Arkiv för tagg sabaton

- Sida 1 av 3

Bedömt i veckan: Sabaton och Vallenfyre

av Mattias Kling
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! – ett reportage som pluskunder kan läsa här.
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! i ett reportage signerat yours truly och fotografen Johan Söderlund.

:+++:
Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET
Tweet 16/5

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Släpp allt och lyssna på det som släpptes under mars månad

av Mattias Kling
Ska'ru ha spö, eller?
Ska’ru ha spö, eller?

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Sabaton-Pär: Jag tycker folk borde vara glada över vår framgång

av Mattias Kling
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Basisten fyrar av sitt hårdaste metalgrin för fotografen. Foto: Johan Söderlund
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.

Dags för del två i den här korta serien med överblivet intervjumatieral som inte fick rum i reportaget om Falubandets seglats ombord på den tyska metalfärden Full Metal Cruise.

I dag är det bandets basist och ekonomiskt ansvarige Pär Sundström som får komma till tals. Viel spaß, som tysken hade sagt.

…om att vara manager för bandet:

– Så har det varit och så kommer det väl att vara tills vi hittar någon som är bättre. Det finns ju folk som kan det här mycket bättre än mig. Men det finns ingen, förutom möjligtvis Jocke, som brinner mer för Sabaton. Det är jag bäst i världen på och det har tagit oss ganska långt. Men i framtiden vet vi att vi behöver någon, men det måste vara rätt människa.

…om framtiden för Sabaton:

– Det finns mycket som påverkar. Hur ser världen ut om fem eller tio år? Det kan ju vara världskrig eller ekonomin kan ha kollapsat och ingen har några pengar. Kolla på Grekland och Spanien nu, där det är stor kris. De var väldigt stora på hårdrock för tio år sedan och jag tror ju inte att de människorna har blivit hiphopare nu bara för att de inte har råd att gå på lika många konserter. Det gäller att dra in dem till bandet så att de väljer att köpa en biljett till vår konsert i stället för något annat band. Så ser jag på alla länder. För i stort sett överallt finns det folk som kan betala en biljett. I Sverige är det extremt, här kan vi ha 17 arenashower på ett år och en rad festivaler. Och det kommer folk. Så är det ju inte i Spanien. De kan ha en festival och folk har råd att gå på en eller två konserter. Då måste man se till att vara så bra att de väljer oss. Jag vill spela överallt. Jag är nyfiken och vill vara i alla länder.

…om hoten mot bandet:

– Det jobbiga är att det baseras runt musiken. Det är ingen som känner oss personligen som tycker illa om oss. Vi har aldrig varit otrevliga. De som känner oss tycker att vi är fantastiskt trevliga människor och sympatiska och enkla. Och när vi åker runt och gigar så har vi som vana att städa vår egen loge. Vi har aldrig skräpat ner, vi har aldrig förstört något. Vi har varit supersnälla hela vägen. Vi har aldrig ställt till med problem för några arrangörer så att de har förlorat pengar. Så det finns ju ingen som känner oss som har något emot oss, utan det är folk som stör sig på att vår musik är för lättlyssnad eller som blir förbannad för att våra fans är så hängivna. Så det triggar igång folk att hata oss bara därför.

Bara det musikaliska?

– Säkert även med texterna. Det finns folk som tar illa upp. Och intressant nog är det folk från extremhögern som hotar oss. Det är de som är förbannade om att vi sjunger om när det gick åt skogen för nazisterna.

– En del människor tog väldigt illa upp när vi splittrade bandet. Vissa fans blev lite besvikna över det, vilket är konstigt. För vi är ett bättre band nu. Vi har bättre möjligheter, kan skriva bättre låtar och vi är ett säkrare liveband. Och de flesta tycker så, förutom en kille i Tyskland. Eller kanske fler.

…om att inte känna sig hemma i sin egen hemstad:

Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund
Sabaton 2013. Från vänster Pär Sundström, Chris Rörland, Joakim Brodén, Snowy Shaw och Thobbe Englund. Foto: Johan Söderlund

– Man är ju uttittad hela tiden. Det är en liten stad där alla känner igen en. Och alla har en uppfattning om mig, även om de inte känner mig. Och även om det inte är människor som känner mig så vet de vad jag gör, eftersom de har sett eller läst något om mig. Men även de människor man känner hör saker om oss ryktesvägen om allt möjligt. Om att vi tar jättemycket droger och att vi är helt galna, man hör det ena efter det andra. När man går runt i Falun så känner man det, att varenda människa bedömer en. Tyvärr dömer de inte efter den människa jag är, utan vad de har läst om mig. I en större stad hade det inte varit ett problem, men vi är extremt profilerade i Falun i och med att vi har festivalen där och tidningarna skriver om oss hela tiden. Det har ju aldrig kommit en artist från Falun som har varit i närheten av så stor som oss. Förmodligen ingen annan kändis heller. Så i dagsläget är vi ambassadörer för Falun och ett av stadens starkaste varumärken utåt.

Sticker framgången folk i ögonen?

– Det gör den absolut. Det finns ett band i Falun som har skrivit en låt som heter ”Imagine yourself that your band came from the same town as Sabaton” (Livet Som Insats) och på ett sätt kan jag tycka att det är så korkat. Jag tycker de borde vara glada istället, för vi har gjort rätt mycket för hårdrocksklimatet i Falun. Vi stödjer lokala festivaler, vi stöttar lokala band, vi kör clinics, pratar med politikerna och ser till att det behålls replokaler i stan. Och skulle vi försvinna då försvinner en stor del av Faluns musikliv, så är det ju. Om man hade varit smart hade man ju i stället försökt haka på oss och göra något bra av det eftersom vi har öppnat en rad dörrar.

Kommer det hatet från skilsmässan, som har delat folk i läger?

– Till viss del. När det stod om det i tidningarna så framstod jag och Jocke som de som drev igenom det hela, eftersom vi är så hängivna. Och lite så är det. För vi har ju en plan för Sabaton, vi ska framåt och vi ska växa. Och det stör väl en del människor. Men mer handlar det nog om att det sticker i ögonen på folk när det går bra för någon.

– Folk inom näringslivet i Falun tycker Sabaton är fantastiskt. När jag går på företagssamlingar så är alla nyfikna. Någon annan kan stå där och prata om att han just har startat ett företag som trycker suddgummin, och det är ju bra. Men inte lika spännande som när jag berättar att vi har gjort 130 gig, vi reser till 50 länder på ett år och har miljontals fans över hela världen. Det är roligare och lite mer spännande att lyssna på. Och alla de som sitter där har jobbat hårt, de är chefer och driftiga, och de gillar det här. Det får dem att inse att det inte bara är flumskallar som sysslar med hårdrock utan att vi driver företag och är businessminded. På så sätt har vi öppnat dörrar till andra företag, så man kan ju tänka sig att när det kommer andra människor från ett annat band att folk inom näringslivet är mer open minded.

…om relanseringen av Rockstad: Falun som Sabaton Open Air:

– Många missuppfattade grejen. Egentligen förändrar vi ingenting. Från början såg vi Rockstad: Falun som att vi skulle kunna putta undan Sabaton och göra det till en vanlig festival, men snart insåg vi att det inte går att plocka bort oss för då skulle det gå ekonomiskt i kras. Det finns ingen som kan investera och ligga och förlora miljoner år efter år. Vi förlorar pengar varje år på att göra den här festivalen.

– Så vi satte oss ner och funderade på vad vi egentligen vinner på att göra den här festivalen. För det är ingen i Tyskland som bryr sig om att Rockstad: Falun har bokat Mustasch. När vi skickar det till våra fans så undrar de ju bara vad det här är för liten festival som hela tiden kommer från Sabaton. Så vi fick ju inte ut något av det, vi förlorade bara pengar varje år. Varför ska vi hålla på så varje år? Vi fick inte in tillräckligt med folk för att gå runt på den och vi vinner inget på den. Då hade vi två vägskäl: antingen lägger vi ner den och slutar förlora pengar eller så använder vi festivalen på rätt sätt, för att stärka Sabaton. För att förklara för folk att vi faktiskt har en egen festival. Och det fick precis det genomslag vi ville ha. Några dagar senare var jag på en musikmässa i Frankfurt för att göra reklam för gitarrmärket ESP och där märkte man hur det hade slagit igenom. Varenda människa som jobbade för något företag där nere fattade plötsligt vad det handlar om. Alla blev imponerade. Och precis som vi hade önskat så stärkte det Sabatons varumärke ute i Europa. Vi räknar aldrig med att kunna boka några dyra band, i stället beslutade vi i år att inte höja budgeten utan satsade på att det är Sabaton som är dragplåstret. För även om vi hade dragit dit Helloween så hade de inte dragit dit tillräckligt med folk för att det skulle betala sig. I stället är det vi som drar dit fansen, och så ger vi besökarna något som är kul i stället. Alla bokningar vi gör grundar sig på vad vi tycker är bra, inte vad som säljer extra biljetter.

– Nu har festivalen fått den funktion den skulle ha, för den har stärkt Sabaton. Och vi står unika i hela världen och det imponerar på människor som vi behöver. Arrangörer och bokningsbolag och skivbolag – alla. Vi har vår egen festival, vi har vår egen kryssning, Sabaton äger sitt eget skivbolag, vi har vår egen webbshop – vi styr allting själva. Det imponerar på folk och gör att många vill associeras med oss.

Nästa steg – Sabaton sommarland?

– Nej, inte så. Nästa steg för oss är Amerika, att vi ska befästa USA. Vad det gäller Sverige så har vi rätt stora planer på hur vi ska utnyttja vår status för att gå vidare. Nu har vi sålt ut varenda klubb som finns i Sverige och då är nästa steg ishallar. Och då måste man tänka rätt innan man gör det, det är ett rätt stort steg att ta. Jag har aldrig sett Sabaton som ett band som bara lirar i Stockholm och Göteborg, utan jag vill ha ett band som lirar överallt och som syns överallt och som har fans överallt. Därmed måste man också ha en annan strategi. Nu vet vi att det inte finns någon klubb som inte säljer ut i Sverige och då måste vi tänka till. Antingen gör vi ännu fler gig nästa gång eller så måste vi upp.

Du verkar ligga långt framme med den mentala planeringen.

– Jag är helt färdig med 2014 och 2015. Jag har en helt korrekt plan för vad vi ska göra, vilken period. Exakta datum får visa sig, men jag vet exakt vad vi gör då. Vi har alltid legat långt framme i planeringen eftersom vi vill ha fördelen av att vara först. Om vi bokar en turné ett år i förväg då är vi först på alla ställen, alla andra som bokar en turné måste ta det i sin kalkyl att de kanske inte ska turnera där och då eftersom Sabaton gör det. Lite av den effekten fick vi nu, speciellt i Östeuropa. Man gör inte gig i exempelvis Polen samtidigt som oss, det drar man sig för.

Finns det däri också en plan för hur ni växer?

– Ja, det gör det. Men det är ingen garanti, det är ingenting vi kan se som en självklarhet. Just nu är det en självklarhet och det är det även det närmaste halvåret. Men när vi bokar en turné 2015 så vet jag inte vad som händer, men jag räknar med att vår nästa skiva har alla möjligheter att sticka ut. Jag vill ha så mycket substans som möjligt. För om vi levererar något som är färdig och står starka, då är det enklare för alla småsaker att passa in. Bokarna får veta ett år i förväg att de har gig, vårt skivbolag får reda på allt i god tid, vad plattan kommer att heta, när de kommer få mastern och då kan de tänka hur de ska göra.

– Så att Sabaton är större, det är jag till 99 procent säker på. Och vi gjorde ju den här klubbturnén som ett statement på att vi skulle sälja ut allt, på vissa ställen flera månader i förväg. Så nästa turné då vet vi att vi har det säkrat och kan titta på större ställen.

…om situationen med trummisen Robban Bäck, som sägs vara pappaledig:

Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg
Sabaton 2013, med trummisen Robban Bäck i mitten. Foto: Magnus Sandberg

– Nej, det är det väl inte riktigt så enkelt. Just nu vet vi inte om han kommer tillbaka. Vi får helt enkelt se. Det är inte säkert att han vill ut och åka så mycket, han lär väl fundera på det. Vi har kontakt hela tiden, så man får väl se. För honom blev det väl rätt mycket på samma gång. För honom blev det väl också en situation där han fick allt han ville ha. Han fick ett barn, en fantastisk tjej och ett band samtidigt. Därför fick han välja. Och det gjorde han ju.

Om han inte vill komma tillbaka?

– Snowy har sagt att han vill köra så länge vi behöver honom. Sen vill han gå vidare med sina egna projekt. I första hand innebär det turnén ut, sen ville han göra en egen skiva och det passar rätt bra eftersom vi stannar upp och ska jobba på vår nästa skiva.

Så det kan bli medlemsbyte snart igen?

– Det kan bli. Det finns en möjlighet, absolut. Vi får se när vi spelar in skivan, för vid det laget borde vi ha ett beslut. Då måste Robban ha bestämt sig.

Fotnot: Sabaton spelar på Fire Stage i kväll klockan kvart över tio.

Sabaton-Jocke: Jag har svårt att njuta av nuet

av Mattias Kling
Joakim Brodén gillar att posera framför fotografens kamera. Foto: Johan Söderlund
Joakim Brodén gillar att posera framför fotografens kamera. Foto: Johan Söderlund

För ungefär en månad sedan fanns det en tidning ute som hette Aftonbladet Hårdrock!. En ganska så tuff produkt, om jag får säga det själv. Och det får jag måhända, meda tanke på att jag var en av personerna som såg till att den de facto nådde marknaden och blev som den blev.

Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.
Årets nummer av Aftonbladet Hårdrock!.

I denna tidning, mätande 100 välmenande sidor, fanns det ett ganska så stort sjok som ägnades åt Sabaton. Detta beroende på att jag och fotografen Johan Söderlund punktmarkerade bandet under ett par dygn ombord på den Wackenregisserade hårdrocksbaljan Full Metal Cruise mellan Amsterdam och Hamburg. Det blev ett rätt fräck reportage, som i sin omfång mätande elva sidor lyckades skildra denna Falubaserade framgångsmaskin på ett hudnära sätt.

Men, 25 000 tecken text eller inte – mycket av materialet fick lämnas därhän. Vilket i sig är synd och skam, och något som därför bör åtgärdas.

Vilket jag gör här. Genom att rensa intervjubandet på de uttalanden som inte lyckades få plats i ovan nämnda reportage. Bara för att det är kul och måhända därtill läsvärt.

…om att satsa på Asien:

– Indien ska vi till och vår bokare vi använder i Amerika har en öppning på att nästa år kunna göra sju gig i Kina. Det låter skitspännande, tycker jag. Just i Japan har det aldrig hänt någonting för oss. Vi försökte några gånger, vi har haft erbjudande om att göra någon festival men det har alltid krockat så vi har aldrig kommit dit. Vi får knappt distribution på skivorna där så det är ingen som är intresserad – trots att vi har blivit utnämnda till månadens album två gånger, både med ”Coat of arms” och ”Carolus Rex”, men det är ingen som bryr sig om oss. Jag tycker också att det är konstigt. Fan, vi är ju Village People i camouflagebyxor, liksom. Det borde gå hur bra som helst.

Drömmarknaden, är det USA?

– Nej, fan. Jag vill spela överallt, det är det som är kul. Vi är ju ett betydligt mindre band i USA än vad vi är i Europa. En bra show här är ju mellan 3 000 och 6 000, medan en schyst show där är mellan 300 och 600. Jag tycker att det är lite kul när det är sådär olika, att man inte vet vad som komma skall. Men, så klart, Japan eftersom vi inte har varit där.

Varför funkar ni inte i USA?

– Den typen av musik vi spelar är procentuellt sätt inte lika stark i USA, det är verkligen en subgenre. Men det finns jävla mycket folk, problemet är bara att nå ut till dem. För det händer aldrig att den typ av heavy metal som vi lirar spelas på radion, det är Mötley Crüe eller metalcore som gäller där. Dessutom finns det väldigt få festivaler. Så det går absolut att bli ett betydligt större band, men det krävs mycket mer jobb. Och det går inte att komma ifrån att det tog tid för oss även i Europa. Det tog flera år innan det började komma rejält med folk i Tyskland. Vi började där 2006 och 2008 började det komma lite folk, men det var först 2010 som det började bli siffror att räkna med. Så vi höll på i fyra år. Och i USA var vi första gången 2011, med Accept. Och de drar ju inte heller mycket folk där. Det kunde vara 350 pers i Detroit, jag blev helt chockad. Men å andra sidan, här i Europa får man se reklam för hårdrockskonserter i vanliga tidningar och på radio, i USA finns det nog enormt många Acceptfans som inte ens vet att bandet är återförenat, för det snackas inte om det på samma sätt.

… om att ständigt stå i rampljuset och få fansens uppmärksamhet.

Jocke i samspråk med tyska fanset Rolf ombord på Full Metal Cruise. Foto: Johan Söderlund
Jocke i samspråk med tyske beundraren Rolf ombord på Full Metal Cruise. Foto: Johan Söderlund

– Det stör mig inte så länge folk är nyktra. Det är jättestörigt när någon är rövpackad och ska stå och spotta på en i en kvart. Men, vi har ju valt att göra det här. Då ska man inte klaga på det.

Det är väldigt stort fokus på dig. Vissa verkar inte ens notera att Pär (Sundström, basist) står bredvid.

– Ja, det är pinsamt. Ibland har folk gett kameran till Pär och bett honom att plåta! Ja, det är tråkigt. Men bra för de andra, å andra sidan. De får ju vara ifred. Men det sitter väl i att ju större vi blir, desto mer riktas blickarna mot mig. Det beror på att det blir fler och fler fans som inte läser varje skivkonvolut utan man ser en musikvideo eller en konsert och då känner man igen mig. Och sen har jag en annorlunda frisyr och skägg, så det blir enklare att känna igen mig. Jag är precis lika sluskig jag, jag bara ser bättre ut. Haha.

… om framgången som har följt på ”Carolus Rex”:

– Med tanke på att vi i samma veva bytte bandmedlemmar så kan man inte säga att det har gått på något annat sätt än fantastiskt. Bara en sån sak att vi vågade uppgradera från Lisebergshallen till Scandinavium – och det kom 6 000 pers. Skitkul!

– Det är ofta så att när man är mitt inne i det … jag är så galen att jag är alltid mentalt på nästa steg. Så när jag kom hem 2011 och skulle börja skriva på ”Carolus Rex”, då var jag hemma mycket och hängde med gamla klasskamrater och sånt. Och en av dem, Rickard, han sa ”Vilket jävla år ni har haft, fattar du?” ”Äh, det har väl varit som vanligt.” Han ville ju nästan slå mig på käften: ”Hallå. Tänk efter nu. Du har turnerat med ett av dina favoritband Accept i USA. Och du sa själv att det var fantastiskt.” ”Ja…” Och sen åkte vi till Ryssland med Scorpions och flög i deras privatjet och gjorde 25 000 i Moskva och 18 000 i S:t Petersburg i tre veckor. ”Ja…” Och så blev vi nedbjudna av Judas Priest att öppna för dem i Berlin, just det. Och sen Iron Maiden på Ullevi – ”oj då”. Helt plötsligt går det upp för en att man är så jävla dum att man njuter inte av det när man väl är där. I stället för att njuta av att man ska gå på scen med Judas Priest tänker man att man om två månader ska lira med Iron Maiden. Så det är en nackdel jag har, mentalt är jag alltid på nästa steg.

Har du svårt att leva i nuet?

– Jag tror jag har det, det är därför jag gillar att vara på scenen. För då existerar bara just nu. Förra sekunden existerar inte, nästa sekund finns inte.

Hur ser framtiden ut nu då?

– Jävligt kul! Jag har ganska exakt klart för mig vad jag ska göra ett år framöver, och ytterligare ett år är relativt fasta planer. På hemmaplan är det Gröna Lund, Metaltown och Iron Maiden i Malmö. Sen har vi fler gig med Maiden i Europa, jag tror det är Finland, Ryssland och Tyskland. Och så får vi en fin turnéavslutning den 13 september med Iron Maiden i Los Angeles. Det blir slutet på ett och ett halvt års turnerande, vi började i april förra året.

… om den goda stämningen som tycks råda i bandet:

Thobbe Englund – immun mot de sämsta av förutsättningar? Foto: Johan Söderlund
Thobbe Englund – immun mot de sämsta av förutsättningar? Foto: Johan Söderlund

– Den är bättre än så långt tillbaka som jag kan komma ihåg. Alla vill samma sak i den här sättningen och alla vill verkligen spela. Så om det kommer en USA-turné, då kanske det kunde vara – utan att peka några fingrar eller säga något negativt om de tidigare medlemmarna – lite negativa reaktioner med att vi skulle köra på mindre ställen igen. Nu är det bara ”yes – då åker vi”.

– Speciellt kul är det med Thobbe för han är totalt immun mot alla de sämsta och sketnaste omständigheterna som finns. På första turnén ihop hamnade vi på ett jävla skithål i Poughkeepsie i New York och det var knappt något folk där för arrangörerna hade gått i konkurs redan så någon annan fick göra giget, så det var ingen som hade gjort reklam eller något. Det var kanske 60, eller 30 kanske, pers där. Men man kämpar på så det var inte så farligt som man trodde. Men det var skitlitet, luktade helvete, inga monitorer som funkade och alla var väl inte helt nöjda. Men Thobbe bara: ”Va? Bästa giget någonsin, ju”. Han hade fått feeling, han kände att hans fingrar funkade med gitarren. Så när han har en bra kväll då tycker han bara att det är kul att spela, oavsett hur publiken är eller andra omständigheter.

Hur kommer det att funka att jobba med andra människor?

– Det är en enorm frihet. Vi har gjort lite inspelningar, vi gjorde bland annat en låt som heter ”Far from the fame” om en tjeckisk stridspilot till Masters Of Rock-festivalen. Det var en ny värld för mig, de jobbade snabbt som fan. Jag skriver det mesta och arrangerar upp, men jag har sagt till dem att om de inte är nöjda med en ackordföljd är det bara att säga till. Jag har skrivit allting hittills, men jag har sagt till dem att om de är intresserade av att skriva så kan vi sätta oss ner en helg eller två och testar. Och blir det något som blir bra och som låter Sabaton då kan vi lägga in det på skivan. Men det är ju lite vanskligt att lägga in för annorlunda influenser i det, för det skulle ju vara konstigt om folk köpte en Sabaton-platta och så fick de något som lät helt annorlunda. Men jag tycker bara att det är kul – om det funkar.

… om krigskonceptet har någon begränsning:

– Ja, det har ju legat oss i fatet … det var tankar om att vi skulle göra crosspromotion och då tyckte det tyska kontoret absolut inte att det passade sig med tanke på vad vi sjöng om. Folk hör ju ordet ”nazi” i våra texter och så drar de sina egna slutsatser. Så på det sättet har det ju legat oss i fatet. Men samtidigt får vi ju skylla oss själva för vi har ju medvetet kaxat oss och flirtat med det utan att omfamna, medvetet lagt in sådana ord för att folk ska reagera och tänka till. Så det har nog öppnat fler dörrar än det har stängt. Men om du inte upprör utan allt i stället blir för mycket mellanmjölk … vi är ganska snälla och ofarliga killar, vi kan inte stå på scenen och verka farliga bad boys, så det är kanske därför vi provocerar genom musiken och ämnesvalet.

Ingen personlig begränsning?

– Nej, nej. Jag skriver alltid musiken först och där känner jag att det inte finns så snäva ramar. Innan ”Coat of arms” var jag exempelvis trött på all den här dubbelstampshårdrocken och satte mig ner och lattjade med en synt. Och då blev det nästan lite Uriah Heep, lite Dire Straits-aktigt på vissa ställen. Det var ”The final solution”, som handlar om förintelsen, och den är ju helt annorlunda musikaliskt. Men det hade vi redan då och det har vi fortfarande, en bra låt är fan en bra låt och då spelar vi in den.

– Sen kan det kännas lite begränsat när vi gör ett tajt koncept. Men jag tycker ju att krigshistoria är skitintressant och det är ju inte som så att vi kommer att få slut på material. För mig handlar det sällan om att uttrycka personliga saker i texten, det gör jag i så fall i musiken. För jag stjäl ju känslor. Tittar jag på en dokumentär eller ”Band of brothers” kan jag bli ledsen eller arg av det jag ser – och det blir musik i stället för att hamna i texterna. 80–90 procent av känslorna går in i musiken. Men det är inte så att jag inte lägger ner något i texterna, extra mycket feeling fick jag när vi sjöng på svenska. Hur bra man än tror att man är på engelska var det mycket lättare att få till snygga tagningar på svenska. Jag blev tårögd och fick gåshud, för första gången sedan vi spelade in demon till ”Primo victoria” 2003.

… om den negativa sidan av uppmärksamheten:

Jockes val i karaokebaren: Dios ”Holy diver”. Foto: Johan Söderlund
Jockes val i karaokebaren: Dios ”Holy diver”. Foto: Johan Söderlund

– Det är inte så att det oroar mig. Men folk stör sig, speciellt hemma i Falun. Folk är delade i två läger där. Det blev väl lite värre i och med att så många bandmedlemmar försvann, och med tanke på att Falun är så litet så är det alltid folk som är vänner med dem som inte vet hur de ska ställa sig inför det hela. Även om vi inte vill döda varandra så blir det som att folk måste ta ställning. Vi ville inte spela tillsammans längre, vad är problemet? Sen har det varit mycket skriverier om oss också i lokalpressen, med tanke på att det har gått uppåt och att Rockstad: Falun byter namn. Så är man ute en lördag så kommer det alltid att vara folk som kommer fram och vill ta bilder och så kommer det vara någon som knuffar och tycker att man är en idiot. Jag ser aldrig mig själv om otrevlig, arrogant eller kaxig, jag har aldrig känt mig på det viset. Men tydligen har jag uppfattats så.

Pär berättade också för mig att ni har fått ta emot dödshot. Har det drabbat dig?

– Ja, fast inte på ett personligt plan. Jag ser ju ut som en galen jävel så det är ingen som hoppar på mig ansikte mot ansikte. Även om jag är jävligt snäll så ser jag ju helt galen ut. Men jag har ju fått klara dödshot från Argentina exempelvis när vi sjöng om Falklandskriget. ”Kommer du hit, då dör du”. Återigen – vi beskriver ju ett händelseförlopp ur en soldats synvinkel. Vi har ju sjungit om mer eller mindre de flesta konflikter, ur de flesta synvinklar. Så Argentina är något av en svart fläck på vår karta. Jag skulle vilja åka dit och spela, men de måste lugna ner sig först.

Det finns ju en risk när man använder ”jag”-perspektivet.

– Absolut. Framför allt märker man ju det när man går ut och sjunger ”Carolus Rex” på svenska. ”Över Norden jag härskar…”. Nä, nu har det tiltat liksom. Så det är en fara med det, men det beror också på vilken typ av låt det är. Är det en lugnare låt som är melodiskt baserad, då kan man beskriva mer. Men är det en hård och aggressiv låt går det inte att ha något lugnt beskrivande. Det måste vara aggression i musiken för det ska passa. Och då är det jävligt lätt att gå in i soldatens perspektiv, som ofta hatar sin motståndare. Då får du en chans att knyta ihop musiken och texten på ett schyst sätt. Framför allt på de hårdare låtarna är det så.

Har du känt dig missförstådd med hela ”Carolus Rex”-grejen?

– Åtta av tio fattar direkt. De kan läsa i texthäftet. Då är det två kvar. För den nionde kan man förklara ”Men, hallå. Är du dum? Det är bara så att vi berättar en historia, det har ingenting med rasism eller högerextremism att göra för fem öre. Vi berättar bara svensk historia.” Och för den tionde personen spelar det ingen roll vad vi säger eller gör, den kommer inte att ändra sig ändå. Oftast är det då inte någon som var en potentiell Sabaton-fan till att börja med heller.

Fotnot: Sabaton spelar på Metaltown på fredag, på Fire Stage klockan kvart över tio på kvällen. Runt där kommer det också bonusmaterial med basisten Pär Sundström.

Se upp – Aftonbladet Hårdrock! är på ingång

av Mattias Kling

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Video: Sabaton pluggar ur

av Mattias Kling

Dagen efter sin spelning på Arenan valde dalatruppen att lämna distpedaler och specialeffekter i turnébussen – och genomföra ett akustiskt gig i Bengans skivbutik på Drottninggatan i centrala Stockholm.

En ganska så välbesökt tillställning, sägs det. Ett framträdande som nu också går att beskåda i sin helhet via nedan bifogade videoklipp. Strax över 20 minuter väldigt avslappnade versioner av bland andra ”Primo victoria”, ”Gott mit Uns”, ”Carolus Rex” och ”Attero dominatus”. Spexigt och muntert, med några toner av exempelvis ”La bamba” i sistnämnda.

Mer koncentrerat lär det emellertid bli den 9 november på Londons HMV Forum, en konserthall med en publikkapacitet på strax under 2 500 personer. Då ämnar gruppen nämligen föreviga sin nu aktuella turnérepertoar för en kommande köp-dvd/bluray.

Mer info om nämnda konsertdokument när sådan finns tillgänglig.

Så låter de avhysta Sabaton-snubbarnas nya grupp

av Mattias Kling

I en ganska så omskriven skilsmässa under våren skildes Sabatons två överbefälhavare (sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström) från resten av sin grupp.

Huruvida dessa medlemmar, fyra till antalet, fick foten eller desterterade enligt egen vilja är oklart. Desto mindre omtvistat är att nämnda fotsoldater – gitarristerna Rikard Sundén och Oskar Montelius, keyboardisten Daniel Mÿhr och trummisen Daniel Mullback – ganska snart efter åtskiljningen lanserade sin egen grupp tillsammans med väldigt begåvade sångaren Patrik Johansson (Astral Doors, Lion’s Share) och basisten Stefan ”Pizza” Eriksson.

Nu är det upp till bevis för Civil War, som gruppen heter. Första smakprovet från en ep som ska släppas via Despotz senare i höst heter ”Rome is falling” och går att ladda ner gratis från PledgeMusic, om man som tack för besväret delar med sig av sin mejladress.

Eller så smyglyssnar man lite försiktigt på Youtubeklippet nedan.

Och av det att döma tycks förhandssnacket om traditionella hårdrocksgrunder med mindre keyboards snarare än galopperande power metal vara sant.

Ska bli spännande att höra mer när det blir aktuellt.

Sabaton flyttar upp – och byter kväll

av Mattias Kling

Jodå. Nog kan man kalla Dalkarlarnas framträdande på Metaltown den 16 juni i år för en pangsuccé.

Publiken var tokig. Jag var imponerad nog att dela ut :+++: i en utskälld recension som ingen tycktes fatta, eller orkade ta till sig, kontentan av (läs och bli upprörd här). Och bandet dessutom bättre än tidigare i all sin nyrenoverade prakt.

Det må vara hur det vill med mina ”antisvenska” undertoner eller annat konspiratoriskt foliehattsdravel – att gruppen gjorde rent hus i Göteborg är inget att snacka om. Varför den nu också har det yttersta nöjet att få se sin konsert i staden uppgraderad från aviserade Lisebergshallen till Scandinavium, en förflyttning som även innebär att giget flyttar från den 19 oktober till 16 november.

Detta innebär att det kommer släppas fler biljetter till konserten och att redan köpta plåtar till det tidigare giget så klart kommer att gälla. Mer info om detta på bokningsansvariga Skrikhults hemsida.

FLASH: Getaway Rock byter helg – igen

av Mattias Kling

I samband med avrundningen av årets tillställning aviserade de nya arrangörerna FKP Scorpio en flytt av festivalen inför 2013.

Helgen den 1–3 augusti bedömdes som perfekt, med följande motivering från festivalgeneralen Gunnar Lagerman:

– Med flytten av datum så kommer det öppna upp och förenkla vårt bokningsarbete, och även rent logistiskt ligga mer lämpligt i tid för vår organisation som genomför flera andra festivaler runt om i Europa.

Det där med ”andra festivaler i Europa” skulle sedemera visa sig i stället vara en nackdel, eftersom metaltillställningen i Gävle därmed skulle krocka med tyska Wacken (som redan i detta nu har presenterat exempelvis Anthrax, Arch Enemy och Sabaton) – och protesterna lät därmed inte vänta på sig.

Därför har FKP Scorpio nu omvärderat det tidigare beslutet. Och flyttar evenemanget ännu en gång, en vecka framåt i tiden.

”Efter att ha analyserat vår genomförda publikundersökning ligger vi nu i startgroparna för arbetet med nästa års Getaway Rock Festival. Många kloka synpunkter har framförts från våra besökare, och vi är lyhörda inför dessa kommentarer och förslag.

Det var t.ex. många som reagerade kraftfullt på planen att flytta Getaway Rock Festival 2013 till datumen 1–3 augusti. Vi har därför diskuterat detta och beslutat att undvika den helgen, och kommer istället arrangera nästa års GRF mellan datumen 8–10 augusti”, skriver pressansvarige Ami Mörén i ett mejl.

Så kan det, så att säga, gå. Och med tanke på att arrangemanget inte heller i år blev någon dundersuccé (det talades om 12 000 besökare, oklart exakt vad denna siffra grundade sig på) gör ledningen säkert helt rätt i att lyssna på vad fansen verkligen tycker.

En lineup likt årets – toppad av Manowar (betyg: :+:), Yngwie Malmsteen (betyg: :+:) och därtill inte så mycket mer att hänga i dragplåstergranen – är ju inte riktigt tillräcklig.

Det vet du. Det vet jag. Och det vet FKP Scorpio. Därför ska det intressant att se vad de lyckas presentera till den kommande upplagan.

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB