uppträdandet). Under 2009 har den nu 32-årige västgöten även firat triumfer med Club Nuggets (country- och soulklubben han anordnar tillsammans med sin vän Martin) samt träffat kvinnan han vill ha vid sin sida livet ut.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB