Den här veckan har jag skrivit lite om Bad Religion, Dropkick Murphys och No Zodiac
avVECKANS RECENSIONER
Bad Religion
True north
Epitaph/Playground
PUNKROCK Som vanligt handlar det inte primärt om exakt vartåt kompassnålen pekar, utan snarare om exakt hur förförisk och frestande riktningen är.
Det är således inte speciellt vidkommande hur de 16 kompositionerna i sig låter (det vet alla vid det här laget), mer avgörande är i stället dess själva finish. Och det är också där legendarernas sextonde studiogiv och tillika aviserade avskedsföreställning avviker från den sprudlande kreativa utlösning gruppen har upplevt under 2000-talet.
De stunder då sextetten försöker sig på en även så varsam kursändring – främst Agent Orange-minnande ”Dharma and the bomb” – framstår aningen riktningslösa, medan bristen på overkligt bra toppspår gör att ”True north” sällan är precis den stjärnsprakande final en 34-årig karriär är förtjänt av.
Bästa spår: ”Dept. of false hope”.
Dropkick Murphys
Signed and sealed in blood
Born & Bred/Universal
FOLKPUNK Avrundande ”End of the night” sammanfattar mycket av kontentan. Här fastslår plåtvissleseptetten att sista beställningen inte är synonymt med slut på det roliga, vilket i sig är en träffande beskrivning av dess lyckade refrängmission.
Liksom mycket annat i diskografin är armkroksvals nummer åtta nämligen bräddfylld med melodier som är omöjliga att bli av med. De är lite som mormoner, singelkompisar eller vägglöss, så fort de uppnår mänskig kontakt biter de sig kvar. På ett sätt som denna gång ofta, lyckligtvis, berikar och som endast bitvis irriterar. På så sätt är ”Signed and sealed in blood” en ganska så genomtrevlig svängom enligt mallat snitt.
Fansen jublar och dansar, de mindre brydda tjurar i hörnen – allt medan Dropkick Murphys skrålar vidare med skummande glas.
Bästa spår: ”The battle rages on”. (Lyssna på Spotify och på Wimp)