Arkiv för tagg deep purple

- Sida 1 av 2

Under superkrabban – Five Finger Death Punch

av Mattias Kling
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg.
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg som väntar på Kiss.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

Spotify/Wimp-lyssna på april 2013

av Mattias Kling
Favim.com-3599

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Avlyssnat i veckan: HIM, Deep Purple och Orchid

av Mattias Kling
HIM ”Tears on tape”

:+++:

HIM

Tears on tape

Universal

GOTHROCK Ville Valo pratar ofta och gärna om gruppens grundläggande tvetydighet. Om ett soundunderlag som är lika påverkat av Roy Orbisons hjärtliga serenader som det är av Cathedrals stabila domedagstyngd. I den bästa av världar mötas de två och ljuv musik uppstår – likt på genredefinierande ”Love metal” (2003) eller dess hitorienterade efterföljare ”Dark light” (2005) – något som också sker här och där på åttonde studioutgåvan. Valo sjunger rakbladsromantiskt om hjärtan som är berusade på drömmar, blå läppar och kärlek som föröder och dödar, allt med den innerliga elegans som formeln kräver. Likväl blir ”Tears on tape” som helhet inte rakt igenom överväldigande, mycket beroende på att låtarna i vissa fall mer känns som bleka kopior på tidigare kompositioner. Och det är ju HIM-la synd.

Bästa spår: ”Hearts at war”.

Deep Purple ”Now what?!"

:+++:

Deep Purple

Now what?!

Ear/Playground

ROCK Snacka om att sluta en cirkel. Efter att ursprungligen ha inspirerat Steve Harris inleder rockveteranerna sitt nittonde album – med en vänlig blinkning mot Iron Maidens ”Brave new world”. Det är ett tecken på den äventyrlighet som tycks prägla utförandet. En lekfullhet som gör att progressivt utmanande stycken likt ”Uncommon man” och Jon Lord-hyllningen ”Above and beyond” känns avsevärt mer nervpirrande och spännande än det osvängigt lunkande standardnumret ”Hell to pay”. Det är också i de mer djärva stunderna, då Deep Purple spänner ut känslobågen till fullo, som Ian Gillan kommer till sin fulla rätt. I stället för att pressa stämbanden till bristningsgränsen sjunger han värdigt och avslappnat – precis så världsvant det anstår en 67-åring. Lyssna och lär, David Coverdale.

Bästa spår: ”Uncommon man”.

(Lyssna på ”Now what?!” på Spotify eller på Wimp)

VECKANS TWEET

Tweet 26/4

Sometimes they blogg back … to mosh (Veckans viktigaste, pt 22)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

F.K.Ü.

F.K.Ü. ”4 – Rise of the mosh mongers” (Napalm/Border)

F.K.Ü. ”4 – Rise of the mosh mongers”THRASH METAL Chansen finns att du känner till Freddy Kreuger. Den där lätt rostade snubben som gillar att jaga syndfulla tonåringar i deras drömmar och knäcka fräcka oneliners samtidigt som han förvandlar dem till smörgåspålägg.

Inte nog med att han, vid det här laget, har fått bre ut sig i nio filmer och en kass tv-serie – hans kalsonger har även namngivit Uppsalas mest envisa moshoholics som nu är framme vid fullängdare nummer fyra.

Med rötter som går att spåra ända tillbaka till ett S.O.D.-dyrkande 1987 dröjde det ett decennium innan det blev något drag i brallan på allvar, i och med värvningen av sångaren Larry Lethal (Lawrence Mackrory), och gruppen skivdebuterade under 1900-talets sista år med ”Metal moshing mad”.

Man kan kanske därmed säga att kvartetten – där vi hittar medlemmar som kan skriva upp exempelvis Midas Touch, Darkane, Sportlov, Loch Vostok och Lost Souls på sina respektive cv:n – har skyndat långsamt. Inte direkt bombarderat marknaden med vare sig skivor eller liveframträdanden utan snarare dykt upp närhelst en bångstyrig tonåring behöver sig en sylvass åthutning.

Vilket tydligen är nu, när F.K.Ü. firar kontrakt med hyfsat erkända skivbolaget Napalm genom att släppa sin hittills tuffaste och moshtastiskt kompletta utgåva. Även om tonen mellan varven kan tyckas aningen göteborgskt putslustig via låttitlar som ”Cannibal detox”, ”Scream bloody mosher” och ”A nightmare made thrash” finns det här ändå ett musikaliskt allvar som hindrar gruppen från att bli ett ystert plojprojekt i periferin.

Dags för det stora genombrottet nu? Ja, det kan man ju tycka är på tiden.

Deep Purple

Deep Purple ”Now what?!” (Ear/Playground)

Deep Purple ”Now what?!”ROCK Håll i er – när vi nu kan skriva 2013 i almanackan är det hela 45 år sedan den här avhandlade gruppen bildades i brittiska Hertford. Det vill säga samma år som finansminister Anders Borg föddes, Martin Luther King Jr sköts ihjäl i Memphis och som Mauritius blev medlem i FN.

Det är en svindlande lång tid för en grupp att existera. Även om det, som i det här fallet, blott finns en medlem kvar från formationsdagarna i form av trummisen Ian Paice.

”Now what?!” är Deep Purples nittonde studioalbum. En skiva som är producerad av Bob Ezrin, som i sin tur har jobbat med alla från 30 Seconds To Mars och Deftones till Aerosmith och Alice Cooper. För att nämna några få tungviktare i karriärssammanfattningen. En skiva som i standardutförande består av elva spår som klockan in strax under timmen. Och, kanske viktigast av allt, är en skiva som känns piggare än föregångarna ”Bananas” (2003) och ”Rapture of the deep” (2005).

I skrivande stund är det inte bestämt om jag eller någon annan ska bedöma dess kvaliteter i tidningen på fredag, och inte heller i vilken omfattning detta kommer att ske. Därför håller jag igen på värdeladdade omdömen och låter sådana stanna vid konstaterandet ovan. Samt hälsningen att det är en trevlig överraskning att se hur väl kvintetten leker med sin formel utan att låta vare sig pensionärströtta eller uttråkade.

Mer om detta lär följa. På ett eller annat sätt.

Annat hörvärt i veckan: Deathchain ”Ritual death metal”, HIM ”Tears on tape”, The Ocean ”Pelagial”, Orchid ”The mouths of madness”, Satan ”Life sentence”, Wasted Shells ”The collector”, Rob Zombie ”Venomous rat regeneration vendor”.

VECKANS KONSERT

Doro

Doro (Klubben, Stockholm, 25/4)

Ytterligare tidsperspektiv: Den 3 juni fyller amasonen från Düsseldorf 49 år. En tanke som känns som en omöjlighet, speciellt då hon tycks ha åldrats ytterst marginellt sedan genombrottet som frontkvinna i Warlock på 1980-talet.

Men så är det. Och trots att det nu är ett kvarts sekel sedan nämnda grupp lades ned, efter en namnstrid med exmanagern Peter Zimmermann, och bandet som bär hennes namn uppstod så är det alltjämt med nyss nämnda grupp hon förknippas.

Låt så vara. Till dags dato har hon släppt tolv album i eget namn (att jämföra med Warlocks fyra utgåvor på lika många år) och senaste plattan ”Raise your fist” släpptes förra året.

Ja, ni märker att jag inte har så mycket annat att skriva om fröken Dorothee Pesch och hennes musikaliska yttring. Inte för att jag på något sätt finner den ointressant eller orimlig, utan snarare för att den efter ”Triumph and agony” mest har existerat vid sidan av min intressesfär, för att enbart mellan varven göra sig påmind på ett mer uppmärksamhetskrävande sätt.

Som kanske nu på onsdag. För hade jag inte varit på resande fot just då är chansen stor att jag hade sökt mig till Fryshuset i stället. Nåväl, ytterligare en chans ges på Sweden Rock om en och en halv månad, där Doro och hennes band är andra akt ut på största scenen på fredagen.

Övrigt sevärt i veckan: Hardcore Superstar (Vara 27/4), The Hives + Fume (Borlänge 25/4, Gävle 26/4, Uppsala 27/4), Mustasch (Västerås 26/4), John och Tone Norum (Upplands Väsby 27/4), Procession + Abysmal Grief (Stockholm 26/4), The Scams + Junkstars (Stockholm 25/4)

Knocking at your blogg door (FGIF, pt 12)

av Mattias Kling

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med :++++: för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

There’s a blogg over here, aint shit over there (Veckans viktigaste, pt 10)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

The Resistance ”Rise from treason” (Ear/Playground)

Man kan inte anklaga supertruppen – med en line up bestående av inga mindre än Jesper Strömblad från In Flames och The Haunted-kände Marco Aro är en dylik benämning fullt rimlig – för att jobba överdrivet snabbt. I stället har materialet på debut-ep:n fått ta sin tid att komma till världen, vilket troligtvis är en vis strategi. Ganska så långt från huvudgitarristens mest kända sysselsättning är ”Rise from treason” snarare dödsburdus metalcore med tydliga Hatebreed-nyanser än harmonifylld melodeath. Du har säkert hört snytingen ”Slugger”, vilken säger rätt mycket om även de tre andra spåren. Det ska bli spännande att höra hur detta mynnar ut i den fullängdare som är aviserad till april.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Necrowretch ”Putrid death sorcery” (Century Media/EMI)

Att den unga trion enligt egen utsago avskyr modern amerikansk modedöds med core-suffix känns egentligen inte som någon större sensation. Det räcker med att höra några få riff på fullängdsdebuten för att det ska vara väldigt tydligt. Liksom att den uppenbarligen dyrkar alla de band som tidigare har valt att använda namnets begynnelseord för att presentera sig för världen (tänk Necrophagia, Necrophobic och Necrodeath men troligtvis inte skräckrapparen Necro) så mycket att förebilderna upphöjs till uttrycksnormer. Funkar gör det i alla fall, då Vlad, Amphycion och Mörkk på ”Putrid death sorcery” har knåpat ihop en synnerligen rå historia som varken känns Sunlight eller Morrison. Vilket är en prestation i sig, med tanke på genren. Dock saknar jag riktigt psykodrillade dunderlåtar som hade tagit utfallet från ”tufft” till ”gôrfräckt”.

Lyssna: Spotify.

Enforcer ”Death by fire” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Tredje gången gillt för detta traditionstyngda Arvikagäng – och tillika debut i den tyska hårdrocksgigantens stall. Egentligen slutar de uppenbara nyheterna där, då gruppen knappast skruvar med sin grundläggande förening av NWOBHM och elementärthrash som den lät runt ”Kill ’em all”. På så sätt kanske man kan ana att ”Death by fire” är tuffare som titel och koncept än som egentlig utgåva. Men det vore aningen för enkelt, då denna sorglösa Iron Maiden-repris onekligen har sina poänger utan att tillföra det okulta djup man finner hos exempelvis Portrait eller In Solitude.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Övriga släpp värda att uppmärksamma: Alpha Tiger ”Beneath the surface”, Blind Guardian ”A travellers guide to time and space”, Circle II Circle ”Seasons will fall”, Deep Purple ”Live in Paris 1975”, Dødsfall ”Kronet i svart eld”, Hate ”Solarflesh”, Man The Machetes ”Idiokrati”.

VECKANS KONSERT

Deez Nuts (N3, Trollhättan, 29/1)

Sist gruppen var Sverigeaktuell ställde den in med kort varsel, enligt uppgift beroende på att man tyckte det var aningen för långt mellan Berlin och den svenska huvudstaden. Huruvida denna skröna är med verkligheten överensstämmande låter jag vara osagt, en skön story är det icke desto mindre. Denna gång verkar det emellertid som att JJ Peters och hans partyglada nötpåse gör allvar i planerna att ändra svensk mark, för två spelningar tillsammans med The Ghost Inside, Stray From The Path och Devil In Me. Detta för att fira att gruppens Century Media-debut ”Bout it!” ligger inspelad och klar för release senare i år. Mera rapcore med ansiktstatueringar blir det sedermera på Klubben i Stockholm på torsdag.

Flash: In Flames drar till Gävle nästa år

av Mattias Kling
Anders Fridén.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Veckans recensioner: Graveyard + Stone Sour

av Mattias Kling

:++++:

Graveyard

Lights out

Stranded/Universal

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:+++:

Stone Sour

House of gold & bones, part 1

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL I ”Taciturn” är gruppen nära att skapa sin egen ”Stairway to heaven”. Försiktigt gitarrplockande klättrar sakta upp längs en bönstjälk mot skyarna, men huggs snöpligt ner innan låten tillåts nå dit. På sitt sätt är det typiskt för nya Stone Sour. Det är en grupp som har ambitioner, som styckar upp en traditionell dubbelgiv i två separata delar och som lyckas lika bra med rumlande metalgalopp (”Gone sovereign”) som nutida Anthrax-rytmik (”Absolute zero”). Dock känns det inte riktigt som att kvartetten knyter ihop påsen med samma entusiasm som den initialt skrider till verket. Viljan finns ju, nu tryter bara den slutliga finishkompetensen.

Bästa spår: ”Gone sovereign”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Spotifylistan: September 2012

av Mattias Kling

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

Veckans recensioner: Green Day + Steve Harris

av Mattias Kling

:+++:

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++:

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB