Kollegan Christoffer Röstlund Jonsson (före detta straight edge-basist och sur, numera småbarnsfar och surare) tipsar via Alltomstockholms blogg om ett upprop för att även vi svenskar ska få se konsertfilmen ”Let there be rock” på stor duk i Sverige.

En vädjan som är så jävla lätt att ställa sig bakom att ett toabesök känns som största prövningen i jämförelse.

Jag har redan undertecknat namninsamlingen som du hittar här.

Och nu gör du din förbannade plikt och gör detsamma. Ingen vädjan, bara en order.

Frågor på det?

Se så. Utför.

Ibland skriver man bara på utan att få till det ändå. Vilket innebar att min anmälning av Bullets nya skiva ”Highway pirates” var cirkus 300 tecken för lång för att få rum i Nöjesbladet i dag.

Så, den recension som finns i tidningen och på nätet är den nedbantade och redigerade versionen.

Men ni får läsa den oavkortad. Inte illa det, en fredag som denna.

Bullet

Highway pirates

Black Lodge/Sound Pollution

HÅRDROCK Till syvende och sist handlar allt om rätt förhållningssätt. Om en orubblig inställning som vägrar vika från övertygelsen att det är bättre att leva fattigt och lida för sin passion än att inte leva alls. Om att ha en lika kompromisslös som pretentionsbefriad inställning till det musikaliska verket som det naturligt faller ett gäng lantissjälar sprungna ur den kronobergska myllan.

För det är så. Bilden av Bullet är i nio fall av tio avsevärt mer fängslande och uppseendeväckande än dess kreativa åstadkommanden. Ett konstaterande som gör att då landets största hårdrockspublikationer ägnar spaltmeter åt kvintetten så ägnas mer uppmärksamhet åt frontmannens Dag ”Hell” Hofers fäbless för kladdkakor, försäljningen av nitbeklädda träskor med den fyndiga frasen ”Rock around the clogs” till salu och om medlemmarnas förbluffande dryckesvanor än åt att den har ny musik att presentera.

Sett med all journalistisk konsekvens är detta helt befogat. För gruppens tredje album nödgar få beskrivningar som inte har yttrats in absurdum – antingen beträffande Smålandstruppens egna utgåvor eller om förebildernas prestationer. 

Lika mycket som föregångarna ”Heading for the top” ”Bite the bullet” är ”Highway pirates” nämligen en okonstlad och chosefri skiva som fordrar få beskrivande adjektiv. I stället är den en jämnstark studiobedrift där AC/DC, alkohol, Accept och agrar envishet är lika bidragande som att Saxons Biff Byford bjuder på en busvissling till titelspåret.

Det är en skiva där attityden och helhetens engagemang talar högre än de enskilda låtarna. Och det är också där som Bullet träffar mitt i pick.

Bästa spår: ”City lights”.

Social Distortion

Hard times and nursery rhymes

Epitaph/Cosmos Music Group

ROCK I AC/DC-biografin ”Maximal rock & roll” beskriver författarna hur gruppen under 70-talet ofta klumpades ihop med punkrörelsen. Att denna koppling inte har gått Mike Ness förbi är tydligt i ”California (Hustle and flow)”, vars sväng visar vartåt det barkar. Att Social Distortion nu med största tydlighet placerar Rolling Stones och bluesgubbar på samma inspirationspiedestal som tidigare var reserverad för Cash och Dylan är emellertid inte enbart av godo. Spridda soulstänk i exempelvis ovannämnda samt ”Can’t take it with you” utgör kvalitetssänkare i den goda helheten och gör att mer än sex års hunger inte känns stillad.

Bästa spår: ”Still alive”.

Magnum

The visitation

Steamhammer/Playground

HÅRDROCK Det uppenbart nostalgiska draget att i liveformat återvända till klassiska alster kan också ge en nytändning. Ett tydligt exempel på detta är Birminghamensemblen, som nu tycks göra det mesta rätt. Femte skivan sedan omgrupperingen tidigt 2000-tal är därför också gruppens starkaste sedan den ärofyllda mitten av 1980-talet. Bob Catley sjunger med ett nervigt tilltal som ofta gör att gitarristen Tony Clarkins kompositioner får det lyft de förtjänar. Anslaget är precis så utpräglat pampigt, kärleksfyllt och värdigt att man som lyssnare kan stå ut med ett par spår som har utfyllnadskaraktär.

Bästa spår: ”Spin like a wheel”.

Stratovarius

Elysium

Ear Music/Playground

METAL Albumtiteln är hämtad från de ärofylldas eviga paradis i den grekiska mytologin, men det torde troligvis krävas mer än gott mod och munterhet för att erbjudas en plats på de Elyséiska fälten. Utan kreativa bidrag från småtokige men begåvade exgitarristen Timo Tolkki är det nämligen tydligt hur svårt Snarkovarius har att prestera något som berör på allvar. I stället är album nummer tretton ett tjusigt inslaget power metal-paket som lovar mycket men levererar desto mindre. Snygga arrangemang och kompetenta skicklighetsinsatser har inget egenvärde – så länge det saknas riktigt slagkraftiga låtar är det himmelska utom räckhåll.

Bästa spår: ”Infernal maze”.

Den schweiziska tidningen Blick (artikel på tyska) rapporterar att Steve Lee omkommit i en motorcykelolycka i Nevada, USA. Han blev bara 47 år.

Enligt en talesman för trafikpolisen i delstaten, Joe Fackrell, inträffade olyckan då sångaren och hans sällskap – som bland annat bestod av hans flickvän Brigitte Voss-Balzarini samt Gotthard-basisten Marc Lynn – hade stannat till i vägrenen längs med Interstate 50 drygt 80 kilometer norr om Las Vegas Motor Speedway. Lee ska ha förolyckats då han blev påkörd av en annan trafikant och avled direkt strax efter klockan fyra i går eftermiddag, lokal tid.

Kraschen ska nu utredas av lokal polis.

Gotthard är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband och har spelat med bland andra Deep Purple, Bon Jovi, AC/DC och svenska Hammerfall. Sistnämnda grupp skriver via sin Facebooksida och Twitter att de sörjer förlusten och att de skänker en extra tanke till frontmannens familj i denna svåra stund.

Senaste albumet från Gotthard heter ”Need to believe”, släpptes för ett år sedan via Nuclear Blast och har sålt platina i hemlandet (fler än 30 000 exemplar).

Det har varit hyggligt tryck på tävlingarna jag körde förra veckan. Det är coolt. Det gillar jag.

Och, var säkra. Det kommer mer.

Men den första omgången är nu avklarad och vinnarna är som följer.

• Signerad AC/DC-poster: Hanna Nodemar, Flen.

• Meet-and-greet med Sabaton: Patric Wallin.

• Green Day-tröja: Henric Fransson, Göteborg, Fredrik Johansson, Göteborg, och Emma Collheim, Krylbo.

Stort jävla hårdrocksgrattis till er alla.

I morgon kväll blir det helvetesklockor, vuxna män i skoluniformer och en himla massa Rosie på Stockholms stadion.

Japp, AC/DC är i stan. Och det är ju bra nog.

Men för att spä på firandet ännu ett snäpp har Sony Music levererat en singnerad ”Iron Man 2”-affisch som just du kan vinna. Hörde jag lycka och glädje? Ett spontant ”hurra”?

Inga svårigheter för att delta i tävlingen heller. För att delta behöver du bara mejla svaret på nedanstående fråga till mattias.kling@aftonbladet.se senast fredag den 4 juni. Glöm inte att uppge namn och adress så jag vet var jag ska skicka priset.

Och frågan då: Vad heter skådespelaren som har huvudrollen i ”Iron Man 2”?

En affisch – en vinnare.

Sugen på att se lite australisk skrevboogie i Stockholm på torsdag, men står utan biljett?

Då gäller det att snabba på. I dag släpper nämligen Live Nation extrabiljetter till veckans AC/DC-gig, som du köper här och här. Både sitt- och ståplatser ska finnas till försäljning.

Spelar på Stockholms Stadion den 3 juni gör även svenska Hardcore Superstar.

***

Pain Of Salvation

Road salt one

Inside Out/EMI

ROCK Progressivitet är lika mycket ett åtagande som en frihet att följa infall, vart än de för dig. Det möjliggör en musikalisk navigation som kan sluta såväl på en melodifestivalscen som i Beatles mest frisinnade 60-talsslut eller i ett progrockigt ingenmansland. Låt säga så här: De som fann schlagerfärden på gruppens välsaltade autostrada komfortabel kommer att ha svårt att finna samma bekvämlighet när resan nu har förlängts till ett helt album. Därtill är ”Road salt one” för skumpig och bökig. Men för en uttrycksvan lyssnare bjuds genomgående behaglig sälta, som emellertid gärna hade fått kryddas upp av tidigare metalsting.

Bästa spår: ”Sisters”.

***

Heat

Freedom rock

Stormvox/Playground

HÅRDROCK/AOR Att Upplands Väsby-sextetten gör musik som kan användas som en synonym till ”refrängstark” är inget avslöjande. Sådant är legio i den vuxenrockiga genre som ynglingarna har gjort till sin, och blir på fullängdare nummer två lika mycket en resurs som en nackdel. För även om ”Beg beg beg” eller ”Shelter” cementerar sig i huvudet på sekunden, så faller de också på att det enkelt fångade också är det lätt förgångna. Större hållbarhet finns därför i det oväntat lyckade samarbetet med Tobias Sammet (Avantasia/Edguy) i ”Black night” eller i den Treat-snärtiga ”Stay”. Där har vi refränger som håller – både nu och i morgon.

Bästa spår: ”Danger road”.

***

Danko Jones

Below the belt

Bad Taste/Border

ROCK Var god och häng av dig måttligheten i dörren. Efter formsvackan ”Never too loud” står nu tjuren från Toronto åter på tå, redo att basunera ut sin amorösa gospel med volymkontrollen stadigt parkerad på en Spinal Tap-elva. För det är alltjämt kärlek som huserar strax söder om Danko Jones bälte. Till AC/DC i ”Tonight is fine”, till explosiva herdestunder i ”Like dynamite” eller till Judas Priest i skivans clou. Dock blir elva karska kupletter i längden aningen övermäktiga, särskilt då låtarna inte når samma genomgående höga nivå som den sturska leveransen. Men så kan det ju bli när återhållsamhet mest ses som en begränsning.

Bästa spår: ”Had enough”.

Den svenska musiktidskriften Opus, med inriktning på klassisk musik, har fått thrashgiganternas advokater att se rött.

Anledningen är en tröja, där Metallicas logotype har använts som inspiration (i mitten på bilden ovan).

För detta riskerar nu publikationen en stämning på en miljon dollar, vilket motsvarar drygt 7,5 miljoner svenska kronor.

– Vi tappade verkligen hakan när vi fick brevet från Metallicas juridiska ombud i USA, säger Jonas Söderström, marknadsansvarig på Opus.

– Det här är en hyllning till både Beethoven och Metallica, två enorma institutioner i musikhistorien.

Som ses på bilden ovan har tidskriften även gjort egna plagg inspirerade även av AC/DC och Iron Maiden och fler motiv var planerade. Nu riskerar emellertid hela projektet att stranda.

– En miljon dollar är mer än vad vi omsätter på ett helt år, säger Opus vd Johannes Nebel.

** (två plus)
Airbourne
No guts, no glory
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK Att gruppen bygger sin repertoar på AC/DC:s samlade verk är ingen kritik i sig. Bara ett konstaterande och en garanti för att rocken principfast serveras rykande het och med mycket riven testosteron på toppen. Det är sån där musik som funkar så bra live. Men som ändå blir rätt trist på skiva. Speciellt då materialet, skrivet på den pub där bandet gjorde sitt första gig, fullkomligt sprutar över av alkoholstinn energi som får reptilhjärnan att vilja väsa av pur förtjusning. En stund i Airbournes sällskap blir därför aldrig riktigt tråkig. Bara en föga finessrik holmgång som sällan blir lika precis som förebildernas.
Bästa spår: ”Raise the flag”.

*** (tre plus)
Treat
Coup de grace
Frontiers/Universal
ROCK/AOR Man kan kalla prestationen så smått imponerande. Att verkställa en fullängdscomeback efter 18 år med såväl sound som kvalitet intakt är en raritet, som Treat slungar fram likt ett trumfkort. Refrängpilarna träffar som om hjärtat vore tonårsgenerat på nytt, lagomriffen övertygar och utrymmet för ljudmoderniteter är tacksamt nog begränsat. Ändå missar den nådastöt som titeln hänvisar till målet. Kanske för att ”I’m not runnin’” och ”Roar” låter som de schlagerbidrag The Poodles ännu inte har revirmarkerat eller för att utförandet ibland är lite väl försiktigt. Och då kan man faktiskt sakna en aning mer ”scratch and bite”.
Bästa spår: ”Tangled up”.